Marta Axner

Marta Axner

Marta Axner är doktorand i religionssociologi vid Centrum för forskning om Religion och Samhälle, Uppsala universitet, och präst i Svenska kyrkan. Hon disputerar nästa år på en avhandling om religiösa företrädares deltagande i svensk samhällsdebatt. Marta sitter för Socialdemokraterna som ersättare i Svenska kyrkans kyrkostyrelse.

Essä

That old style religion

Marta Axner

Nummer 1, publicerad 2 oktober 2012

Politikerveckan i Almedalen har växt till ett möte för allehanda organisationer, PR-byråer och kyrkor. I år handlade särskilt många seminarier om religionsfrihet. Med utgångspunkt i ett samtal om pluralismens gränser diskuterar Marta Axner hur en aktuell religionssociologisk forskning förhåller sig till debattklimatet i den svenska kristenheten och kommer fram till att dagens människor inte är mindre religiösa, utan religiösa på ett annat sätt.

”Sailing for Jesus” står det på en stor vepa över en segelbåt i Visby hamn. Det är båten som i Almedalsprogrammet heter Elidascenen men på Svenska Evangeliska Alliansens (SEA:s) hemsida kallas för missionsbåten Elida. Där hålls under Almedalsveckan en rad program, dels i SEA:s regi men också av tidningen Världen Idag (som står Livets Ord nära), Claphaminstitutet, nätverket Levande familjer och pingströrelsen. Just denna dag är temat ”Pluralismens gränser i den offentliga debatten” och borgerliga politiker diskuterar med borgerliga mediaprofiler om religion i offentligheten tillsammans med SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson, hjälpligt sammanhållna av moderatorn, doktoranden i religionssociologi Josephine Sundqvist (som nog gjorde vad hon kunde utifrån förutsättningarna). Intressanta reflektioner blandas med oerhört svepande bilder av Sverige som dominerat av en alltför liten åsiktsfrihet (framför allt för konservativa åsikter) och höga skatter. Det är inte ofta jag bevistar en tillställning där en folkpartistisk riksdagsledamot, i detta fall Barbro Westerholm, står för vänsterflanken. Både frågorna som ställs och sättet det argumenteras på från flera håll i panelen ger en bild av religion och religionsfrihet som något som mest handlar om att ge större möjligheter att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter , som att det finns en oöverstiglig konflikt mellan religionsfrihet, yttrandefrihet och strävan mot icke-diskriminering vilket ger bilden av religion som något problematiskt.

Religionen har inte försvunnit, men förändras

Solen över båten Elida (och min egen upprördhet under seminariet ifråga) kommer tillbaka till mig när jag ett par månader senare, en lika solig septemberdag, sitter i en föreläsningssal i St John’s College i Cambridge och lyssnar på professor Linda Woodhead. Hon har lett det gigantiska brittiska forskningsprojektet Religion & Society Programme som under de senaste fem åren genomfört en lång rad mindre forskningsprojekt inom många olika discipliner.11. Forskningsprogrammet Religion & Societies hemsida, där Linda Woodheads föreläsning också finns att se. (länk) (uppdatering 12/10: ljudlänk till föreläsningen) Med hjälp av 12 miljoner pund har religions plats i det brittiska samhället undersökts. Forskningen har handlat om allt från muslimska lobbygruppers inflytande över planprocesser i östra London till en ambitiös mätning av hur religion syns i brittiska medier, från studier av människors erfarenhet av yoga och meditation till religionsundervisning i skolan. Här i Cambridge ska professor Woodhead ge sina slutsatser över den samlade bilden från alla projekten. Hon gör det genom att måla upp en bild av vad hon kallar ”Old style” och ”New style” eller ”life-path style” av religiositet. Woodhead menar alltså inte nya och gamla religioner, eller religiösa organisationer, utan snarare gamla och nya sätt att vara religiös på. Jag återkommer strax till hur hon konkret menar.

Bakgrunden till det brittiska forskningsprogrammet, liksom den mesta samhällsvetenskapliga religionsforskningen idag, är dels det som brukar kallas sekulariseringsteorin, dels ifrågasättandet av den i vad som löst kan kallas religionens återkomst eller det postsekulära samhället. I vardagsspråket brukar ordet sekularisering oftast betyda ungefär avkristning eller religionens försvinnande, men inom religionssociologin har begreppet en mer specifik teoretisk betydelse. Under lång tid, nästan hela 1900-talet, förutsatte samhällsforskare att modernitet stod i direkt motsatsförhållande till religiositet, och att religionen skulle dra sig tillbaka och eventuellt helt försvinna när samhällena blev mer moderna och rationaliserade. Tron var att de religiösa institutionernas (det vill säga, i praktiken, kyrkornas) inflytande över andra delar av samhället skulle minska, individer i allt mindre utsträckning skulle tro på Gud och delta i religiös praxis, och religionen bli en privatsak och allt mindre synlig i offentligheten. Denna utveckling skedde också i rätt hög utsträckning i Sverige och stora delar av Europa, men sedan 1990-talet har den enkla förklaringsmodellen problematiserats. Dels i och med att det är uppenbart att resten av världen inte följt Europas mönster – i många av de delar av världen som utvecklas och moderniserats snabbt finns inga tecken på religionens tillbakagång. Och i och med att de europeiska samhällena, genom migration och globalisering, blivit alltmer pluralistiska har olika religiösa traditioner blivit synliga och ett nytt intresse väckts hos såväl politiker och forskare som hos  medierna för religion och människors religiositet. Det Woodhead och många andra religionssociologer har sagt de senaste åren är att religionen uppenbarligen inte försvunnit. Men modernitetens förändringsprocesser – kanske viktigast av dem individualiseringen – påverkar ändå på vilket sätt människor är religiösa. Sekulariseringen var inte en så linjär och enkelspårig process som många trodde, men det vi ser nu är heller inte någon ”tillbakagång” till ett tidigare stadium vad gäller religionens plats i samhället.

