Prosa/Poesi

Varför ges dagens ljus åt den plågade?

Halla Sigurdardóttir

Nummer 5, publicerad 29 oktober 2013

Varför ges dagens ljus åt den plågade,
varför skall de olyckliga leva,
de som längtar förgäves efter döden
och söker den ivrigare än nergrävda skatter,
de som skulle jubla av glädje
och prisa sig lyckliga om de fann sin grav?
Varför lever den som famlar i mörker,
den vars vägar Gud har spärrat?
Suckar har blivit mitt dagliga bröd,
min klagan är som forsande vatten.
Det jag fruktade har drabbat mig,
det jag bävade för har nått mig.
Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila,
bara vånda och kval.

(Job 3:20-26)

Min terapeut har talat om för mig att det skulle vara bra för mig att sluta ”värdera” min omgivning. Jag har bland annat fått i hemläxa att inte fråga människor jag träffar för första gången vad de arbetar med. Man är inte sitt yrke, mässar terapeuten. Vem är DU, Halla? Så frågar hen. Varje gång. Vem är jag under alla etiketter? Vem är jag om jag skalar bort mitt yrke, mitt hem, mina prylar, min lön, min status? Vem är människan Halla? Vad tycker jag om och vad är det som är viktigt?

I väntrummet hos terapeuten finns en öppen spis. Någon sjuksköterska med inredarambitioner har sett till att ställa en hög med ved vid öppna spisen, trots att den inte används. Någon annan har ställt dit en papperskorg i plast. Varje vecka sitter jag där och får förhöjd puls av att titta på eländet.

All min tid upptas av negativa tankar. Saker är fula. Byggnader är fula. Människor är fula och har fula kläder. Människor är korkade. Människor tar för mycket plats. Det är som att hela världen försöker förolämpa mig och reta upp mig. Mest av allt ägnar jag tankarna åt att förakta min omgivning. Dekadensen, överflödet. Det är så vulgärt. Det är så fegt. Det är rent av äckligt. Något dramatiskt måste hända snart. Det har gått för långt. Vi har det för bra. Bara revolutionen återstår. Stoppa borgarna i papperskorgarna. Gråt alliansen av mitt hat! Stoppa upp jobbskatteavdragen i röven. Sluta åtminstone upp med att plåga mig! Varför har alla dessa kval drabbat just mig? Varför måste jag vara i centrum för all världens skit och enfald. Varför är jag så olycklig. Varför får jag inte det där som alla andra har. Det är ändå ingen av oss som förtjänar det, så varför kan det då inte lika gärna tillfalla mig? Om jag åtminstone kunde nöja mig med det jag faktiskt har. Om alla andra bara kunde visa lite hänsyn.

Skall detta ordsvall inte besvaras, skall en pratmakare få sista ordet?
Ditt svammel förstummar alla, du smädar och ingen sätter dig på plats!

Man skall vara snygg, lycklig, kär, framgångsrik, ekonomiskt stabil, ha ett imponerande hem, snygga möbler, välklädda barn, hembakade söndagsfrukostar, ekologiska ägg, välmenande svärmödrar, senaste telefonen, bungalow i Thailand, bröllopsresa i Mauritius, rumsrena hundar, perfekt eyeliner, hotellbäddad säng, betalda räkningar, inpackade hårtoppar, filade fotknölar, dyra terapeuter, nya örhängen, Martin Shibbyes autograf, kappa från Rodebjer, skor från Acne och kaffe som kostar 35 kronor per cl.

Man skall ha allt det. Eller så har man inte det. Och vem är man då?

Anklagaren utmanar Job med den frågan. Stackars karl, först är han rikast i världen, men när uslingen till anklagare är färdig med honom sitter han slutligen på resterna av allt som var en gång var hans – det enda som återstår är en rykande askhög. Marken har rämnat under hans fötter. Allt han ägde har tagits ifrån honom och hans barn är döda. Job sitter där på askhögen, utfattig och barnlös, skallig med trasig mantel och börjar till råga på allt få utslag över hela kroppen. Utslagen blir till variga bölder och till slut är Job så eländig och självömkande att han till och med sitter och river upp sina varbölder med en krukskärva.

Några av Jobs kompisar kommer förbi och tycker synd om honom. De är så till den grad bedrövade för Jobs skull att de river sönder sina mantlar i solidaritet! Av någon obegriplig anledning kastar de också jord på sina huvuden.

Därefter sitter de fyra vännerna tillsammans på askhögen i en hel vecka. Job säger inte ett ord. De andra kanske nynnar på någon låt eller dricker lite. Efter sju dagar har Job tänkt klart. Jo, han är nog rätt så besviken på Gud trots allt. När Job så börjar spy galla över Gud och förbanna dagen han föddes ställer de tre vännerna upp med motargument och försöker tala honom tillrätta. Job är dessvärre fullständigt oresonlig. Han vill hellre kvävas och låta döden befria honom. Han orkar verkligen inte mer. Vännerna replikerar med floskel efter floskel. Job börjar efter en stund bli mer oregerlig än Ulf Lundell och Marcus Birro tillsammans. ”Jag äcklas av livet” hojtar han. ”Ta mig till en plats där ljuset är ogenomträngligt mörker!” Han har tröttnat på sina vänner och han har tröttnat på livet. Ingenting som hans tre polare säger biter på honom. Inte ens när de försöker utmana honom med värsta antifeministiska skitsnacket viker Job ner sig. Han tär på sina vänners tålamod och till slut får de nog. En av dem bara ”du, så går det när man syndar, skyll dig själv”. Job har fastnat i en position där hans armar är korslagda och hans övertygelse är fast. Han tänker inte ge sig. Hans vänner är fullständigt utmattade av allt debatterande, men hinner knappt tända varsin cigg innan en ung och hetblodig vänsterrevolutionär kliver in i samtalet och börjar anklaga Job för att vara en världsfrånvänd borgare.

