Andreas Ottosson

Andreas Ottosson

Andreas Ottosson, 28 år, snart färdig psykolog. Slits mellan en önskan att förstå allt och en längtan att låta det vara.

Litteratur

Störst är inbillningskraften

Andreas Ottosson

Nummer 4, publicerad 20 juni 2013

När Per Olov Enquist återkommer till den självbiografiska romanen och minnena från Hjoggböle är liknelsen hans kryphål in. För Enquist har de hårda resterna tvinnat hemliga rotvägar till varandra, de korsbefruktar varandra och en detalj från den ena hågkomsten blommar oväntat ut i en annan; men för läsaren blir det tidvis ett trassel.

PO Enquist läser mot slutet av Liknelseboken i en annan bok, sin arbetsbok, om liknelsen, och hur liknelsen gavs till honom som barn som ett kryphål: ”Det fanns en poesi som inte var synd. Det var Bibelns liknelser. Jag har aldrig kunnat skriva poesi. Men kunde jag bara skriva en liknelse.” Det är inte alldeles uppenbart vilka ärenden Enquists egna liknelser går när han nu skrivit dem. Självklart anspelar han på Jesu liknelser, men där är ju syftet omvändelse, uppbyggelse och gestaltande av Guds rike. Åhörarna ska sättas i rörelse. I Enquists fall verkar förhållandet vara omvänt, åhörarna lämnas i ovisshet, medan Enquist är vänd inåt och söker förvandla sig själv. Ibland framstår det nästan som att Enquist retas med läsaren, att han genom att kalla det han skriver för liknelser sätter en skylt rakt ut i vildmarken och låter oss tro att det väntar något där: om bara rätt utsiktsplats kan hittas, då ska bilden avteckna sig även för dig, det outtalade som jag liknar ska visa sig. Leta på du. Men vad är det egentligen som liknas vid vad?

Några eleganta allegorier är det inte fråga om, snarare går han i allt tätare cirklar kring vissa händelser, personer, djur. När åren lagt sig som lager i livskomposten tycks somligt ha förblivit hårt och oförvandlat när det mesta andra har mjuknat och blandats upp. Det är de hårda bitarna som ropar ur jorden, de kräver att få berättas eller åtminstone nämnas vid namn. Kvinnan på det kvistfria furugolvet som han lovade att hålla hemlig, pojken på mentalsjukhuset i Uppsala som fick ta hand om en katt så att han skulle bli frisk, de nio utrivna sidorna ur faderns notesblock, det block som modern verkar ha samtidigt både bränt och räddat ur lågorna. För Enquist har de här hårda resterna tvinnat hemliga rotvägar till varandra, de korsbefruktar varandra och en detalj från den ena hågkomsten blommar oväntat ut i en annan. För läsaren blir det tidvis ett trassel. Men Enquist har förutsett det och lånar med jämna mellanrum ord från pojken med katten och säger: Jag har berättat allt så som det var. Fatta får ni göra själva. Det blir en utpräglat stursk och enquistsk variation på Jesu ord i Matteusevangeliet: Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå.

Fotograf: Ulla Montan

Fotograf: Ulla Montan

Trasslet är i sin tur ett resultat av trycket från bokens motor, döden. Trycket från slutet som stegar närmare för varje sjukhusbesök och dödsannons ger berättandet en distinkt svettighet. Vännerna dör, och de som inte har dött än ringer mitt i natten och frågar oroligt om Enquist också är rädd för döden och döendet. Visst låter du väl mig inte ligga och lida i åratal, kan de säga, visst drar du ur sladden om jag inte längre kan själv? Släkten är inte att lita på… Floden som skiljer levande och döda rasar och dånar under bokens sidor. Det är nära nu. Enquist vet vad som återstår och vill åtminstone få ordning på sitt liv, stryka ut det skrynkliga. Inför döden vill man ändå vara lite högtidlig. Ändå förlorar man sig i detaljer, varje berättelse veckar sig och hur man än gör blir det till trassel, oförrätterna hopas och minnena står plötsligt lika osnutna vid ens sängkant som för en livstid sedan. Att glömma eller att trassla, det tycks vara alternativen – någon ordning är inte att vänta.