 

Linda Woodhead talar på St John College i Cambridge. Foto: Marta Axner.

Old style och New style

När nu Woodhead sammanfattar de övergripande dragen i forskningen om religionens plats i Storbritannien, menar hon att det går att se en förskjuten tyngdpunkt mellan två typer av religiositet som hon lite tentativt kallar Old style och New style. Dessa begrepp beskriver idealtyper och är dragna till sin spets för att bli tydliga. Old style utövas i vad vi tänker oss är en vanlig engelsk församling med kanske ett hundratal medlemmar – några av personerna som är med känner man kanske lite bättre, tillräckligt många för att hålla ungefär koll på men fler än vad man känner personligen . New style kännetecknas av det väldigt lilla och det väldigt stora sammanhanget – cellgrupper, enskild utövning tillsammans med en reikimästare eller en bönegrupp, eller festivaler och megakyrkor. Även de ökande besöken i domkyrkor kan sägas vara tecken på samma sak, möjligheten att kunna vara anonym och samtidigt delaktig i något väldigt stort. Woodheads bild för Old style är kyrkbänkar med gudstjänstfirare, medan New style exemplifieras med den kristna festivalen Greenbelt som samlar tusentals besökare varje år (kanske är en svensk motsvarighet, om än i mindre skala, Frizonfestivalen som arrangeras av Evangeliska Frikyrkans ungdomsorganisation). Old style är typiskt också baserat på medlemskap i en församling, där man har långsiktiga band och åtaganden, ofta livslånga relationer, och med en tydlig lokal prägel. New style är mer tillfällig i sina organisatoriska former, man samlas i grupper eller projekt som kan finnas ett tag, och är inte alls lika bundet till ett lokalt sammanhang. Ofta är medier viktiga – internetbaserade gemenskaper, eller att man läser tidskrifter och böcker, lyssnar på musik eller filmsom delas med andra. När det gäller det trosmässiga innehållet är Old style mycket mer av en ”package deal” – en sammanhållen helhet av trossatser, innehåll, riter och praxis som förväntas hänga ihop, och som också uttrycks genom till exempel kyrkohandbok och psalmbok, där det är relativt lätt att kommunicera vad det är att tillhöra och utöva en viss religion. Det finns i Old style också ett hierarkiskt inslag med tydlig skillnad på herdar och får, ledare och ledda, där medlemmarna ofta är relativt passiva. Den här dynamiken är annorlunda i New style, där den utövande individen står mycket mer i centrum, både som auktoritet och som den som formulerar sitt sätt att tro.

Det ska dock sägas att Woodhead inte förespråkar någon förenklad bild av ”smörgårdsbordsreligositet” där alla människor helt fria från sociala sammanhang väljer själva vad de tror på och vilket uttryck det får, utan hon betonar att alla människor är en del av sociala strukturer och att uppväxten, de ekonomiska förutsättningarna, kulturen och annat i hög grad formar oss och påverkar våra val. Men en grundläggande aspekt av New style är att det är svårt att upprätthålla privilegier och kontroll för en religiös elit när allt finns tillgängligt, och att det har skett en auktoritetsförskjutning från de traditionella religiösa institutionerna till den utövande individen. Slutligen finns en viktig skillnad mellan målen för Old style och New style. I Old style är frälsning i någon mening centralt (och inte bara i kristen mening, utan i vid bemärkelse). Det handlar om att räddas från något i grunden ”fallet”, syndigt eller skadat hos människan, att bli något annat. I New style handlar det tvärtom om att finna sin väg, upptäcka och fördjupas i sig själv.  Som Woodhead elegant formulerar det ”Old style religion is all about losing yourself. New style religion is about finding yourself”. På denna livsväg kan mycket väl riter och andra ”resurser” från traditionell religion spela en stor roll; ett exempel på det är att även om andelen döpta barn minskar i Sverige, så blir antalet besökare per dop högre för varje år. Något som skulle kunna vara ett tecken på att riten och sammanhanget blir viktigare för dem som faktiskt väljer den.

