På plats

Tillsammans på Korsvei

Sofia Lilly Jönsson

Nummer 1, publicerad 2 oktober 2012

Den ekumeniska rörelsen Korsvei startade i Norge och har spritt sig över Skandinavien. Årets svenska festival hölls i juli utanför Örebro med några hundra deltagare ur olika kristna samfund. Korsveis vägar vill vara radikala, men ger man av sitt överflöd eller lever som ett offer för andra? Sofia Lilly Jönsson sparkar på småstenar under ett dygn på festival.

Foto: Fredrik Grönwall

Direkt när jag kliver ur bilen på parkeringen utanför Björkenäsgården vid Hjälmaren sätts ett paket med en namnknapp och informationsblad i min hand. Någon har planerat för mig, tänkt på mig.

Årets svenska Korsveifestival har temat ”Nu är vi här!”. Varje dag står i tur och ordning ett av de fyra orden i centrum. Den dagen jag kommer är det lördag och ”vi”. Den här dagen handlar om oss.

I foldern jag har fått står att läsa Korsveis fyra vägvisare. Söka Jesus Kristus. Bygga gemenskap. Leva enklare. Främja rättfärdighet. ”På sommarfestivaler och i lokala nätverk samlas vi till gemenskap och fest, fördjupning och protest”, står det på baksidan.

Korsvei – det betyder vägkorsning på svenska – är en ekumenisk rörelse som startade i norska kyrkan. Korsveirörelsen har sedan starten 1985 hämtat impulser från andra grupper och gemenskaper, som klostret Iona i Irland och Taizé i Frankrike. Deras böneliv och utåtriktade verksamhet har inspirerat till en livsregel inom Korsvei som kallas Veigrepp (väggrepp). Inom rörelsen finns de som mer betonar att förändring sker genom den enskilda människans relation till Gud, och de som vill påverka samhällsbesluten i kristen riktning. I Norge har Korsvei blandat sig i debatten om oljepengarna, miljarder norska kronor där frågor om samhällsutveckling och klimatet går ihop.

Fortfarande har man kvar de norska orden för saker. Festivalen är organiserad fysiskt i så kallade tun, där man bor och delar på sysslorna. Ganska snart efter ankomsten hamnar jag mitt i ett tunmöte där man gör upp om dagen. Jag kan hämta ved! ropar någon. Man samtalar om uppgifter och logistik. ”Senast klockan 17 måste ni börja elda”, förmanar tunledaren. Ett annat norskt begrepp är ”dugnad”: ”Genom att vi var och en kommer samman med våra gåvor och på olika sätt betjänar varandra i glädje och kärlek bygger vi gemensamt något som kan vara till glädje och uppbyggelse för hela gemenskapen”. Det betyder inte att hjälpa till, utan att ta sin bit.

Varje dag under festivalen hålls en gudstjänst. Ekumeniskt sett delar man på de liturgiska uttrycken. Förbönen under morgongudstjänsten delas så att första vändan är fri bön, andra vändan är skriven. Efter gudstjänsten applåderas musikerna och ljudteknikern. Det sker vanligen inte i Svenska kyrkan. Men varför skulle inte en ny rörelse få skava lite mot de gamla formerna? Det betyder att något rör på sig. Fast det berättas för mig att liturgin varit ett diskussionsämne tidigare år. Präster har fått tona ner sin klädsel.

Mitt intryck är att gudstjänsterna är längre här i vanliga kyrkor. Kanske är det så man löst gudstjänstekumeniken: man plussar på och rymmer mer.

