Tom Wrights bok är ett enda stort och skickligt försvarstal för klassisk kristen tro med Jesu kroppsliga uppståndelse i centrum, tycker Thorsten Schütte, men skulle gärna ha läst mer om hur författaren ser på evolutionsteorin.
Erbjudandet att recensera denna bok fick jag lagom till kyrkoårets slut, när frågor om domen och det som händer efter döden ligger i luften. Med en frikyrklig uppväxt förde denna tid med sig en klump i magen, där jag bland annat minns boken och filmen ”Som en tjuv om natten” som handlar om människor som blir kvar på jorden efter hänryckningen. Även om man skojar om temat, såsom sker i ett avsnitt av ”The Simpsons”, kände jag en rysning av obehag. I fjol tog jag tjuren vid hornen och satte mig in mera ordentligt i dessa frågor genom att förbereda och hålla en dialogpredikan tillsammans med en av församlingens pastorer på domsöndagen. Så läsningen av denna bok föll i väl förberedd jord hos mig.
Tom Wrights bok, det ska sägas direkt, är egentligen ett enda stort och skickligt försvarstal för klassisk kristen tro med Jesu kroppsliga uppståndelse som centrum och nyckel. Med denna uppståndelse har Guds Rike brutit in i denna värld och börjat dess förvandling, där vi människor redan här och nu jobbar för Guds Rike. Vi kommer att fortsätta göra detta när himlen kommer till oss och vi får förvandlade, men riktiga kroppar på en förvandlad, men riktig jord, i stället för att våra odödliga själar lyfts till en andlig himmel där vi sitter på moln och spelar harpa. Guds rike är redan här, inget som görs i arbetet för detta här och nu är förgäves, det kommer att vävas in i vår framtid.
Tom Wright försvarar denna konkreta och fysiska uppståndelsetro, som han anser är den samstämmiga bilden som både evangelierna, breven och även Gamla Testamentet ger, på två fronter:
1) Mot fundamentalistiska kristna som har fokus på att lämna denna fallna värld som är dömd till undergång och inte värd att satsa på och i stället hamna ”i himlen”, efter döden eller de troendes hänryckning i den yttersta tiden.
2) Mot liberalteologer och nyandliga som tolkar Jesu uppståndelse som metafor och människornas uppståndelse som en andlig resa av den odödliga själen.
Båda dessa ytterligheter ser han som olika sidor av samma gnostiska mynt med förakt för den fysiska och materiella världen som våra odödliga själar ska lämna för att resa till en bättre andlig värld. Att anamma denna tro är att låta döden segra.
Konkreta resonemang
Tom Wright är en skarp observatör av samtiden, jag ska nämna några av hans observationer: det finns en uttalad beröringsskräck mot kyrkan och kristen tro. Diskussionen om skolavslutningar och julfiranden i kyrkan är typiska och aktuella exempel här i Sverige. Ett paradox är att samtidigt som det finns en stor acceptans av andlighet, olika trosformer och så vidare i alla möjliga och omöjliga former är denna acceptans och tolerans som bortblåst när det handlar om klassisk kristen tro. Behovet att ty sig till varandra och till kyrkorna i extrema situationer har visat sig upprepade gånger, exempel här i Norden är blomsterhaven på Olof Palmes mordplats och vid Oslo Domkyrka efter 22/7. Seder och bruk vi brukar förknippa med arkeologiska utgrävningar och vetenskapsprogram på TV har återkommit i modern skepnad: gravgåvor, Wright ryggar inte ens tillbaka för ett dråpligt exempel där en sådan gåva leder till explosion i en krematorieugn!
Medeltida folkreligiösa föreställningar om skärselden är på väg tillbaka, när paradoxalt nog de ansedda katolska teologerna Karl Rahner och Joseph Ratzinger, den nuvarande påven Benedikt XVI, lämnar dessa bakom sig och snarast ser skärselden som en sista återblick på ens liv med sina synder vid övergången till en förvandlad kropp. Wright resonerar mycket praktiskt och konkret. En invändning mot att den nya jorden är en förvandlad nuvarande jord, förenad med den nya himlen har faktiskt varit att denna jord skulle bli överbefolkad, men hälften av alla människor som någonsin har levt lever nu och jorden är på många håll glest befolkad, en hisnande tanke!
Med denna syn på att Guds rike redan har börjat sitt segertåg med Jesu uppståndelse och att den nya världen, där himlen går den och oss människor till mötes och förvandlar, men ej förandligar hela skapelsen, finns det en kontinuitet mellan den nuvarande och den framtida skapelsen. Alla våra insatser för Guds rike kommer att vara kvar och bilda basen för det som vi kommer att vara med om att aktivt bygga upp i en framtid som är ”ännu bättre” (bokens titel!) än att sitta på moln i en evig salighet. Därför är det helt förfelat att strunta i miljöförstöringen och andra destruktiva processer med argumentet att denna jord ändå är dömd till undergång.
Wright tar även upp frågan om helvetet och evigt straff där han tar avstånd från såväl en evig tortyrkammare och universalismen, det vill säga tron att alla människor blir räddade. Fullt medvetande om att han här är ute på tunn is funderar han i termer om att människor som konsekvent tar avstånd från Gud inte längre förblir människor utan hamna i ett ”posthumant tillstånd”, vad det nu kan vara.
Vill höra mer om syndafallet
Det jag hakar upp mig på något i Tom Wrights bok är det som inte står där explicit. Han är på flera ställen uttalat kritisk mot upplysningen, kallar Charles Darwin för upplysningens högvattenmärke och betonar att skapelsen/världen som den ser ut nu har förfallet inbyggt med till exempel entropilagen. Men jag skulle gärna veta om detta innebär att han tar avstånd från evolutionsteorin och om han ser berättelsen om syndafallet bokstavligt eller som metafor. För mig som vetenskapligt skolad person bär jordens geologi vittnesbörd om katastrofala händelser, djurs lidande och död långt innan människan gjorde entré. Den nuvarande skapelsen bristfällighet som längtar efter förlossning och befrielse vid förvandlingen till en ny skapelse förblir för mig en omformulering av teodicéns gåta: varför finns ondskan och lidandet? Jag är medveten om att inte heller författaren kan förväntas sitta inne med svar på dessa frågor, men jag hade välkomnat ett resonemang.
Mina få kritiska anmärkningar rubbar dock inte grundintrycket av ett mycket gediget arbete som öppnar ögonen för glimtar av den fantastiska framtiden vi går till mötes och för mig som Bachälskare glimmar det till när Wright skriver att Bachs musik kommer att finnas där. Men jag glömmer inte heller den korta berättelsen min far gav mig om hur det kommer att vara hos Gud: Två munkar kommer överens om att den som dör först ska visa sig i en syn för den andra och på latin säga ”taliter” om himlen är som de trodde, och ”aliter” om den var annorlunda. När den första munken dör och visar sig för den andra blir hans ord ”totaliter aliter”…
Bokens översättare Daniel Braw förtjänar beröm. Hans tolkning är fräsch, med flyt och utan anglicismer. Boken borde dock ha korrekturlästs ett varv till, det finns ett antal tryckfel.