Woodhead menar att den bild som ges av religion i medier, och som politiker, lagstiftning och rättsfall (inte minst i Europadomstolen) tar hänsyn till i väldigt hög grad är Old style. Samtidigt stämmer den bilden sämre och sämre med hur människor faktiskt utövar religion. Typexemplet som hon nämner är små, konservativa ”fringe groups” (grupper på marginalen) som får mycket mediauppmärksamhet för sitt motstånd mot till exempel homosexuella, eller liberal abortlagstiftning, och hur de sedan får mothugg av aggressiva organiserade ateister eller religionskritiker.

 

Lennart Abrahamsson startade Elida 1963. Foto: www.elida.se.

Debattens logik gör religion till problem

Det är här någonstans i föredraget som mina tankar vandrar iväg till Elida och Almedalen. Seminariet jag beskrev tidigare var ett av ovanligt många i årets almedalsprogram som handlade om religion, och oftast just om religion i offentligheten, religionsfrihet eller religion och politik. De flesta programpunkter anordnades av frikyrkliga grupper, förutom de ovan nämnda till exempel tidningen Dagens och Frälsningsarméns återkommande satsning (g) som i gud, eller nättidningen Liv och Rätt (med nära band till Ja till Livet), eller av Humanisterna eller andra uttalat religionskritiska grupper – och i några fall med samma logik men arrangerade av andra aktörer, som tidningen Axess eller Socialdepartementet. I rättvisans namn ska sägas att även andra punkter med teman om religionsfrihet fanns i programmet, som inte hade samma dynamik av konservativa kristna mot organiserade ateister, anordnade av Sensus, Socialdemokrater för tro och solidaritet, Fryshuset och Islamiska förbundet, med flera. Och programpunkter som snarare var religiös närvaro än debatter om religion fanns också, liksom de seminarier och samtal som till exempel Svenska kyrkan ordnade som handlade om andra saker, allt från mer personliga möten med partiledare och företrädare i Nikodemussamtalen i domkyrkan till seminarier om sakfrågor från avdragsrätt för gåvor till vapenexport.

Men min kvarhängande känsla efter Almedalsveckan var i hög grad en bild både av svensk kristenhet och av religion i offentligheten som skavde i mig. Debatt snarare än samtal, driven av en ömsesidig uppfattning hos konservativa kristna och organiserade ateister att de är varandras givna motparter, och en ömsesidig bekräftelse att dessa konservativa kristna är de ”riktiga” kristna. Trots flera erfarenheter av exempel på motsatsen under veckan – som när kristna och muslimska ungdomar bad bredvid varandra i en manifestation för religionsfrihet mitt på Donners plats, eller när Kristna studentrörelsens Religion hjärta hbt-projekt syntes med sina t-shirts i vimlet hela veckan – fick jag känslan av att den bild av ”religionsdebatt” som de flesta almedalsbesökare åkte hem med mer färgades av religionen som problem, som något helt annat än den övriga offentligheten och något som främst representerades av konservativa kristna. De är givetvis välkomna till Almedalen som alla andra, men ger i min mening ingen rättvis spegling varken av den breda svenska kristenheten (för att inte tala om andra religiösa traditioner), eller vilka frågor som egentligen är centrala vad gäller religionsfrihet eller religion i offentligheten.

Med Woodheads begrepp så är det just Old style religion som syns i Almedalen, och en relativt liten del av den dessutom. Det är vad som syns i programmet som seminarier och debatter, och det är vad som mestadels syns av organisationer som närvarar. Men inte bara. Om man ser förbi de högröstade, kristna såväl som humanister, så finns ju tecken också på vad som skulle kunna tolkas som tecken för New style religion. Själva formen för Almedalen med ett nästintill oöverskådligt utbud av människor, aktiviteter, organisationer och åsikter ger stor frihet att själv söka sina religiösa upplevelser. Nu är ju huvudtemat i Almedalen knappast detta, men det finns trots allt en hel del möjligheter för att fira gudstjänster och få andra andliga erfarenheter. Flera religiöst baserade projekt eller kampanjorganisationer finns där, vilket kanske också kan ses som uttryck för just detta mer löst baserade, tillfälliga sätt att organisera sig. Och även om till exempel de mässor som Svenska kyrkan ordnar varje kväll är (någorlunda) traditionella är församlingen det knappast, då många av de som deltar antagligen inte bara är tillresta, utan kanske också sällan deltar i mässa hemma.

Det finns naturligtvis mycket att diskutera i  Woodheads framställning och jag gör hennes forskargärning knappast rättvisa i detta korta referat. Men jag tycker att hon på ett intressant sätt belyser hur de religiösa och kyrkliga institutionerna själva, som de röststarka i samhället, inte alltid har eller ger samma bild av människors religiositet som kommer fram när den studeras sociologiskt – hur människor faktiskt tänker, tror, agerar och ritualiserar. Kanske är det mindre intressant att fundera kring religiös förändring eller sekularisering i ökning eller minskning, och viktigare att se på vilket sätt människor är religiösa. Att dagens människor först och främst inte är mindre religiösa, utan på ett annat sätt. Kanske kan det påverka inte bara hur religion och kristen tro speglas i almedalsprogrammet, utan mer brett i den svenska kristenheten.

 

 

 

Skriv ut