Essä

Tygerna på vävarens hylla

John Sjögren

Nummer 5, publicerad 29 oktober 2013

ingress

lotsguy

”Kan du Bibeln, kan du hela den västerländska litteraturhistorien.” Så summerade en av de allra första lärare jag hade i litteraturvetenskap de senaste femtonhundra årens litterära verksamhet. Det var givetvis oerhört tillspetsat formulerat, men visst kan man betrakta den judekristna kultursfärens litteraturhistoria ungefär så; som en lång rad variationer på bibliska teman.

En modern författare som på ett omskapande sätt använt sig av Bibelns berättelser är Torgny Lindgren, som i flera av sina romaner och noveller ägnat sig åt omdiktningar av historier som återfinns i Bibeln. I dessa texter omvandlas det bibliska stoffet så att ett intressant och kreativt samtal uppstår mellan biblisk tradition och skönlitterär text. Inte sällan handlar Lindgrens bibliskt influerade texter om att genom avvikelser och diskrepanser hitta nya och oväntade betydelsebottnar i den bibelberättelse som parafraseras.

Det kanske mest lyckade exemplet på en sådan omstrukturering av mening sker i novellen om Lot och hans hustru, från samlingen I Brokiga Blads vatten (1999). Där handlar det dock inte så mycket om en omskrivning som en fortskrivning, ett slags förlängande utbrodering. I Första Mosebok 19 skildras den kända episod där Herren låter förstöra Sodom och Gomorra för att, som det heter i Lindgrens version, ”männen där var fullständigt hejdlösa i sin sexualitet”, för att de till varje pris skulle ”ligga med varenda levande varelse som överhuvudtaget hade en kroppsöppning”. Redan här, i novellens andra mening, blottläggs en av Lindgrens litterära taktiker i förhållandet till den bibliska texten – den underminerande ironin. Denna ironi kommer sedan att gå som en lättsam men kritisk udd genom hela texten.[/indrag]

I ursprungstexten förekommer också den välbekanta passage, som i bibeltexten visserligen endast har karaktären av en kuriös parentes, men som Lindgren använder som utgångspunkt för hela sin novell, nämligen den där Lots hustru förvandlas till en saltstod. Efter att Lots hustru inte kunnat låta bli att vända sig om och se hur Herren förgör de syndindränkta städerna, och därigenom förvandlats till en saltstod, så nämns hon i Bibelns berättelse inte mer. Som läsare antar man att hon lämnas kvar där vid randen av förödelsen. Men Lindgrens text vet bättre. Där tar Lot nämligen sin stelnade salthustru med sig när han sedan reser vidare med sitt husfolk och sin familj. Ty, som han säger i en slags metafiktiv förklaring, med salter kan man aldrig veta: ”De kommer och går, deras uppenbarelseformer växlar med väder och vind, under andra och gynnsammare omständigheter kan hon bli något helt annat och oförutsägbart.” Och det är precis vad Lindgren gör med Lots hustru; förvandlar henne till något helt annat än vad Bibelns historieskrivning låtit henne bli, till något fullkomligt oförutsägbart.

Men för att fullt ut förstå betydelsen och den ironiska finess med vilken Lindgren förvandlar Lots hustru är det först nödvändigt att se på vilken sorts text det egentligen är Lindgren parafraserar. Genren spelar här en avgörande roll. Många av utsagorna i Första Mosebok 19 är av etiologisk art, alltså text som till sin främsta uppgift har att förklara uppkomsten av ett särskilt naturfenomen, en landskapsformation eller dylikt. Att parentesen om Lots hustrus metamorfos överhuvudtaget finns med i den bibliska texten är förmodligen för att beskriva hur de underliga saltformationer som finns vid Döda Havets kust en gång uppstått. Det kongeniala med Lindgrens novell är att han låter den mynna ut i en liknande etiologisk poäng. Men här fylld med nya och i förhållande till Bibelns berättelse motsägande betydelser.

I slutet av Lindgrens novell vaknar nämligen hustrun upp igen och befrias ur sin salthet. Lot, som ju hela tiden vetat att salter är flytande och föränderliga, blir inte alls förvånad. Hustrun tycks inte heller särskilt brydd. Men hon är förändrad. Hon har vaknat upp med en ny handlingskraft inom sig och börjar genast odla jorden. Lindgren avslutar sin novell: ”Och hennes sådd bar frukt. Först kålrötter, senare även purjolök, mänsklighetens mest angelägna kulturväxter. Utan henne skulle faktiskt ingen grönsaksodling finnas på jorden.”