 

Nu är vi här
tillsammans på Korsvei
Nu är vi här
tillsammans du och jag

Mera himmel till våran jord vill vi ha
för Gud blev människa som vi
Mera jord till våran himmel är bra
för det var dit som Jesus gick

Nu är vi här…

Att ta emot hjälp gör livet enklare
att ge den vidare gör dig glad
Att våga välja Guds kärlek varje sekund
är början till nåt riktigt bra

Nu är vi här…

I Jesus Kristus möts himmel och jord
han är vår väg och vårt mål

(Olle Cedersjö)

 

 

Gudstjänsten på lördagmorgonen, den heter ”alla runt altaret”, innehåller en lång föreställning med en präst och en pastor utklädda till Kråkan och Mamma Mu, och ja; då skruvar jag faktiskt på mig för tonåringarnas skull. Vad tycker de om det här? En upphetsad tvååring står och trampar längst framme vid altaret. Det mesta tycks vara för barn i småskoleåldern (och deras föräldrar).

Pastorn och prästen är ändå lysande i sina roller. Och småbarnen som blir stora barn och försvinner ut i världen har minnen med sig som drömrester från nattens sömn. På gott och ont. Jag har det själv från söndagsskolan, en slags berättelsebotten med Jesu lära och liv. Vi skapar väl en moral hos barnen, är det inte så de flesta barnböcker och filmer är uppbyggda? Tonåringarna har några samlingar under veckan, läser jag i häftet. Kanske är nöjda med att få röra sig fritt under veckan.

Glada barn i regnet. Foto: Fredrik Grönwall

Och barnen på festivalen är hemskt trevliga. De får vara med och göra tårta senare under helgen, och när jag, som inte äter mat från djur längre, förklarar varför jag inte tar en bit, lägger de sig i och börjar genast prata om djurhållning och mat. En diskussion utbryter. Det här är barn som är vana vid att bli tagna i anspråk.

Lördagens stora tilldragelse är ”baluba”, en slags marknad där barn och vuxna bjuder ut varor och tjänster och där intäkterna går till något välgörande ändamål. I år går pengarna till klostret Anafora i Egypten, där flickor får bostad och utbildning. Klostret ligger fyra mil utanför Kairo. I vissa byar är det värt mer pengar att skicka sin dotter till Anafora än att gifta bort henne.

För mig är Anafora känt som en retreatplats dit människor med pengar åker för att ta igen sig någon vecka. Jag lär mig mer genom att lyssna till ett svenskt missionärspars berättelser om Egypten, där den politiska verkligheten för landets kristna snabbt blivit sämre efter revolutionen. På kvällens öppna scen sjunger kvinnan en sång på arabiska; det är inte perfekt sångtekniskt men så innerligt att det ristar spår i hjärtat på mig. Det förmänskligar Afrika att möta människor som älskar Afrika.

 

Jag läser vidare i mina broschyrer. ”Korsvei är en rörelse som vill bidra till att förändra både kyrka och samhälle underifrån”. Men hur? Var var Korsvei i förra årets påskupprop för de sjukskrivna, till exempel; jag antar att en del av dem som gick med i manifestationerna runt om i Sverige också är här på festivalen. Men namnet Korsvei såg jag inte. Missade jag det, eller är det känsligt att använda namnet i samband med politiskt arbete? Att det är en känslig fråga för många inom Svenska kyrkan att engagera sig politiskt – till och med att andra engagerar sig politiskt – vet jag.

Det diakonala perspektivet lyfts här, säger en diakon som jag talar med. Hon talar om diakonal teologi, och i ett möte för bildandet av en teologisk grupp inom svenska Korsvei talas det om ”aktion” och ”rättvisa istället för solidaritet”. Någon talar om ”vår egen brustenhet och inte de andras”. Det är ord som signalerar att välgörenhet inte är ett alternativ.

Det måste finnas en kyrka bortom liberalt och konservativt, säger en präst, ett rum för oss som vägrar att välja mellan Jesus som frälsare och att vara hans efterföljare.

 

Jo, något är på gång. Men vad?