Efter att Gud till slut tröttnat och lagt sig i samtalet mellan de fem männen tar Job sitt förnuft tillfånga och tar tillbaka allt. Det visar sig vara helt rätt taktik, då Gud ser till att göra Job dubbelt så rik som han var från början.

(Eventuellt ger Gud Job något konstigt att röka också, då han bestämmer sig för att döpa sina döttrar till Kanelblomman, Lillblomman och, håll i er nu, Sminkdosan…?)

Nåja.

Du kan fråga dig själv vad du egentligen gör bara för din egen skull. Om ingen vet om att du åker till Thailand, om ingen någonsin kommer hem till dig och ser hur fint du har det hemma, om ingen vet vad du jobbar med och vad du tjänar. Vem är du då?

I väntrummet utanför terapeuten sitter västvärldens alla traumatiserade akademiker. Vi sitter på pigga ärtgröna soffor, omgivna av broschyrställ fulla av information om hur vi skall hantera våra viktproblem, våra alkoholproblem och våra nikotinproblem Vi hör till de priviligierade. Vi har kommit till det gamla lasarettet för att ta reda på vilka vi är innanför våra priviligierade jag. Om allt går som det ska är väntrummet till slut en hög med aska. Om allt går som det ska får vi snart våra varbölder. Medicinerna jag äter har biverkningar. Jag har gått upp i vikt och drabbats av svettningar värdiga en maratonlöperska i klimakteriet. Jag kommer att behöva svara på frågan om vem jag är innan jag får lov att sluta medicinera. Släng hit en krukskärva, bränn upp mitt anställningskontrakt. I fjärran skymtar dörren till insikt och förnöjelse. Det är dit vi vill. Först när vi nått dit kan vi bli slanka och framgångsrika igen.

Dagarna mellan terapisessionerna och sjukgymnastiken tillbringar jag i stugan. Det regnar. Kanske står det tio älgar och jonglerar precis utanför fönstret. Om de gör det, ser jag dem ändå inte. Om de gör det, kan jag ändå inte fotografera dem och bevisa att det står tio älgar och jonglerar precis utanför fönstret. Om någon av deras jongleringsbollar ramlar ner med en duns i rabatten hörs det ändå inte, regnet överröstar i så fall ljudet. Det regnar. Kanske står det trettiosju våldtäktsmän med yxor i händerna vid bakdörren mot kalhygget. Om det gör det så ser jag dem ändå inte. Jag hör dem inte heller, för yxförsedda våldtäktsmän smyger försiktigt fram på gummisulade skor. Sådant planeras noga i förväg. Jag har tänt 15 ljus och hällt upp rödvin. Jag har ätit kantareller och transfettkex. Idag har jag sett två älgar, trasslat till fiskelinan och skrivit en jobbansökan. Tänk om man fick bli kollega med brunbjörnar och lodjur. Har fått nog av sysslolöshet och apati. Har fått nog av tolvtimmarsnätter och tilltagande bukfetma. Mina lår är som syllstockar. Min rygg som en kassler. Min hjärna som en risgrynsgröt. Mitt hår som återanvänd gammal vitmossa i en adventsljusstake. Det är så många galningar som har jobb och lön. Det är så många korkade som får pengar för att uttrycka sina enfaldiga åsikter. Det finns så mycket insiktslöshet och det finns för lite eftertanke. Det finns för många makthavare som saknar solidaritet. Det finns för många chefer som inte har tid att se kompetens och ambition. Min hjärna är som en risgrynsgröt. Det regnar. Om jag ställer mig därute i regnet kanske något regnar bort. Något av omvärldens enfald eller min ångest. Troligtvis inte.

En mycket liten varelse, inte större än fem millimeter, kraschlandar i mitt vin. Jag plockar upp den och låter den sitta på min hand och torka. Den kravlar omkring, till synes hyfsat nykter, och kämpar för att befria sin kropp och sina vingar från vätska. Den drar sina bakben frenetiskt över sina vingar, försöker vifta med dem. Efter några minuter lyfter ena vingen från kroppen, snart den andra. Den prövar att vifta med båda vingar ett par gånger innan den lyfter från min underarm och flyger iväg.

Kampen för liv, när man bara ha sig själv att lita på. Inga sjukhus, inga maskiner.

Om man anstränger sig känner man igen sig i varenda rad som någonsin skrivits sedan hällristningarnas tid.

Amen.

Skriv ut