Björn Vikström

Björn Vikström

Björn Vikström, TD, är biskop i Finlands evangeliskt-lutherska kyrka.

Essä

Syskonkyrka

Björn Vikström

Nummer 1, publicerad 2 oktober 2012

Det kan tyckas att diskussionen om strukturer är någonting sekundärt, men en sådan förenklad indelning i ”yttre” och ”inre” kyrka leder tankarna fel. Björn Vikström, TD i systematisk teologi och biskop i Borgå stift diskuterar strukturutveckling inom Finlands evangelisk-lutherska kyrka med utgångspunkt i några aktuella undersökningar. I första numrets långa essä möter vi en syskonkyrka med vissa organisatoriska skillnader mot den svenska kyrkan men som står inför likartade utmaningar. Den nästan naivt enkla fråga vi ständigt borde återvända till i arbetet med strukturutvecklingen är, påpekar Vikström: hur ser den församling ut som vi drömmer om?

Frågan om en utveckling av församlingsstrukturerna är för tillfället mycket aktuell i Finlands evangelisk-lutherska kyrka, precis som i syskonkyrkorna i såväl Sverige som Norge. Den interna flyttningsrörelsen, det långsamt minskande medlemsunderlaget, de snävare ekonomiska ramarna och de ökade personal- och fastighetskostnaderna har redan en längre tid skapat ett tryck i riktning mot större förvaltningsenheter. Behovet av att se över församlingsstrukturerna har i Finland under det senaste året blivit ännu mer akut eftersom den regering som tillsattes efter valet 2011 har ambitiösa planer på att rita om kommunkartan. Målsättningen är att skära ner kommunernas antal till en fjärdedel jämfört med dagens situation, vilket tvingar fram lika stora förvaltningsenheter också inom kyrkan. Inom en kommun får det nämligen enligt nuvarande lagstiftning finnas högst en kyrklig samfällighet eller alternativt en enda stor församling (begreppet pastorat används inte i Finland).11. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är den ena av Finlands två folkkyrkor med 77 % av befolkningen som medlemmar. Borgå är det stift som samlar församlingarna med svenskspråkig majoritet.

Den inomkyrkliga diskussionen har kretsat kring frågan huruvida utvecklingen i riktning mot större förvaltningsenheter kan kombineras med bevarandet av mindre verksamhetsenheter i form av församlingar, kapellförsamlingar och församlingsdistrikt. Det låter bra då man i strategidokument eftersträvar ekonomiskt starka förvaltningsenheter, som tyst i bakgrunden skall sköta stödfunktionerna, medan mer resurser frigörs för det egentliga församlingsarbetet i verksamhetsenheterna. Problemet är att den verkliga makten alltid finns där man fattar beslut om resursfördelningen, vilket oundvikligen skapar en spänning mellan förvaltning och verksamhet.22. Kapellförsamling är en geografiskt avgränsad del av församling i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Verksamheten i en kapellförsamling leds av ett kapellråd bestående av 5-8 personer som utsetts bland kapellförsamlingens medlemmar. Personalen består i regel av en kaplan eller församlingspastor samt möjligen av kantor, diakonitjänsteinnehavare och andra anställda.

Den nuvarande lagstiftningen, som bygger på tanken att grannförsamlingar skapar en kyrklig samfällighet för att sköta gemensamma uppgifter, skapades i början av 1970-talet. Då man inom den lutherska kyrkan i Finland redan i mitten av 1980-talet började planera för det nya årtusendets folkkyrka talade man varmt om församlingen som den lilla flexibla enheten, där människor kan lära känna de anställda och varandra, samt vara delaktiga i planeringen och förverkligandet av verksamheten – medan förvaltningen kan skötas i större enheter. I praktiken har de större enheterna allt oftare skapats genom församlingssammanslagningar, snarare än genom samfälligheter eller avtalsbaserade samarbetslösningar. Tendensen att slå samman församlingar har på senare år förstärkts. På tjugo år har antalet församlingar minskat från 600 till ungefär 450, vilket påskyndats av att antalet kommuner på de senaste fem åren har minskat med hela femtio. Trots detta har hälften av Finlands kommuner fortfarande bara 6 000 invånare eller färre, medan regeringens målsättning är att 20 000 skulle utgöra minimigränsen.