 

Det är en ganska konsumtionskritisk skara lärjungar som jag möter ute på området. Det märks i hur man lagar maten tillsammans och inte köper in några tjänster från andra utan delar på allt arbete ihop. Men många har fina bilar och verkar leva ganska gott ekonomiskt: jag talar med journalister och forskare. Det är en medelklass som längtar efter en enkelhet snarare än en underklass som brottas med en fattigdom. Som så ofta i kyrkan, där risken är att man konsumerar det enkla livet. Man kan ge tionde därför att man ger av sitt överflöd. Att vara fattig är något annat.

Men i Veigrep-foldern står det svart på vitt: De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. Orden ur Apostlagärningarna. Och jag känner igen en del kommunitetsmänniskor här som rätt aktivt söker sätt att leva utgivande för andra i vardagen. Det är faktiskt en ganska märklig blandning av folk. Kanske antyder det, just som vägvisarna uttrycker, att människorna som samlats här söker en riktning mot något enklare fast de kommer från olika håll och har kommit olika långt på vägen.

Det finns heller inte några pengar från något särskilt samfund, vilket gör den ekumeniska profilen trovärdig till skillnad från ekumeniska satsningar som finansieras som projekt för kyrkornas anställda. Här är högkyrkliga och lågkyrkliga, EFS:are och EFK:are, missionare och pingstvänner och baptister. Många som är här arbetar i församlingar till vardags men alla har själva valt att åka på sin semester. Därför är det så många barn och unga med på festivalen, och därför är det verkligen festival och inte någon konferens. Varje dag hålls en bibeltimme med någon deltagare, fokus ligger inte på inbjudna föreläsare som på många andra kristna festivaler. På kvällarna är det andakter enligt Iona och Taizé.

Programmet är som en klassisk festival där det händer saker på olika scener samtidigt som man väljer i stunden om man vill vara med på. Det finns dem som deltar bara i gudstjänsterna och använder resten av tiden till spontana samtal i tunen.

 

Barnens festival. Foto: Fredrik Grönwall

 

Baluban samlar ihop över fyrtiotusen kronor att skicka till Anafora. Det finns uppenbarligen pengar här. Det här med pengarna skaver i mig. Fattigdom är inte ett val jag gjort utan en konsekvens av det liv jag fått att leva – det är skillnad. Jag längtar inte efter att varva ner från ett hektiskt toppjobb eller efter materiell enkelhet utan om ro att arbeta. Jag önskar ju att det överhuvudtaget gick att leva på att göra det jag gör: problematisera, tänka, se, analysera. När man redan är orolig för världen orkar man inte att också hela tiden vara orolig för sin egen ekonomi. Det jag behöver är en kyrka som hjälper mig. En gång i tiden var jag fackligt engagerad i DIK, ett Sacoförbund, men gick ur när ledningen skapade en inkomstförsäkring som bara kunde utgå till dem som tjänade över 18 000 kronor i månaden – på kongressen användes ordet ”solidaritet”. Medlemmar som tjänade mindre skulle visa solidaritet mot dem som tjänade mer. I min sektion Kulturfacket var det vanligt med deltidsanställda som inte skulle kunna ta del av försäkringen. Är också Korsvei en rörelse där jag ska stötta rika och trygga människor att gå ner lite i tid och unna sig fler retreater? Det är omvänd solidaritet. Var är kyrkan?

I mitt liv har jag gått ut som med en skål i världen liksom fattigmunkarna med bara en bön att Herren skulle förmå andra människor att förse. Jag får mycket uppmuntran i ord men lite reellt stöd. Är inte risken med det valfria offrandet att vi blir blinda för det verkliga utgivande liv som Gud vill att vi ska leva för varandra?