Med en typisk lindgrensk ironi förvandlas här Lots hustru från en förklaring av en landskapskuriositet till kålrotens och purjolökens moder. Detta tilltag kan vid en första anblick tyckas som en rätt så betydelselös, om än fantasirik utvidgning, av den bibliska etiologiska genren. Men Lindgren gör mycket mer än så. Vad som här händer är att Lots hustru förvandlas från ett stelnat och handlingsförlamat objekt till ett levande och handlande subjekt. I Bibelns berättelse är den etiologiska poängen främst ett resultat av Herrens vrede, vilken Lots hustru råkar hamna i vägen för. Det är på intet sätt hennes egen drivande vilja som skapar berättelsens mening. Visserligen är anledningen till att hon blir en saltstod resultatet av en handling; att hon vänder sig om. Men det är ett slags ickehandling. Hon är själv en ickeindivid, offer för en manlig Guds nycker, fångad i en patriarkal värld där hon helt definieras utifrån den man hon tillhör. Hon saknar eget namn, hon är endast ’Lots hustru’. I Lindgrens version är det däremot hennes egen skapande vilja som ger berättelsen dess etiologiska mening. Hon sår kålrotens och purjolökens frön med sina egna händer. Det är som om Lindgren inte bara befriar henne ur saltet utan också ur hela den gammaltestamentligt förstelnade kvinnosynen.

Det tycks som om flera av Lindgrens bibliska parafraser inom sig bär på ett sådant genusmedvetet perspektiv. Det handlar här om att lyfta fram kvinnor, som i den ursprungliga berättelsen haft högst marginaliserade roller, som centrala och drivande figurer. Detta sker inte minst i romanen Bat Seba (1984), Lindgrens mest omfattande och bredast anlagda bibelparafras. Den skildrar händelseförloppet som har sitt ursprung i Andra Samuelsboken och Första Konungaboken, från att kung David får syn på Bat Seba från taket på sitt palats, förälskar sig och våldför sig på henne, och gör henne till sin drottning, fram till det att David dör och Bat Seba tar över tronen. De händelser som i Bibeln framställs på ett närmast deterministiskt vis, i linje med Gamla Testamentets ofta utpräglade ödesfilosofi, blir i Lindgrens händer istället en historia om människans förmåga att med sin fria vilja styra sitt öde. Bat Seba, som i Bibelns version mest framstår som ett offer i ödets eller kung Davids hand, är i Lindgrens version ständigt den som driver skeendet framåt, intrigerar och styr människorna omkring sig, ända tills hon når sitt högt uppsatta mål – makten över riket. Hon är allt annat än en passiv marionett i någon manlig Guds eller konungs hand.

Även den fria fantasin om aposteln Jakobs hustru kan läsas i samma ljus. I denna novell från samlingen Legender (1986) överger Jakob sin hustru för att följa den predikant, Jesus från Nasaret, som lovat att omstörta skapelsen och göra allting nytt. Hustrun, som Jakob hjärtlöst och utan samvetsförebråelser lämnar, längtar så efter sin make att hennes lemmar till en början svullnar och växer. När budet om makens död till sist når henne skrumpnar hennes kropp ihop, faller samman och försvagas. Men hon tar sig ändå till makens grav, förbannar hans kropp, lägger sju spottloskor i hans ansikte och slår en myrtenkvist genom hans öga. Först då, som död, känner Jakob hur den skapelsens omvälvning och alltings pånyttfödelse som hans mästare talat om äger rum. ”Att ha haft någon att överge, någon som man ända intill benstommen kan utblotta genom att överge! Att ha ägt någon vars kärlek visar sig vara lika osläcklig som det djupaste hat! Att ha varit föremål för en kärlek som ända in i döden vägrar att låta sig förkastas!” Jakob reser sig ur sin grav, tar sin hustru i sina armar och ”älska[r] henne genast på stället”.

“En av lärjungarnas hustrur, som i Bibelns texter är helt frånvarande, ställs i centrum.”

En möjlig läsart av denna korta text är att se den som en återupprättelse för de försmådda och förbisedda kvinnor som den bibliska historien är full av. Evangeliernas mest centrala händelse, Jesu död och uppståndelse, skildras här endast som en obetydlighet i periferien. En av lärjungarnas hustrur, som i Bibelns texter är helt frånvarande, ställs i centrum. Trots detta inverterade perspektiv är berättelsens slutliga ärende, om man nu kan tala om ett sådant, i djup samklang med evangeliernas budskap: Det är kärleken som frälser. Det är denna blandning av avvikelse ifrån, och förenlighet med, den bibliska ursprungstexten som gör Lindgrens parafraser så dubbelt intressanta.