Det inomkyrkliga strategiarbetet

Behovet att kritiskt utvärdera de nuvarande församlingsstrukturerna har flera orsaker. En faktor är migrationen inom landet. Fler och fler människor flyttar från landsbygden till städerna och i synnerhet till Helsingforsregionen. Parallellt med detta har människors levnadsvanor ändrats: en mobil urban levnadsstil har blivit allt vanligare, medan människors lokala förankring är betydligt svagare än tidigare. Den lutherska kyrkan är även tvungen att dra konsekvenserna av ett minskande medlemsantal som för med sig knappare ekonomiska resurser. En särskild utmaning är att även i framtiden kunna fungera som en attraktiv arbetsgivare som lyckas rekrytera kunnig personal också ute på landsbygden, där tjänsterna som en följd av ovannämnda utveckling ofta är svårare att besätta.

Inom den lutherska kyrkan i Finland har en rad strategidokument som berör utvecklingen av församlingsstrukturerna publicerats under de senaste decennierna. Titlarna avslöjar att författarna vill slå vakt om kyrkans karaktär av gemenskap. Här finns titlar som Närvarande gemenskap (2007), Kyrkan – en gemenskap i förändring (2007), samt Vår kyrka – gemenskap och delaktighet (2008). Ambitionen är det inget fel på, men titlarna ger nog tyvärr en alltför optimistisk bild av i vilken riktning utvecklingen inom kyrkan i själva verket har gått.

Det färskaste dokumentet, Kyrkan 2020 (2011), är en framtidsredogörelse för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. I den målar man upp tre aktuella modeller för kyrkan: för det första ”varandets kyrka”, som vill bejaka och stöda varje församlingsmedlem som en fullvärdig kristen, för det andra tjänsteproducentkyrkan som har accepterat idén att kyrkan förlorat sin monopolposition på det religiösa området och nu måste slipa sina ”produkter” för att kunna konkurrera med andra aktörer på marknaden, samt slutligen visionen om kyrkan som en gemenskap med hög profil där man slår vakt om gudstjänstlivet och kring den bygger upp församlingen. Författarna understryker att de här tre idealen sällan förekommer i renodlad form, utan de skall snarare ses som tre parallellt existerande målsättningar, som ges olika prioritet i de ecklesiologiska modeller som har förts fram i den pågående debatten.

Effektiv förvaltning, människonära verksamhet – realism eller utopi?

Det är intressant att ställa sig frågan hur ambitionen att förena storskalig förvaltning med liten och ettrig församlingsverksamhet har förverkligats i de församlingssammanslagningar som redan har genomförts. För att få svar på den frågan har jag granskat tre aktuella empiriska undersökningar, som tyvärr inte har översatts till svenska. För det första Målsättningarnas uppfyllelse (fi. Tavoitteista totta, Hannu Palmu 2010), där man jämför reaktionerna hos anställda och förtroendevalda efter församlingssammanslagningar. Den andra undersökningen, Kapellförsamlingsenkäten (fi. Kappeliseurakuntakysely, Harri Palmu 2010 opubl.), avgränsar sig till anställda och förtroendevalda i nyskapade kapellförsamlingar. Undersökningen visar att erfarenheterna är betydligt positivare i dessa fall än i de sammanslagna församlingar som inte skapat kapellförsamlingar. Den tredje undersökningen är mer ambitiös. Sambandet mellan strukturförändringarna och församlingarnas ekonomiska utveckling (fi. Rakennemuutosten yhteys seurakuntien talouskehitykseen, Vesa Keso och Jarmo Vakkuri 2011) granskar hur såväl ekonomin som verksamheten har utvecklats efter skapandet av större församlingsenheter.

Undersökningen Målsättningarnas uppfyllelse visar att de förtroendevalda förhåller sig betydligt mer positivt till förändringen än de anställda efter församlingssammanslagningar och skapandet av kyrkliga samfälligheter. Det här bottnar i att de förtroendevalda har känt sig betydligt mer delaktiga i processen, medan de anställda inte upplever sig ha blivit tillräckligt informerade och inte heller anser sig ha fått tillräcklig med tid och möjligheter att kommentera och påverka det som händer. Det är frapperande att de förtroendevalda och de ledande tjänstemännen, d.v.s. kyrkoherdarna och ekonomerna, tvärtom anser att de anställda har getts all den tid som de behöver. Det här är beklagligt, även om en sådan spänning inom beslutshierarkin tenderar att uppkomma inom så gott som varje organisation när man går igenom den här typen av förändringar.