Om kyrkan blir en plats för människor att lägga av sig sin skuld så att de kan fortsätta att leva på det sätt som genererar det dåliga samvetet till att börja med så har den blivit som den kyrka Martin Luther revolterade emot. Då är de rättvisemärkta bananerna i den vackra skålen i det lyxinredda köket inget annat än avlatsbrev. Och om kyrkan blir ett slutet kretslopp, en plats för vissa familjer att vårda och ta hand om sina egna barn som i sin tur växer upp och gör samma sak, så är det inte en kyrka som jag ens kunde ta mig in i om jag ville eftersom jag går utanför den där genealogin. Även om det samlas pengar i en negersparbössa och skickas till fjärran land. Jag vill se en kyrka som utmanar det tänkande som vi håller för självklart, som Jesus gjorde, och som trampar makten på tårna. Världen brinner och kyrkan upprätthåller sig själv.

Mina vänner står undrande varför jag alls är här. För dem är kyrkan en död institution.

En för mig central fråga från våren väcks till liv igen – kan kritiken leva och växa inom kyrkoinstitutionen, eller måste den per definition stå utanför kyrkans struktur? Korsvei är tydliga på den punkten: den är en inomkyrklig rörelse och människor uppmanas att ha sitt fäste i den egna kyrkotraditionen. Här på festivalen finns en generation unga som kommer att ta över makten i samfunden inom en snar framtid. Hur ska de kunna ikläda sig dessa tungrodda organisationer och på samma gång förändra dem?

Om de lyckas blir de ett svar på min fråga. Kyrkan är många saker, bland annat en förberedd struktur som ligger vilande och väntar på att bli väckt och vara salt i världen.

 

Mitt förhållande till Gud är oneurotiskt. Det är kyrkan jag har problem med. Därför går jag här och sparkar på stenar. Det är den sinnesstämningen jag är i. Det är svårt att vara i kyrkan. Jag tycker det. Det finns så många saker som jag krockar med.

 

I sommar har jag följt en kvinna på Twitter, en konstnär, som rest till Bosnien för att måla. Hon har berättat om luftföroreningarna i Sarajevo, och om glädjen när hon flyttade till en liten by med frisk luft. Om hur vackra bergen är. Om människornas vänlighet. Efterhand blev rapporter om tiggande människor vanligare. Det är så många hungriga barn, skriver hon med vånda, och vi talar om vad man kan göra, vad man bör göra.

En dag twittrar hon: ”Men jag är glad ändå för jag har bondat med gatubarnen. Gett bort mina smycken vilket får oss alla att må lite bättre. Det tog ”bara” två månader att skaffa mig nån sorts egentligen fullständigt basal empati.”

Jag sparar alla hennes tweets och säger till henne att hon är på väg mot någonting viktigt. Jag menar inte bara för henne själv – problemet är i högsta grad mitt. Också där jag bor finns en tiggande kvinna, i tunneln under pendeltågsstationen, varje dag i samma kläder, i min ålder, som mycket möjligt kommer från ungefär samma ställe där den twittrande konstnären är. Jag har inte pengar så jag kan ge henne, men kanske kläder?

När ska jag ge kvinnan som sitter några steg utanför min port mina smycken?

 

Mässa inför Taizékorset. Foto: Fredrik Grönwall

 

Jag traskar iväg till taizébönen i kapellet. Jag är lite sen. De är redan igång innanför väggen. Jag ställer mig utanför fönstret och spelar in sången med telefonen. Det är så underbara harmonier. På grusvägen kommer någon springandes, sent in till stillheten. Längre bort sjunger barnen ramsor de lärt på kvällens fest.

 

 

När jag kommer in lägger jag själv de vackraste stämmor, istället för de ord jag inte kan uttala, deltar i den gemenskap jag inte orkar stå i. Jag blir en av de sista kvar i rummet, för jag har ingen annanstans att gå. På en bänk sitter en man med sin hand över en ung pojkes rygg. Av allt att döma är det en far som ber för sin son. En far lägger ut texten om vad han vill för sitt barn. Var ser man det annars? Det uppriktiga tilltalet.

 

Sent på kvällen efter taizéandakten sätter prästen som bjudit hit mig en stol mittemot mig och frågar uppfordrande vilken som är min församling. Han vet att jag inte har någon. Han säger att man får kompromissa. Ingen kyrka kommer att vara precis så som man vill ha den. Han tittar strängt på mig som för att fråga: var håller du hus?