Undret låter sig inte närmas

Om trasslet och döden är konstanter verkar Enquist sätta sin tro till den levande tredje, inbillningskraften, det han kallar jättemuskeln. Det som bearbetas med inbillningskraften får liv och förtrollas, kanske till och med får mening. Med inbillningskraften och språket kan trasslet få sin lyster och sitt liv. Och utan den inga liknelser. Är då inte gudatron själva storinbillningen, resultatet av generationers samlade inbillning kring plötsliga dödsfall, förvecklingar, plågor och det enstaka underverket? Varför kunde då Enquist aldrig riktigt omfamna den? Är det att liknelserna där alltid pekade förbi världen, bort från den värld han ville in i? Har han genom att trassla i själva verket skrivit liknelser som pekar in i världen? Var det lösningen?

I arbetsboken har Enquist skrivit om liknelsen: ”Men man kan inte gå in i undret, rakt på sak, då försvann det ju.” Därför liknelsen, för att undret är så skört. Mellan raderna låter Enquist ana att liknelsen och därmed egentligen omvägen har varit hans huvudsakliga arbetsmetod under hela hans skrivande liv. Undvikanden, omvägar, liknelser – för att inte undret låter sig närmas hur som helst. Samtidigt är riktningen in i världen med dess trassel, inte bort från den, mot någon himmelsk frid och ordning.

Med barnatron brottas Enquist än. Han uppehåller sig vid minnet av faster Valborg, som på själva dödsbädden lät meddela efter ett helt liv av tystnad från Gud att ”detta med frälsaren icke är nanting för mig”. Pojken Enquist stod bakom dörren och hörde orden med egna öron. Vilket mod! Möjligheten att välja bort hela rasket öppnade sig därmed och kunde sedan aldrig stängas. Faderns efterlämnade ord fogas in i samma tvivel: Människosjälens tidliga odödlighet… Blir någon gåta löst genom att jag lever vidare i evighet? Är då icke detta eviga liv lika gåtfullt som det närvarande? Samtidigt finns där de hårda resterna. Skräcken inför (men också lockelsen) att inte ryckas upp vid Jesu återkomst, att få leva  kvar i synd bland andra syndare, är lika svettigt närvarande som i barndomen.

“Han uppehåller sig vid minnet av faster Valborg, som på själva dödsbädden lät meddela efter ett helt liv av tystnad från Gud att ”detta med frälsaren icke är nanting för mig”.”

Även på det kvistfria furugolvet med den äldre (betydligt äldre, faktiskt, så här i efterhand egentligen olustigt mycket äldre) kvinnan fullständigt kokar det över i den unge Enquist av tankar på modern, jungfru Maria och frälsningen. Det är inte utan att man undrar om inbillningsmuskeln här sväller till den milda grad att själva mötet hamnar i skymundan. Liknelserna hopar sig och blir kanske ändå omvägar, undvikanden. Kvinnan, Ellen hette hon förresten, får för Enquist gestalta löftet om frälsning med frihet, den kompromiss mellan tro och värld som pojken drömde om. Ja, och kärleken förstås, stortrasslet, det Enquist boken igenom menar sig oförmögen att skriva något om. Ändå kommer texten som mest till ro när han till slut tar sig an kärleken, den saktar in och samlar sig. Utropstecknen, kursiveringarna och parenteserna som annars kommer som ständiga tvärnitar i texten blir färre.

Men det är också bara liknelserna om kärleken som får något som liknar ett slut: Han går på Ellens begravning. Han träffar där hennes brorsdotter, som sjunger Tove Janssons Höstvisa och lämnar blommor med den närmaste familjen. Det är hela ceremonin. De få gånger som Enquist träffade Ellen senare i livet var det uppenbart att hon vill behålla deras möte som en hemlighet. Men var det verkligen så? Mötet med brorsdottern ger något som liknar en punkt i just den historien. Medan de andra liknelserna tycks förbli utan slut eller ordning verkar det som att den omöjliga, den om kärleken, faktiskt kan få någon sorts ordning. I de övriga arbetar inbillningskraften vidare, oupphörligen.

Så består alltså trasslet, döden och inbillningskraften, denna jättemuskel, och störst av dem är inbillningskraften.

 

 

 

Liknelseboken

Per Olov Enquist

Norstedts, 2013

Läs mer
Skriv ut