Det som är mer beklämmande är att de svarande inte upplever att skötandet av församlingens grunduppgifter har underlättats. Ett ofta framfört argument för sammanslagningar är att man genom dem kan befrämja verksamheten genom att på ett mer heltäckande och rationellt sätt utnyttja de personella och ekonomiska resurserna. Personalen upplever emellertid att utvecklingen av verksamheten ofta har förbigåtts eller skjutits på framtiden, medan struktur, ekonomi- och förvaltningsfrågor har prioriterats.

Kyrkoherdar och ekonomer har genom sitt arbete varit mest delaktiga i processen och upplever följaktligen den mest positivt. Men också kyrkomusikerna förhåller sig ofta positivt till förändringarna, och det har antagligen att göra med att det är en arbetskår som ofta har varit den enda i sitt slag i sin församling. Tack vare strukturförändringarna har dessa möjligheter att göra projekt tillsammans med sina kolleger och kan också lättare lösa vikariefrågor. Kyrkomusikerna värdesätter med andra ord möjligheten att få ingå i ett team med flera kolleger.

Kapellförsamlingsenkäten visar att erfarenheterna i dessa är betydligt positivare än i de sammanslagna församlingar som inte skapat kapellförsamlingar. Det här gäller i synnerhet i själva kapellförsamlingarna medan man i moderförsamlingen inte är lika entusiastisk över förändringarna. Här är det i motsats till ovannämnda undersökning tvärtom så att de anställda har mer positiva erfarenheter än de förtroendevalda. De anställda har upplevt att de har haft goda påverkningsmöjligheter och att förvaltningen nu är mer ändamålsenlig. I dessa kapellförsamlingar är förvaltningen nästan minimal, och den tidigare kyrkoherden – som nu blivit kapellförsamlingens kaplan – har fått mer tid över för församlingsarbetet. De anställda anser att resurserna används mer flexibelt. Även om verksamheten inte nödvändigtvis har börjat blomstra har den enligt undersökningen åtminstone inte blivit sämre.

Den tredje undersökningen är mer långsiktig och grundlig. Den baserar sig på en genomgång av alla församlingssammanslagningar från en period av fem år. Efter att ha jämfört boksluten med varandra valde forskarna ut tjugo församlingar som man granskade närmare. Man valde också ut jämförelseförsamlingar som inte hade varit med om sammanslagningar för att kunna jämföra med hur deras ekonomi och verksamhet har utvecklats.

Speciellt tittade man på hur de mål som kyrkostyrelsen har satt upp för förändringarna av församlingsstrukturen har uppfyllts; nämligen att medlemskapet skall stärkas, församlingsverksamheten skall stödjas, och församlingarna skall utvecklas till självbärande enheter. Författarna konstaterar att det på basen av undersökningen inte går att fastställa någon optimal storlek för församlingen, eftersom det beror på många olika faktorer. Det som man kan konstatera är att alltför små och alltför stora enheter tenderar att bli dyrare. Det gäller m.a.o. att hitta en mellannivå som inte skapar en dyr och tungrodd förvaltningsstruktur men som ändå förhindrar att en rad resurskrävande förvaltningsuppgifter sköts parallellt i flera grannförsamlingar.

Ett bra grepp i den här undersökningen är att man mäter de ekonomiska realiteterna mot medlemmarnas upplevelser och reaktioner. Även om en viss lösning är ekonomiskt lönsam så ”lönar” det sig ändå inte att genomföra den, om den väcker allt för starka negativa reaktioner bland församlingens medlemmar.

Undersökningen avslöjar att ekonomin egentligen inte har utvecklats mer positivt i de sammanslagna församlingarna än i jämförelseförsamlingarna. I bara ett fall av fem kan man konstatera en positiv effekt efter att man har räknat bort det bidrag som kyrkostyrelsen betalade ut till församlingar som valde att gå samman. Generellt kan man säga att i mindre församlingar har sammanslagningarna påverkat ekonomin mer positivt än i de större församlingarna.

Inte heller gudstjänstlivet har påverkats i någon större utsträckning. Däremot har antalet diakonikontakter, antalet barn i barngrupper och antalet frivilliga medhjälpare minskat något mer i de sammanslagna församlingarna än i de församlingar som man jämför med. I den mån man har lyckats göra inbesparingar som en följd av sammanslagningarna beror dessa på att man har kunnat minska antalet anställda mer än i jämförelseförsamlingarna.