En annan präst kommer och sätter sig vid vårt bord, och faller genast in i vårt samtal om svårigheten att hitta en församlingsgemenskap.

- Har du det svårt med närhet, Sofia? frågar han nästan muntert. De får tala såhär med mig, därför att de har själva delat med sig av sina delade känslor inför kyrkan. Ja, ynkar jag fram. Det är väl så. Vi talar om kyrkan, berättar för varandra om saker vi hört. ”Det är otroligt att man inte kan hitta en gudstjänst i Stockholm som man kan stå ut med”, säger den andra prästen som bor långt från huvudstaden liksom misstroget. Jag nickar; även jag har hört om dem som läser predikoturerna för att finna en högmässa där de kan känna igen sig. Men för mig är det inte det det handlar om, säger jag, jag kan nog hitta något i de flesta gudstjänster. Det är något annat.

Inte förrän flera dagar senare när jag kommit hem kommer jag på vad det är. Det handlar om försoning.

Om att gå in i relationer med människor som man vet kommer att svika en.

Om att förlåta människor som inte ens förstår vad de har gjort.

Om att fortsätta försöka leva som man för längesedan har slutat tro är möjligt.

Om att söka sig till människor när det enda man tror på är Gud.

Man måste ju förlåta, sägs det. Varför måste man förlåta? Gud är den som förlåter. Att påtvinga människor att ge absolution från deras egna hjärtan, inte Guds, är ett övergrepp. Men jag har ofta känt att kyrkan kräver förlåtelse av mig, istället för att hjälpa mig till försoning.

 

På söndagmorgonen letar jag efter någon som jag hörde läsa poesi dagen innan och råkar på en man från ett annat samfund som jag tidigare pratat litegrann med. Följer du med till sjön, säger han. Det är fint. Vi sitter vid sjön. Han äter ett kokt ägg, jag berättar om mitt, han om sitt. Kyrkan är inte enkel för rätt många av oss.

 

Hjälmarens strand. Foto: Fredrik Grönwall

 

Festivalen avslutas med en söndagsmässa. En församlingspedagog jag talade med dagen innan ser jag sitta och gråta i förbönsavdelningen. Människor rör sig nästan koreograferat runt i trätältet som är Björkenäsgårdens gudstjänstlokal, i den där stora rörliga liturgin som nattvarden brukar bli när många är med. Jag är fri på något sätt. Jag får helig olja i pannan, några ord på ett glömt språk tecknas på mig.

 

Vi åker från Korsvei.

- Hur har du tyckt att det har varit nu då, frågar min vän medan han kör.

Då kommer jag på att jag glömt kolla på Twitter. Jag har glömt ringa hem. På ett sätt kom alltså detta dygn på festival att handla om ”oss”, fast det gick genom mig. Ett påträngande ”vi”. Kanske är ”vi” alltid påträngande? Kanske kommer ”jag” alltid att kämpa emot ”oss”?

 

 

 

*

 

Veigrep, livsregel inspirerad av Korsveis fyra vägvisare (ladda ner PDF från www.korsvei.se)

Möta – varje morgon: Överlämna sig till Kristus på väg ut i dagen.
Stanna – varje dag: Öppna sig för Gud genom bön och bibelläsning.
Se – varje vecka: Se tillbaka på Guds närvaro i veckan som gick.
Lyssna – varje månad: Vara stilla inför Gud en kväll, en eftermiddag, en dag.
Vänta – varje år: Ta tid till flera dagars Kristus-centrerad retreat.
Välja – för livet: Göra konkreta vägval i linje med Korsveis vägvisare.
Vandra – tillsammans: Leva i kyrkan, ha medvandrare.

*

Uppdatering 6 oktober: Lyssna på Teoknologis podradio om artikeln här.

Skriv ut