Josef Bengtson

Josef Bengtson

Josef Bengtson är doktorand i religionsvetenskap vid Syddansk Universitet i Odense och arbetar på en avhandling med arbetstiteln: "Beyond the Secular – Varieties of Post­‐secular Meaning". Han är primärt inriktad på postsekulär teori och politisk teologi.

Essä

Tillvarons berättelser

Josef Bengtson

Nummer 4, publicerad 20 juni 2013

Sociologen Max Weber (1864-1920) tänkte sig skarpa gränser mellan vetenskap och religion, fakta och värderingar, heligt och profant. Med talet om Entzauberung, ”avförtrollning”, drev han tesen att ju modernare samhället blev, desto mindre betydelse skulle religionen komma att få. Men få forskare ser längre sekulariseringen på det viset.  Istället upphör de strikta gränserna mellan heligt och profant, tro och vetande, naturligt och övernaturligt och fram träder en ny, komplex och återförtrollad värld.

"Get thee behind me satan" av Ilya Repin.

”Get thee behind me satan” av Ilya Repin.

De flesta infödda svenskar är fostrade till att se på världen som tydligt uppdelad i prydliga kategorier. Vi skiljer på vetenskap och tro, på naturen och det övernaturliga, och på politik och religion. ”Tror gör man i kyrkan”, som ordspråket säger, och om denna gräns överträds blir vi inte sällan obekväma till mods eller till och med upprörda. Den årliga debatten om skolavslutningar i kyrkan kan ses som ett typiskt exempel på detta. I denna mening är Sverige ett sekulärt och ”avförtrollat” samhälle av modernt snitt där tron, religionen, och metafysiken avskilts från det övriga samhället och hänvisats till det ”privata”. En centralgestalt för denna utveckling var den tyske sociologen Max Weber. Moderniteten, som i Webers tänkande är intimt förknippad med avförtrollningen, bygger på just tydliga gränsdragningar mellan olika sfärer och domäner. Weber tänker sig skarpa gränser mellan subjekt och objekt, vetenskap och religion, offentligt och privat, rationellt och icke-rationellt, fakta och värderingar, heligt och profant. Webers Entzauberung har översatts med både ”avförtrollning”, och med ”avmystifiering”, men den huvudsakliga innebörden i begreppet har att göra med upplevelsen av att inte längre vara underkastad mystiska och okontrollerbara krafter, utan att i stället med hjälp av vetenskap kunna förklara, beräkna och förutsäga. Ju modernare samhället blev, desto mindre betydelse skulle religionen komma att få, löd tesen.

Webers tankar var i denna mening typiska för den modernitet som den tyske filosofen Hans Blumenberg i efterhand betecknat som en materialisering av naturen.11. Hans Blumenberg: The Legitimacy of the Modern Age(MIT Press, 1985) När Gud förpassades till kulisserna konstruerades en ny värld baserad på materia. På senare tid har materialiseringen av naturen kommit att tillämpas även på andra områden: själen, psykologin, samt mänskliga beteenden och egenskaper som inom ramen för biologismen har försökt förklaras utifrån biologiska rön. Att hävda att alla fenomen är reducerbara till materia brukar inom filosofin vanligtvis kallas för reduktiv materialism. Detta kan beskrivas som att allt i tillvaron – spädbarn, noshörningar, fantasi, och ångest – kan reduceras ner till den beståndsdel som fysiken för tillfället hävdar är den minsta. Den moderna vetenskapen har i denna mening haft en avförtrollande, eller sekulariserande effekt, då den drev en kil mellan förnuft och tro genom att det transcendenta bannlystes från naturen och hänvisades till ’den religiösa sfären’. Detta har i historieböckerna ofta återberättats i termer av att Upplysningens filosofer befriade vetenskapen från religion och metafysik, förstått som sådant vi inte kan uppfatta med våra sinnen, och som i någon mening finns bortom det fysiska.

Naturen sammanvävd med kulturen

Men, hur står sig denna uppdelning av sfärer och kategorier idag? Den reduktiva materialismen har bidragit till att vetenskapen gjort enorma framsteg och bringat ljus över mycket i naturen som tidigare tedde sig mystiskt. Dock utmanas idag denna materialism av insikten att det vetenskapliga studiet av naturen inte enkelt kan skiljas från kulturen. Inte bara så att vetenskapsmannen som observatör är påverkad av kulturen, utan även att vetenskapsmannens objekt ”naturen” inte längre enkelt kan skiljas från kulturen. Naturen och kulturen har flutit samman och därmed blottat den reduktiva materialismens oförmåga att förklara centrala aspekter av tillvaron. Avsaknaden av förklaringar av centrala mänskliga erfarenheter som fantasi, fri vilja, och värderingar, har gett upphov till frågan om naturvetenskapen möjligen förväxlat Naturen (förstådd som tillvaron som studerad av naturvetenskapen) med naturen (verkligheten), eller annorlunda uttryckt, att vetenskapen gått från att vara en metod för att förstå världen till att likställas med hur världen faktiskt är ordnad.

“Naturen och kulturen har flutit samman och därmed blottat den reduktiva materialismens oförmåga att förklara centrala aspekter av tillvaron.”

