I den svenska litteraturhistorien har Selma Lagerlöf ibland lite nedlåtande setts som en sagotant, men under de senaste åren har hennes böcker tagits upp igen. Samlingen Kristuslegender är Selma Lagerlöfs internationellt sett mest spridda bok med stoff från barndomens sagor och Italiens rika flora av helgonlegender. Johan Hansson har läst en något förvirrande men innehållsrik nyutgåva.
När jag på 90-talet läste grundkursen i Gamla testamentets exegetik fick jag lära mig att Bibelns inledning, första Moseboks elva inledande kapitel är myter. Ordet myt hade för mig då en negativ klang och jag minns att jag värjde mig lite för begreppet. Myt verkade trivialt och vanvördigt, aningen provokativt, att använda på Bibeln.
För mig hade begreppet myt betydelsen skröna, något påhittat som står i motsats till sanningen. En felaktighet, kanske grundad på missförstånd, som sedan fått sitt eget liv genom att spridas från mun till mun.
Men definitionen på en myt är enligt den exegetiska teologin inte saga eller osanning utan en berättelse vars främsta syfte är att bära fram existentiella, andliga och/eller moraliska sanningar. Myten behöver heller inte sakna historisk bakgrund, men har inte som sin främsta uppgift att återge ett historiskt autentiskt förlopp, utan att åskådliggöra problem eller andliga värden i mytens form. En berättelse byggd för att visa på en sanning bortom sig själv.
Legenden är en annan litterär genre nära besläktad med myten. Legenden är en berättelse som till ytan kan verka lite naiv men den har i regel flera bottnar och använder den naiva formen för att föra fram ett djupare och mer komplext budskap, ofta moraliskt eller andligt, i symbolisk form.
När den är som bäst har legenden ett egenvärde genom att sätta en smula guldkant på tillvaron genom berättelsens magiska skimmer.
Just legender var en litterär form som låg Selma Lagerlöf nära och som hon därför flitigt använde sig av. Det har tyvärr gjort att hon periodvis i den svenska litteraturhistorien ibland lite nedlåtande setts som sagotant trots sitt Nobelpris i litteratur 1909.
Samlingen Kristuslegender är Selma Lagerlöfs, internationellt sett, mest spridda bok, enligt litteraturprofessor Vivi Edström. Den är välkänd inte minst i katolskt dominerade länder där legender har en starkare tradition än i vår protestantiskt dominerade del av världen. Selma Lagerlöf hämtade stoff till den och andra legendsamlingar hon skrev under en genomresa i Italien med sin rika flora av helgonlegender.
Starka och levande minnen lade grunden för sagan
Bokförlaget Libris gav nyligen ut samlingen Kristuslegender i nyupplaga. Berättelserna är dock inte enbart hämtade från den ursprungliga samlingen Kristuslegender, som för första gången gavs ut 1904, utan även från samlingen Legender från samma år och En saga om en saga och andra sagor från 1908 vilket kan verka lite förvirrande. Den välkända berättelsen Legenden om julrosorna som avslutar Libris utgåva av Kristuslegender kommer till exempel ursprungligen från samlingen En saga om en saga och andra sagor.
De flesta av antologins legender handlar som titeln antyder om Jesu liv ur olika perspektiv, men också andra berättelser om människans styrkor och svagheter, ur andliga och moraliska, förekommer. Alla har dock en kristen anknytning.
Bokens första legend Den heliga natten sätter an tonen och skildrar Selma Lagerlöfs nära relation till litteraturen i sagans och legendens form. Här berättar Selma Lagerlöf inledningsvis (innan berättelsen övergår till att fokusera på Kristus) om hur hon trots mycket späd ålder hade starka och levande minnen av sin farmor som en mycket skicklig sagoberättare som förgyllde tillvaron för barnen omkring henne. Farmodern hade alltid en saga till övers för Selma och de andra barnen. Sorgen och saknaden när farmodern gick bort då Selma var fem år gammal blev mycket stark, kanske en av hennes livs allra största sorger skriver hon själv.
Libris nyutgåva har berikats med illustrationer hämtade från gamla skolaffischer. Bilderna ger boken en stämningsfull atmosfär av sekelskifte 1800-1900, romantiska bilder med resliga människor i teatraliska poser med suggestivt skildrade landskap som bakgrund. På någon av planscherna porträtteras den tolvårige Jesus i templet som blond och blåögd vilket med all sannolikhet historiskt är helt felaktigt, men typiskt för tidsepoken då bilden kom till, och kanske kan man se det som ett sätt att kontextualisera Jesusgestalten till nordeuropeisk miljö på samma sätt som Jesus ibland skildras med asiatiskt eller afrikanskt utseende i de kontexterna? I ett annat fall illustreras Jerusalem under tiden för Jesu korsfästelse med den muslimska Klippdomen tydligt avbildad. En historisk anakronism eftersom moskén byggdes först på 600-talet, men jag antar att huvudsyftet med skolaffischerna inte är att vara historiskt korrekta illustrationer till berättelsen. De är snarare där för att ge berättelserna en tidstypisk prägel och atmosfär av tidigt 1900-tal, och för det syftet fungerar bilderna.
Selma Lagerlöfs egen favoritlegend lär ha varit den korta men kärnfulla berättelsen Flykten till Egypten. Legenden utgår från den bibliska historien men skildras, helt enligt legendens principer, ur en palms perspektiv.
En annan ganska välkänd och charmig legend i Libris Kristuslegender är Fågel rödbröst. En medvetet naivt skildrad berättelse om hur djuren i skapelsen får sina namn och egenskaper av Skaparen själv. Den lilla men modiga grå fågeln med det paradoxala namnet Rödbröst förtjänar efter olika förvecklingar att också få ett vackert rödfärgat bröst. En berättelse på temat empati och kurage, fast jag till en början hade lite svårt för gudsbilden i berättelsen. Ett exempel är när den milde och gode Skaparen sitter i sin trädgård och ger djuren sina namn. Skaparen ilsknar där ibland till, som i fallet med den lomhörda åsnan, och drar i dess öron för att den ska höra vad den heter och djurets öron får på så sätt sin långa form. Men mer av berättelsen än så ska jag inte avslöja här; det finns djup i den som gör bilden mer sympatisk.
Min egen favorit är den lite mer komplexa berättelsen om Ljuslågan.11. Läs Johans favoritlegend Ljuslågan i faksimil.Den håller sig till legendens romantiska lite naiva karaktär men rymmer ändå kritik av korstågen och av våldsromantik överhuvudtaget. Samtidigt som den nyansrikt och psykologiskt insiktsfullt skildrar mänskliga svagheter som högmod och fåfänga, berättar den om försoning och om människors förmåga att hålla ut under svåra omständigheter. Även om det är lite förvirrande att Libris nyutgåva delvis innehåller andra legender än den ursprungliga samlingen Kristuslegender förtjänar dessa legender med sina komplexa bottnar att uppmärksammas och kommer nog att leva länge än med hjälp av nyutgåvor som den här.