En annan mycket viktig aspekt av Lindgrens bibelparafraser är den underliggande (meta)diskussion som ofta kan skönjas, ett slags självreflekterande samtal där tolkandet av biblisk tradition och tanke dryftas. I novellen om Lot och hans hustru är denna diskussion konkret gestaltad genom Lots möte med en genomresande främling. Detta möte äger rum när Lots hustru fortfarande ligger stum och saltifierad. Främlingen, som också har sin familj med sig, inleder ett samtal med Lot, som brukligt är över en lägel sött dadelvin. Det visar sig att främlingens hustru också lider av en sällsam egenhet – hon är gjord av koppar. De två männen finner genast sympati för varandra. Men de inser ändå att det är stor skillnad mellan en saltkvinna och en kopparkvinna. Salt är ombytligt. Koppar däremot är fast och oföränderligt. Hos en kopparkvinna ”finns inget hopp om någon avgörande förändring”. Lyckligtvis är det just så främlingen vill ha sin kvinna; stum och förstelnad. ”För mig är hon i första hand ett konstverk.” Främlingens syn på sin hustru kan sägas vara representativ för en förtryckande kvinnosyn. Och än en gång riktar Lindgren en satirisk udd mot en kulturtradition som gjort kvinnan livlös och reducerat henne till bild.

Lot och främlingen fortsätter att samtala. Och dricka. Lot frågar hur främlingens hustru en gång blev till koppar. Precis som i Lots fall visar det sig vara resultatet av ett Herrens straff. Enligt främlingens trosföreställning har Herren förbjudit människan att dofta på granatäppelträdets blommor. Hustrun kunde inte stå emot frestelsen och doftade ändå. Då blev hon till koppar. Lot förklarar att han aldrig hört talas om att Herren någonsin förbjudit något sådant, det låter i hans öron befängt och osannolikt. Lot berättar i sin tur om hur hans kvinna förvandlades, hur Herrens änglar lät förstöra Sodom och Gomorra. Men att Herren skulle omge sig med varelser som kallas änglar har främlingen aldrig hört talas om, det låter i hans öron som en sjuk och hädisk irrlära.

Så uppstår en religionsschism i miniatyr mellan de två alltmer druckna männen. Deras till en början sympatiska inställning till varandra byts snart mot en tilltagande hätskhet. Lot slår fast att den ”granatäppleberoende skuggbild” som främlingen tror är Herren ”helt enkelt inte är Herren”. Han kallar främlingens kopparhustru för en ”produkt av avgudadyrkan” och avfärdar främlingens kärlek till sin hustru som en ”sjuklig och naturvidrig böjelse”. För att understryka sin poäng spottar han främlingens hustru i hennes hårdnade ansikte. Främlingen tar då till handgemäng. Han kastar sig över Lot och en våldsam tvekamp utbryter. De slåss ända tills sömnen och ruset övermannar dem och de till sist somnar sammantvinnade i varandras armar.

Det är lätt att läsa denna trosmässiga konfrontation som en bild av fundamentalismens vansinne. Men här ställs även, i ett slags metafiktiv diskussion med gliringar in i vår egen tid, en bokstavstroende tolkningstradition mot en mer metaforisk och bildlig. Det handlar här om två olika sätt att förhålla sig till Bibeln. Lot förklarar för främlingen att Herren ständigt uppenbarar sig för hans folk, att de varje dag hör hans röst. Lots tro är oföränderlig och fast. Främlingen förklarar i sin tur för Lot att Herren aldrig entydigt uppenbarat något oemotsägligt och konkret för folket. Främlingens tro är flytande och obestämbar. ”Uppenbarelse är ett väldigt starkt ord”, säger han. ”För min del tar jag det ogärna i min mun. Vi har undan för undan anat sammanhangen och genomskådat helheten. Några helt klara uppenbarelser har det aldrig varit fråga om.”

Lots förhållande till uppenbarelsen, vilket här skulle kunna läsas som en metafor för den bibliska texten, är orubblig och sluten. Främlingens förhållande till densamma är däremot prövande och öppen. Även hustrurna fungerar som metaforer för de två förhållningssätten till den bibliska traditionen: Förhållningssättet koppar – beständigt och en gång för alla avslutat. Förhållningssättet salt – föränderligt och öppet.