En motreaktion till den avmystifierande och reduktiva materialismen blir idag allt tydligare i idémässiga strömningar som behandlar komplexa system som till exempel klimatet, eller globala kapital och populationsflöden. Här framhålls insikten om att system som är enkla på mikroskopisk nivå kan resultera i en hög grad av komplexitet på makronivå. De fenomen som framträder, eller ”emergerar” på makronivå är alltså, tvärtemot vad den reduktiva materialismen hävdar, inte reducerbara till sina minsta beståndsdelar. Naturen uppvisar otaliga exempel på sådana emergenta fenomen, i allt ifrån från moral och fri vilja, till självorganiserande system som orkaner och myrstackar – fenomen som den reduktiva materialismen inte tillfredställande kan förklara. Den amerikanske filosofen Thomas Nagel menade nyligen att nästan alla i vår sekulära kultur har fostrats till att betrakta den reduktiva forskningen som helig av inget annat skäl än att tro någonting annat inte vore vetenskap.22. Thomas Nagel: Mind and Cosmos: Why the Materialist Neo-Darwinian Conception of Nature Is Almost Certainly False (Oxford University Press, 2012) Detta trots att den reduktiva materialismen, enligt Nagel, inte kan redogöra för centrala frågor rörande medvetande, frihet, mening.

En annan representant för denna nya syn på naturen är den amerikanske demokratiteoretikern William E. Connolly och hans tal om en “vardaglig transcendens”. Med detta begrepp vill Connolly beskriva aktivitet i tillvaron som trots att den undgår att registreras av våra sinnen har faktisk påverkan på tillvaron.33. William E. Connolly: A World of Becoming (Duke University Press, 2011) Connolly beskriver detta som en värld i ständigt blivande vars kreativitet undgår naturvetenskapens modeller. Denna värld kan beskrivas som ”förtrollad” även om den enligt Connolly inte har något att göra med en Gud i traditionell religiös mening. På ett liknande sätt utmanar den amerikanska biokemisten Stuart Kauffman, i sin bok Reinventing the Sacred, den reduktiva materialismen genom att hävda att vi måste gå bortom Newtons förståelse av naturen som ett antal biljardbollar som studsar enligt förutsägbara riktningar om vi skall kunna förklara företeelser som kreativitet, handlande, mening, värde och medvetande.44. Stuart A. Kauffman: Reinventing the Sacred: A New View of Science, Reason, and Religion (Basic Books, 2010)

Enligt Kauffman uppvisar naturen en kreativitet som inte kan förutsägas och inte kan beskrivas med lagar. Det är i detta till synes ”naturlagslösa” tillstånd, där det mänskliga förnuftet inte räcker till för att förstå naturen, som Kauffman menar att föreställningen om det heliga återvänder förstådd som en form av gudomlig och outgrundlig kreativitet i universum. Naturen betraktas inte längre som fullkomligt begriplig, och därmed manipulerbar, utan som oändligt komplex. Det mystiska som tidigare hänvisats till det bortomvärldsliga kan i någon mening sägas ha flyttat in i sammanflätningen av naturen och kulturen, och tagit sig nya uttryck i begrepp som emergens, frihet och blivande. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Gud, förstådd som universums inneboende kreativitet, gjort comeback som en immanent transcendens.

Berättelser om tillvaron

Från Webers perspektiv tedde sig religionen som mystifierande och vetenskapen som den metod som skulle bringa ljus och klarhet över naturen. Idag är detta synsätt inte längre självklart. Den franske filosofen Bruno Latour satte nyligen i en serie föreläsningar ord på bristfälligheten i det sätt som relationen mellan naturen och religion ofta strukturerats. Allt för ofta, menar Latour, har man utgått från en oproblematiserande föreställning av naturen och försökt relatera denna till den problematiska kategorin ”religion”. Dilemmat har då varit att förmå Naturen (så som den är känd genom naturvetenskapen) att ge plats för en ”religiös” dimension, ofta förstådd som ett andligt utrymme inne i själen, eller som ett kosmiskt rum i termer av ’Skapelsen’.55. Bruno Latour: “Facing Gaia. A New Enquiry into Natural Religion – Once Out of Nature” (presented at the Gifford Lectures, University of Edinburgh, 2013) Problemet med att strukturera relationen mellan Naturen och religionen på detta sätt är, enligt Latour, inte som så ofta framhållits svårigheterna med att definiera vad ”religion” är, utan oklarheterna med vad som avses med ’Naturen’.

Ur Latours perspektiv ter sig Naturen varken avförtrollad eller naturlig. I varje fall inte om man med ”naturlig” avser något som på ett fullödigt sätt kan förklaras med hjälp av lagar. Latour menar tvärtom att de attribut som vanligen tillskrivs Naturen är påfallande lika de som vanligen används för att beskriva religioner. Båda beskrivs som oföränderliga, universella, och omtvistliga, i motsats till den föränderlighet och tvetydighet som många av oss upplever att tillvaron präglas av. Följaktligen, menar Latour, bör vi inte ställa naturen i ett enkelt motsatsförhållande till tron, utan i någon mån betrakta dem som olika berättelser, som rivaliserande politiska teologier. Mot bakgrund av insikten av att allt vårt tänkande i grunden är präglat av berättelser, av olika sätt att se på tillvaron, upphävs den skarpa dualismen mellan naturligt och övernaturligt, och mellan tro och vetande. Inte så att alla berättelser blir likvärdiga i alla avseenden, men i den meningen att det inte finns något neutralt perspektiv utan en berättelse. Ingen berättelse, inte ens den naturvetenskapliga, kan bevisa sina egna grundantaganden och innehåller därmed ett visst mått av tro.

I takt med att Webers tydliga dikotomier upplöses, undflyr oss möjligen något av den klarhet med vilken vi förut tyckte oss uppfatta världen. Istället framträder en ny värld som genom sin komplexitet och inneboende kreativitet tänjer gränserna mellan naturligt och övernaturligt. En värld som vi inte kan närma oss utan risk, utan tro.

 

 

 

 

Skriv ut