Kyrkans väsen och självförståelse

För mig som systematisk teolog är det förstås intressant att fundera över hur kyrkans väsen och självförståelse förändras av utvecklingen i riktning mot större förvaltningsenheter. I strategidokumenten finns en tydlig strävan att slå vakt om församlingens karaktär av gemenskap, samtidigt som man parallellt även talar om kyrkan som en tjänsteproducent – detta utan att kritiskt ställa sig frågan om de här perspektiven kan kombineras.

Förståelsen av vad en kommun är har förändrats kraftigt under det senaste halvseklet. Från att ha varit en lokal gemenskap, där lokalbefolkningens representanter kommer samman för att bestämma om gemensamma angelägenheter, har kommunen blivit en tjänsteproducent och en beställare av tjänster, som är skyldig att tillhandahålla invånarna de tjänster som riksdag och regering har bestämt att kommunen skall stå för. Eftersom såväl statens som kommunernas ekonomi blir allt mer ansträngd vill regeringspartierna arbeta för att tjänsteproduktionen i framtiden utförs så kostnadseffektivt som möjligt samtidigt som kommunerna betjänar ett större område än förr.

Om det här synsättet färgar av sig på församlingssynen – vilket det tyvärr har gjort, åtminstone i Finland – leder det till att man ännu mer fokuserar på de anställda: kyrkan identifieras med sin personal. Eftersom kyrkans ekonomi har varit god under en lång tid har det varit möjligt att anställa personal för olika specialuppgifter. Samtidigt har medlemmarna vant sig med att personalen håller verksamheten igång, och därmed överlämnat ansvaret för diakoni, gudstjänstliv och kristen fostran till anställda ”proffs”. I dagens läge finns det både av teologiska och ekonomiska orsaker ett behov av att vända den här utvecklingen, men det är ingen lätt uppgift, eftersom människor i dag i större utsträckning än förr är ovilliga att binda sig till långvariga tidskrävande engagemang. Ändå vidhåller jag att utvecklingen från en tjänstemannacentrering till en lekmannakyrka är en överlevnadsfråga för kyrkan inför framtiden.

Farhågan i små församlingar i dag är att man efter sammanslagningar försöker hålla liv i de perifera församlingsdelarna genom punktinsatser av de anställda. Dessa bor i allt högre utsträckning i de större städerna, vilket leder till att de i sin arbetsutövning åker ut till de tidigare små självständiga församlingarna, tillhandahåller en tjänst, och sedan åker tillbaka. Risken är att den kyrkliga närvaron i de yttre delarna därmed blir så svag, att man inte längre kan bevara en levande församlingsgemenskap. Därigenom skapar man hos glesbygdens invånare en bild av att kyrkan, precis som staten och kommunen, håller på att vända dem ryggen.

Det här leder i sin tur till att bilden av kyrkan som helhet förändras. I Svenska kyrkans senaste strukturutredning betonar man väldigt starkt att kyrkan inte består av församlingar som tillsammans utgör kyrkan, utan att det är kyrkan som kommer till uttryck i församlingarna. Jag har en viss förståelse för det här sättet att resonera, åtminstone rent pragmatiskt, eftersom det t.ex. innebär att den kyrkliga egendomen i första hand ses som kyrkans gemensamma resurs som solidariskt kan delas, och inte som enskilda församlingars privata angelägenhet. Men jag ser också en potentiell risk i det här uttryckssättet, eftersom det kan vara uttryck för ett centraliserande koncerntänkande som skymmer sikten för församlingens grundläggande betydelse för livet som kristen. Det är i lokalförsamlingarna som kyrkans framtid avgörs.

Kyrkans framtidsalternativ

Vilka är då de framtida alternativen? Sett ur min finländska kontext med de planerade radikala kommunsammanslagningarna är ett alternativ naturligtvis att kyrkan inte gör några som helst ändringar i lagstiftningen. Det skulle innebära ett slags ”drivvedsmodell” där man anpassar sig efter de gränsförskjutningar som ändringarna i kommunstrukturen medför. Det betyder att vi inom kyrkan i varje framtida storkommun skulle skapa antingen en samfällighet eller en enda stor församling. En konsekvens av ett sådant vägval är att den nuvarande utvecklingen förstärks, vilket innebär att rikskyrkan och samfälligheterna blir allt starkare aktörer medan stiftens och församlingarnas roll minskar. Man kan till och med ifrågasätta om både ett stift och en samfällighet längre kommer att behövas i de större städerna.

