– Det var roligare än jag trodde! Eller jag menar, det gjorde att jag kom på en massa saker och satte igång med att göra nya bilder.

Konstnären Goupal – han vill kalla sig så – talar om uppdraget att förse Evangelium med bilder på temat Gränser. Goupal är i 30-årsåldern och numera bosatt i Stockholm, men uppväxten i Nepal med föräldrar som var missionärer låter ana en erfarenhet av gränser som är bokstavligare än för de flesta.

Gränserna som avdelar jordklotet skymtar i det här numret också i skribenternas bylinebilder. Passfoton på oss gör det möjligt att resa, men svenskheten är en överidentitet som djupt nere i lagren av oss själva är mycket mer komplex än att den ryms under en stämpel. Det är där konsten tar vid och visar hur svårt det är att ringa in vad identitet är för något, trots att man har det på bild som ett bevis i ett fruset minne.

I sin konst använder sig Goupal ofta av fotografiet som medium, men han håller inte med om att han skulle vara någon fotograf:

– Det är bara ett verktyg. Fotot är tilltalande för att det är så enkelt och tillgängligt. Det är inte som måleriet tyngt av historiska kopplingar. Jag målar också, även om det ofta slutar med att jag fotograferar av målningen.

I tidigare serier har Goupal knycklat ihop bilden och på så vis gjort den nästan skulptural. Också i ”Serapion” (2014) undersöker han skillnaden mellan tvådimensionalitet och djupperspektiv genom objekten runt oss, och vårt förhållande till dem och de begränsningar som vi har att nå dem.

En bild av en blomma eller några ark papper sätts bredvid samma bild fast bakom ett trasigt glas. ”Serapion” handlar mycket om förstörelse, berättar Goupal om serien som är under arbete.

Det är tydligt att Goupal bearbetar egna frågor i sin konst, om tillvaron och identiteten. Ifrågasättandet är också något som han själv framhåller varit mest givande med högre konstutbildningar. Fast han beskriver sig som ”en ganska autodidakt konstnär” har han en examen i konstvetenskap och genom vårt samtal utvecklar han sig i estetiska reflektioner. Han återkommer ofta till barockmåleriet och det lugn han tycker finns i det.

– Det är betydligt mycket lättare att tala om andras konst än sin egen.

Det märks också i det där artistnamnet som han tagit sig. Också det kan beskrivas som en slags gräns eller gränsmarkering – hit men inte längre.

– Personen bakom verket behöver inte säga så mycket om konstverket.

Goupals pseudonym har ingen koppling till streetart, där taggen föregår konstnären och blir ett med konsten. Goupal beskriver sin pseudonym litegrann som en mask mellan honom och verket, och precis som med tatueringarna han har på kroppen är den resultatet av ett val som han en gång gjort och varken kan eller vill göra ogjort.

– Jag vet att en del uppfattar det som väldigt pretentiöst, men det är inte vad det handlar om för mig.

Samtidigt är hans konst paradoxalt personlig. I serien som han gjort för Evangelium läggs bilder ur hans privata fotoalbum från barndomens Nepal. I den bearbetar Goupal sin uppväxt och tittar på den utifrån.

Serien bär arbetsnamnet ”The Guests”.

– Även när vi bodde där var vi bara gäster. Jag är ju inte nepales. Jag hade ett svenskt namn och när vi kom tillbaka till Sverige efter åtta år så hade jag fördelen att se svensk ut, men jag var inte förtjust i Sverige och tyckte att det var ett väldigt konstigt ställe.

Ur serien "The guests" av Goupal

Ur serien ”The guests” av Goupal

Ur serien "The guests" av Goupal

Ur serien ”The guests” av Goupal

Ur serien "The guests" av Goupal

Ur serien ”The guests” av Goupal

Ur serien "The guests" av Goupal

Ur serien ”The guests” av Goupal

”The Guests” tar sin utgångspunkt i minnen men det ska inte bli någon sentimental och romantiserande tillbakaresa säger Goupal; han vill inte ha någon ”minnesvoyeurism”.

 

En bild ur serien ”Serapion” föreställer en julklapp till hans bror. Paketet ligger i en vit påse men bilden blev väldigt mörk. Det väckte hans intresse. Goupal säger att den påminner honom om barockmåleriet.

– Den har någonslags tystnad i sig.

När Evangelium gjorde beställningen för numret var det tänkt att Goupal skulle besöka Mariasystrarna i Alsike, som utnämnt sitt kloster till en fristad för flyktingar. För oss i redaktionen var det intressant att begreppet fristad används både av klosternunnor och den helt oreligiösa organisationen Svenska PEN för skyddet av förföljda människor, och av allt att döma oberoende av varandra.

När en av nunnorna i våras blev allvarligt sjuk föll ursprungsidén och Goupal tog upp sina tidigare skisser. Men har det han gjort för Evangelium fortfarande någon bäring på ordet fristäder?

Goupal söker efter orden.

– Om man går ner på ett väldigt personligt plan, och ger utlopp för någonting, så är en fristad en slags plats där man är helt fri och…

– När jag var yngre kände jag ibland en enorm frustration då jag brukade förstöra grejer. I ögonblicket efter förstörelsen fanns det en fristad där jag var fri från allt som var jobbigt.

Han fortsätter att tala om en mental fristad där man är ”friställd från sig själv”. Så förefaller tystnaden och frustrationen vara motsatspar för honom, där det i lugnet finns en möjlighet att ordna saker, sträcka ut sin hand och nå världen, förstå den.

Till våren finns planer på utställningar. Då kommer delar av ”Serapion” att vara med. Men kommer han också att fortsätta arbeta någonting på ”The Guests”?

– Jag fortsätter jobba med bägge serierna, absolut. Och det blir inte bara fotografi i ”The Guests” utan skulptur också. Jag har massor av skisser och gillar att utgå från dem, nästan som en arkivarie.

Konstnären letar i arkivet över sig själv. Så hittar han ett minne och täcker det genast med ett annat. Från att i det fåfänga försöket att nå förbi den osynliga gränsen åtminstone krossa den synlig, till minnet av en barndom som gömmer sig bakom fragment och åter fragment.

tagged in 6johan