Det är som om Lindgren med sin lekfulla attityd gentemot de texter han parafraserar vill betona den bibliska textens mångtydighet och de oändliga tolkningsmöjligheter som denna ordets öppenhet genererar. I Bat Seba förekommer en liknande diskussion som den mellan Lot och främlingen, ett samtal som kanske ännu tydligare går att tolka som ett metasamtal rörande förhållningssättet till Bibeln. Det är kung David och profeten Natan som samtalar om liknelsen. David klagar över att Natans liknelser alltid är så tvetydiga och svårfångade, de kräver alltid uttydning. Men Natan har svar på tal.

En liknelse ska kunna tydas på många sätt, försvarade sig Natan. Den ska vara som ett djupt vatten som växlar färg och skapnad med ljuset.
Grumliga vatten, sade konungen hånfullt.
Liknelsens bilder, fortsatte Natan, ska läggas över varandra som tygerna på vävarens hylla, när man lyfter fram en bild i ljuset ska man veta att en ny bild ligger väntande i mörkret, under varje mönster ska ett annat mönster ligga dolt.
Sådana liknelser finner jag meningslösa, sade kungen. Allt jag begär av en liknelse är klara besked.
Man måste vara ödmjukt öppen och vaksam för att i djupet av sitt hjärta kunna anamma en liknelse, sade Natan.
Ödmjukt öppen? sade konungen.
En god liknelse innehåller ett oändligt antal klara besked, ja till och med ett otal klara besked som motsäger och utesluter varandra.

Aldrig blir den litteratursyn som präglar Lindgrens bibelparafraser, för att inte säga Lindgrens hela författarskap, så tydlig som i citatet ovan. Den verkligt goda litteraturen, tycks Lindgren vilja säga, är som en komplex väv av bilder vars mönster kan kombineras i det oändliga och hela tiden skapa nya bilder. Men dessa bilder är samtidigt motsägelsefulla, utesluter varandra, ändå låter de sig förenas. Däri består litteraturens paradox.

Här kan man också skönja en undertext, ett implicit budskap om hur man kan, eller kanske till och med bör, förhålla sig till biblisk text och tradition. Om man väljer att betrakta Bibelns text som Natan betraktar liknelsen blir alla former av bestämda tolkningar omöjliga. Här är texten dynamisk, levande, ständigt öppen och formbar. Bibeln är, trots sin kanoniska karaktär, aldrig avslutad.

Litteraturforskaren Magnus Nilsson använder i sin avhandling om Lindgrens ironier en lyckad term för detta litterära förhållningssätt: mångtydighetspoetik. Det handlar om en betoning av litteraturens komplexitet och mångtydighet, som hos Lindgren frambärs med en sådan emfas att den närmast tar formen av programförklaring och konstnärlig strategi. Det är visserligen en slags bokstavstro, men en tro på bokstaven som en vidgare av mening, aldrig som en slutare och hämmare. Bokstaven är endast berättigad om den bidrar till att måla liknelsens nyansrika bilder. Och det är som sådana bilder Bibeln bör betraktas.

Detta får en underfundig gestaltning i romanen Dorés Bibel (2005). Där skildras en fullkomligt ordblind människas jakt efter den barndomens Bibel som gått honom förlorad. En Bibel som inte innehåller ett enda ord, endast Gustave Dorés klassiska illustrationer. Här gäller ”bildernas överhöghet över orden”. Den ordblinda mannen, tillika romanens berättare, börjar återskapa Dorés bilder för att göra en exakt kopia av den Bibel han förlorat. Han inser hur viktigt det är att alla bilderna kommer med, att de, likt Natans tal om liknelsen, läggs ovanpå varandra för att skapa en så sammansatt och sann bild som möjligt. Han minns en man, Petterson i Hugnaden, som endast fäste sig vid en av alla Bibelns bilder, den av Gud i den brinnande busken. För Pettersson var Gud detsamma som, och ingenting annat än, elden. Men berättaren misstänker att Pettersson i Hugnaden bedragit sig. Lindgren skriver: ”Jag hade allteftersom åren gått kommit fram till att Gud i själva verket var summan av alla Gustave Dorés bilder. Man måste äga dem allesammans. Bilderna sammantagna är Gud. Så enkelt är det.”

 

 

 

Skriv ut