Fördelarna med större enheter är naturligtvis att det blir lättare att fördela personresurser över ett stort område och att den ekonomiska basen blir bredare. Nackdelarna är att kyrkan blir mer byråkratisk. Avståndet till beslutsfattarna växer, liksom även avståndet mellan verksamhet och förvaltning, vilket gör det svårare att vara en flexibel församling som snabbt reagerar på oväntat uppkomna behov. Beslutsprocesserna förlängs, och risken är att vi-andan försvagas såväl i medarbetarskaran som i församlingen som helhet, vilket i sin tur kan leda till färre frivilliginsatser och en svagare känsla av delaktighet.

För oss i Borgå stift, som är det svensktalande minoritetsstiftet i Finlands evangelisk-lutherska kyrka, finns det dessutom en rädsla för att allt fler av våra församlingar i framtiden ingår i samfälligheter med stark finskspråkig majoritet. Eftersom samfälligheten alltid underlyder det stift dit flertalet av dess medlemmar hör, minskar Borgå domkapitels möjligheter att bevaka de svenskspråkiga församlingarnas intressen i förvaltnings- och fastighetsärenden. Därför har vi inom stiftet aktivt försökt motverka en dylik utveckling.

Alternativet till ”drivveden” är att man inom kyrkan vidareutvecklar den nuvarande modellen för förvaltningen eller t.o.m. skapar någonting helt nytt. Därmed undviks inte större förvaltningsenheter, men man kan förhoppningsvis skapa rum för större flexibilitet med möjlighet att anpassa strukturerna efter de skiftande regionala behoven. På samma sätt som man i Svenska kyrkans strukturutredning har jobbar fram förslag på olika modeller så har planeringsgrupper i Finlands ev.-luth. kyrka laborerat med förslag på prosteri- och stiftsmodeller, där prosteriet eller stiftet skall vara den enhet som man hör till som medlem och som också ska vara arbetsgivare för alla församlingsanställda på området. Nu är varje församling arbetsgivare för sina anställda, förutom de arbetstagare som direkt underlyder samfälligheter. Dessa lösningar skulle kanske också lämna utrymme för en friare församlingstillhörighet med möjlighet att av särskilda skäl avvika från parokialprincipen, dvs att kyrkans medlemmar alltid hör till den församling på vars område de bor, vilket man också räknar med i den föreslagna modellen i Sverige. En sådan lösning skulle öppna intressanta möjligheter inte minst för språkliga minoriteter. Det finns nämligen en hel del finlandssvenskar som bor på nästan helt finskspråkiga orter och som gärna skulle vilja höra till en svenskspråkig församling, vilket inte är möjligt enligt nuvarande lagstiftning.33. Prosteri utgör mellannivån i stiftsförvaltningen, vars uppgift närmast är att koordinera samarbetet mellan församlingarna på prosteriets område.

Motstridiga förväntningar

Kyrkostyrelsen i Finlands evangelisk-lutherska kyrka gav under våreterminen 2012 församlingarna, samfälligheterna och stiften möjlighet att ge respons på de olika föreslagna strukturmodellerna. Hela 47% av de 327 instanser som lämnade in ett svar förespråkade att den nuvarande samfällighetsmodellen skall ligga till grund för utvecklingen av framtidens strukturer, medan 9% ansåg att inga ändringar alls behövs. Prosterimodellen fick också ett starkt stöd på hela 38%, medan stiftsmodellen endast fick stöd i 7% av svaren.
En svårighet som strukturarbetet tvingas hantera är att förväntningarna från fältet är så olika och ofta sinsemellan motstridiga. En genomgång av responsen avslöjar en rad intressanta och svårlösta paradoxer. Det finns förhoppningar om att den struktur som skapas skall vara enkel och entydig, men å andra sidan talar man varmt för möjligheten att skapa lokala tillämpningar. Behovet av att personalen mer flexibelt än i dag skulle kunna arbeta på ett större område måste vägas mot församlingsmedlemmarnas berättigade förväntan på kontinuitet och bekanta ansikten i kontakten med de anställda. Motsvarande paradox visar sig också i önskemålen att verksamheten kunde planeras och koordineras rationellt och effektivt över ett större geografiskt område, men att man samtidigt behöver öka medlemmarnas delaktighet i planeringen och förverkligandet av verksamheten.

I flera av kommentarerna uttrycks också en frustration över att den nuvarande lagstiftningen tvingar kyrkan att passivt följa efter förändringarna på kommunkartan, och man efterfrågar en modell som skulle växa fram ur kyrkans egna behov. Å andra sidan påpekas emellertid också att en av folkkyrkans fördelar är det nära och förtroendefulla samarbetet mellan församlingen och kommunen (t.ex. skolor, daghem, sjukhus), vilket försvåras om församlingens gränser skulle avvika från kommunens.

