David Åberg

David Åberg

David Åberg är organist och körledare i Enskede-Årsta församling.

Musik

Världen före upplysningen

David Åberg

Nummer 5, publicerad 29 oktober 2013

Johann Sebastian är ständigt aktuell, ständigt spelad och hans musik lyfts alltid upp som särskilt andlig och särskilt högstämd. Det av ärkebiskop Nathan Söderblom myntade tillnamnet den femte evangelisten har blivit något av en sanning. Men vad är det som säger att just Bachs musik ger en bättre bild av det gudomliga än, säg, Christer Sjögrens inspelningar med andliga favoriter? David Åberg recenserar en nyutkommen CD med Bachs världsliga kantater.

Den japanske cembalisten, organisten och dirigenten Masaaki Suzuki grundade 1990 Bach Collegium Japan som idag ses som en av de världsledande ensemblerna på musik av Johann Sebastian Bach och hans samtida. För något år sedan fullbordade de sitt mastodontprojekt att spela in Bachs samtliga kyrkokantater (runt 200 stycken) på över femtio cd-skivor. Lyssnar man på någon av deras första inspelningar från mitten av 1990-talet är det stor skillnad från var de står idag. Det är en helt annan klarhet och tydlighet i sång och artikulation från kören och en större krispighet och ett bättre driv hos musikerna – vilket inte bara beror på ensemblens genom åren allt mindre numerär (idag är de allt som oftast tre i varje stämma mot nästintill det dubbla på sin första kantatskiva). Till en början möttes Bach Collegium Japan med viss skepsis. Vad kunde shintoistiska japaner om Johann Sebastian, denna grundpelare i västerlandets kultur? En hel del visade sig. Masaaki Suzuki är elev till bland andra hollandären Ton Koopman och har också verkat som kyrkomusiker och är alltså väl bevandrad i kristendomen.

Efter att ha klarat av Bachs samtliga kyrkokantater, motetter, bevarade passioner, orkestermusik och h-mollmässan ger sig Bach Collegium Japan nu på de värdsliga kantaterna. Skivan ifråga, volym tre, innehåller en födelsedagskantat till furste Leopold (Bachs arbetsgivare under sina år i Köthen), en bröllopskantat för solosopran, en födelsedagskantat till okänd jubilar samt ett ofullbordat quodlibet till ett likaledes okänt brudpar. I två av verken använder sig Bach som så många andra av sina samtida av den så kallade paroditekniken som innebär att han lånar av sig själv; verk stöps om, får ny text och återanvänds i en kontext. Hur förändrar det bilden av Bach som en särskilt andlig tonsättare, att han bekymmerslöst tar en körsats från en kantat till annandag pingst och gör om den till en hyllningsduett till en värdslig ledare som furste Leopold? Möjligtvis ligger svaret i det att det för Bach inte fanns någon motsättning eller skillnad mellan den andliga världen och den värdsliga, som Owe Wikström skriver lysande om i boken i Toccata (Norma, 2000):

Det andliga universum som en människa längar efter, klagar över och hyllar var för Bach – liksom hans fromma samtid – aldrig en tänkt värld. Den var inte eventuell. Inte följder av spekulation eller inbillning. Bach verkade i en tid som inte på allvar konfronterats med upplysningstänkandet. Den andliga världen var helt enkelt verklig på ett sätt som vi sentida inte riktigt kan föreställa oss. Det fanns ett tyst samförstånd i kulturen där Gud ingick i den reella världen, en förlängning av den synliga eller snarare en garant för det påtagligas existens.

Humoristiska hopkok för bröllop och kalas

Skivans första verk är födelsedagskantaten Durchlauchster Leopold (BWV 173a) för sopran, bas och orkester som med sina sprudlande, fyndiga menuetter ligger nära de fyra orkestersviterna skrivna vid samma tid. De två traversflöjterna, som förutom stråket utgör orkestern, förgyller anrättningen med sin varma, sköna klang. Basen Roderick Williams har en vacker, fyllig röst, om än något opersonlig, han får aldrig fram den sprittande glädjen som finns i Bachs alla sextondelar.

Sopranen Joanne Lunn lyckas däremot förvalta humorn i bröllopskantaten Weichet nur, betrübte Schatten (BWV 202). Hon har ett fint avvägt vibrato som hon kontrollerar väl, en vacker klang och ett bra uttryck, men saknar vis rymd på höjden, där man kunde önskat en något friare stämma. I den snabba 12/8-dels arian Phoebus eilt mit schnellen Pferden svajar till och med continuot något som annars är fläckfritt. På hela skivan är annars fundamentet, continuot oerhört tryggt och lyckas hitta en stuns och ett sväng i ett absolut hållet tempo som inte svajar det minsta. Och att lyckas få det att dansa så i en absolut rak puls är en konst. Särskilt tydligt blir detta i kantatens sista sats, en gavott som lär ha varit en uppmaning för bröllopsgästerna att ta bort borden och börja dansa.

Schwingt freudig euch empor (BWV 36c) är givetvis besläktad med kantaterna för advent med samma namn, men här är det inte Frälsarens ankomst man firar utan en anonym lärare som fyller år. I detta verk får basen och sopranen sällskap av en tenorsolist samt kör. Bach Collegium Japan har till de värdsliga kantaterna bytt inspelningslokal från ett kyrkorum till en vanlig konsertlokal. När den annars så förnämliga kören kommer in märks det då de hade hjälpts av en större akustik. Tenoren Makoto Sakurada har länge varit en personlig favorit och han briljerar i sin enda aria. I sopranarian Auch mit gedämpften, schwachen Stimmen spelar däremot violinsolisten helt utan vibrato vilket känns väldigt kallt och är att ta det tidstrogna idealet steget för långt. Synd på ett annars så fantastiskt spel i orkestern. Sista satsen, en dialog mellan solister och kör är strålande.

Skivans sista stycke, ett ofullständigt Quodlibet skrivet för en bröllopsfest, är nog också det mesta spännande. Historien kring musiken är osäker, första sidan och slutet av manuskriptet saknas. Men det är ett humoristiskt hopkok av stilar och citat, högt och lågt blandas och kanske är det så att flera bröllopsgäster, däribland Johann Sebastian, hjälptes åt att skriva detta till brudparet. Här är solister och continuo i full frihet och leker med sångsätt och tempo. Det hela börjar med ljud från en bröllopsfest; klingande av glas, skratt och småprat, sedan kommer sångerna och sjunger Steiβ (ung. rumpa), sista ordet i en okänd mening, men första ordet i det som bevarats. Kul, och tillsammans med Durchlauchster Leopold och sista satsen i Schwingt freudig värt priset för skivan.

 

 

 

J. S. Bach – Secular Cantatas, Volume 3

Bach Collegium Japan, Masaaki Suzuki dirigent

BIS/Naxos, 2013

Läs mer
Skriv ut