Det finns en stark förväntan på att förvaltningen skulle förenklas, och i flera svar påpekas att de nuvarande fullmäktigeorganen har allt för mycket medlemmar, vilket gör dem osmidiga och långsamma i beslutsfattandet. Prosterimodellens alternativ, som bygger på att man enbart har ett nedbantat fullmäktige och inget gemensamt kyrkoråd, får understöd i dessa svar. Mot detta talar emellertid behovet att öka medlemmarnas delaktighet i beslutsfattarna, stärkandet av lokaldemokratin och skapandet av en större transparens i beslutsfattandet. En lättare förvaltning innebär nästan oundvikligen färre förtroendevalda och större makt åt tjänstemännen, vilket av förståeliga skäl väcker oro.

Utblick

Ett ofta framfört argument för strukturutveckling är att förvaltningen därmed skulle bli smidigare och mindre byråkratisk. Men det är viktigt att komma ihåg att förvaltningsapparaten inte minskar av att tjänstemän flyttas omkring till nya lådor i strukturmodellerna. Tvärtom tenderar sammanslagningar att leda till att det uppkommer nya flaskhalsar mellan gräsrotsverksamheten och beslutsfattandet, eftersom det behövs fler mellanchefer och nya sektorvisa beslutande organ. I den finländska kyrka jag hör till har det utvecklats en kontroll-, planerings- och uppföljningskultur som är väldigt detaljerad och tidskrävande, vilket vittnar om en djupgående misstro inom centralförvaltningen mot församlingarnas kompetens att sköta sina egna angelägenheter. De ständiga utvecklingsprojekten och uppföljningarna skapar stress och trötthet hos de anställda, och upplevs ofta som skrivbordsprodukter som påförs församlingarna uppifrån och nedåt. Vi bör komma ihåg att förvaltningen kan krympas endast genom att antalet uppgifter skärs ned.

Den punkt vi ständigt borde återvända till i arbetet med strukturutvecklingen är den nästan naivt enkla frågan: hur ser den församling ut som vi drömmer om? (Motsvarande fråga brukar ju f.ö. även användas i utvecklingen av gudstjänstlivet i församlingarna.) De anställda, de förtroendevalda och de mer eller mindre aktiva församlingsmedlemmarna har alla sina förväntningar som behöver få komma till tals i kritisk dialog med kyrkans självförståelse och teologiska tradition. Därefter kan man som ett följande steg fundera på i vilken grad det är möjligt att förverkliga denna vision inom de ekonomiska ramar som både möjliggör och begränsar kyrkans verksamhet. Hur kunde den struktur se ut som gör drömmen möjlig?

Med risk att gå händelserna allt för mycket i förväg vågar jag gissa, att det förslag som kommer att tas upp till diskussion i Finlands evangelisk-lutherska kyrkas kyrkomöte i november 2012 kommer att bygga på den nuvarande lagstiftningen, men innehålla element från prosterimodellen. De positiva erfarenheterna från skapandet av fungerande verksamhetsenheter i form av kapellförsamlingar bör beaktas, samtidigt som man bör överväga om inte en återgång till beteckningen ”församling” som benämning på verksamhetsenheterna skulle vara att föredra av både teologiska och känslomässiga skäl. Viktiga principiella frågor som återstår att lösa är ledningsmodellen (skall en präst vara samtliga anställdas förman, eller skall den nuvarande indelningen i ”andliga” medarbetare och övrig personal bevaras), valsystemet (direkt val av församlingsråd eller gemensamt fullmäktige) samt anställningsförhållandena (skall församlingarna eller samfälligheterna fungera som arbetsgivare).

Det kan tyckas att diskussionen om strukturer är någonting sekundärt, som riskerar skymma blicken för kyrkans egentliga uppgift, att hjälpa människor till en trygg förtröstan på Gud i livets olika skeden. Men en sådan förenklad indelning i ”yttre” och ”inre” kyrka leder tankarna fel, och skapar ett intryck av att det finns en egentlig osynlig kyrka i någon diffus idévärld. Kyrkan är en ofullkomlig, men synlig gestaltning av evangeliet, vilket behöver återspeglas i diakoni och gudstjänsliv, men också i de ramar som möjliggör, upprätthåller och ger kontinuitet åt verksamheten.

 

 

Uppdatering 6 oktober: Lyssna på Teoknologis podradio om artikeln här.

Skriv ut