Bim Berglund

Bim Berglund

Bim Berglund är doktorand i Nya testamentets exegetik på Uppsala Universitet. I sin avhandling studerar hon hur dopet kopplas samman och relateras till Jesu död och lärjungaskap i Romarbrevet och Markusevangeliet.

Essä

Rötter

Bim Berglund

Nummer 3, publicerad 12 mars 2013

”Ett utvalt släkte, kungar och präster” – citatet från 1 Pet 2:9 som i sin tur citerar 2 Mos 19:6 “ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig” – är bibliska fragment till det prästämbete vi har i dag. Bim Berglund, doktorand i exegetik, diskuterar här rötterna till prästerskap i NT och det första århundradet av den kristna kyrkans historia.

"Hjortbergstavlan" av Jonas Dürch, Släps kyrka. Foto: Sofia Lily Jönsson.

”Hjortbergstavlan” av Jonas Dürch, Släps kyrka. Foto: Sofia Lilly Jönsson.

Frågan om det kristna prästämbetets rötter slår an i mig på flera plan. Som doktorand i Nya testamentets exegetik lockas jag av utmaningen att med några få pusselbitar försöka lägga ihop någon form av helhetsbild: hur kan det ha sett ut under den tid då de flesta av Nya testamentets texter skrevs, ca 50-110 v.t.?11. V.t, vår tideräkning, är en beteckning utan kristen referens för årtal enligt den Gregorianska kalendern; den används av en del teologer för att undvika paradox när man talar om Jesu födelse, red. anm. Som tidigare studerande till präst funderar jag över hur ämbetets karaktär i vår evangelisk-lutherska kyrka hör ihop med den tidiga utvecklingen: finns det gemensamma drag som burit ämbetet ända från denna tid?

I sökandet efter präster och prästerskap i den allra tidigaste kristendomen ställs vi inför både möjligheter och problem. Det mest iögonfallande problemet är kanske att det finns få texter i NT som explicit talar om prästerskap i termer av en organisatorisk ämbetsroll. I Pastoralbreven (1+2 Tim och Tit) runt 100 v.t. möter vi visserligen någon form av terminologi för församlingsledarskap: epískopos och presbýteros (församlingsledare, äldste) som nämns något överlappande, och diákonos(medhjälpare). Det är dock mycket svårt att uttala sig om hur dessa olika ämbeten fungerade och hur pass allmän praxis de speglar. Ett dilemma är därför hur vi ska tolka dessa ämbeten utan att riskera anakronism. Raymond Brown, känd forskare i NT, pekar i artikeln ”Episkopē and episkopos : the New Testament evidence” (Theological Studies 41 no 2, 1980) på att vi varken ska projicera senare utvecklingar av ämbetena på NT:s texter eller förutsätta att dessa utvecklingar skapades ur ett vakuum. Vi gör därför bäst i att läsa texterna på deras egna villkor, försöka förstå kontexterna i vilka de skrevs och förhålla oss konstruktivt kritiskt till det som står. Vi kan till exempel inte sätta all vår tillit till Apostlagärningarna som den objektiva berättelsen med stort B om den tidiga kyrkans framväxt.22. Enligt de flesta forskare är Apg. skrivet runt 90-100 v.t. och alltså flera decennier efter de händelser som skildras. För att åter använda pusselbitsmetaforen: vi måste samla olika och flera pusselbitar för att kunna få någon helhetsbild: vilka bilder av prästerskap som figurerade under kristendomens framväxt, hur ledarskap växte fram i den tidiga kyrkan och i vilka sammanhang prästerskap nämns i NT.

Det är med grova penseldrag som jag tecknar några aspekter som kan fungera som pusselbitar. En rimlig utgångspunkt, med tanke på att kristendomen uppstod som en inom-judisk rörelse, är att se vilka bilder av präster och prästerskap som figurerade i den israelitiska traditionen. I Hebreiska Bibeln (Gamla testamentet) möter vi prästerskap framförallt i samband med offer och tempelkulten, där prästerskapets ansvar var att bära fram offer och förbön å det israelitiska folkets vägnar, en slags förmedlare mellan folket och Gud. Prästämbetet var förbehållet ättlingar av Moses bror Aron (2 Mos 28:1), och senare finner vi även uppdelning mellan präster och Leviter (medhjälpare till prästerna). Den israelitiska religionen var inte ensam om att ha tempel, offer och tillhörande prästerskap; tvärtom var detta en vanlig företeelse i den antika världen. Den israelitiska tempelkulten fick dock sin särskilda prägel genom de lagar som specificerades i 3 Mos där olika slags offer och renhetsregler för präster beskrivs. Förutom sin kultiska och förmedlande roll i tempeltjänsten hade prästerna också i vissa historiska skeenden en viktig politisk roll. Som exempel kan vi nämna Mackabéer-upproret på 160-talet f.v.t., där en grupp av prästerlig börd ledde ett uppror mot den seleukidiska ockupationsmakten, vilket resulterade i en 80 år lång självständighet med prästerligt styre.

Prästerlig mylla vid Döda havet

Tiden kring Jesu liv är särskilt intressant när det handlar om hur man tänkte om prästerskap i den israelitiska traditionen. Templet i Jerusalem, som återuppbyggts efter den babyloniska exilen, var under denna tid judendomens religiösa centrum. Knutet kring detta fanns ett prästerskap som förutom sin kultiska funktion även hade ansvar för undervisning av lagen. Flera av de som var av prästerlig släkt tillhörde de övre samhällsskikten och hade genom detta även en del politiskt inflytande. Mest intressant är dock hur temat prästerskap figurerade i olika diskussioner och hur en del grupper utmanade det officiella prästerskapet på olika sätt. Fariseerna, en av de judiska rörelserna kring denna tid, tycks ha gjort anspråk på att tillämpa prästerliga renhetsföreskrifter i vardagslivet. I Qumran vid Döda havets nordspets, levde en grupp som närmast konkurrerade med templet i Jerusalem, Esséerna. De så kallade Dödahavsrullarna, de skrifter gruppen lämnade efter sig, vittnar dels om att präster var viktiga ledare i sekten och dels om att hela församlingen såg sig som ett utvalt prästerligt släkte. Esséerna följde strikt de prästerliga renhetslagarna och talade om sin egen tillvaro i termer av ett tempel.33. Ett tips för den som vill läsa mer om denna minst sagt fascinerande grupp är en relativt nyutkommen bok på svenska som skrivits av nordiska Qumran-forskare: Cecilia Wassén, red., Dödahavsrullarna: innehåll, bakgrund och betydelse, Atlantis, Stockholm, 2011Prästerskap var även ett viktigt motiv i beskrivningar av den himmelska världen. Ett exempel från Dödahavsrullarna är sabbatsoffersångerna; en samling hymner som beskriver den himmelska världen i sju nivåer av tempel och änglaprästerskap.

Det är i denna prästerliga mylla som den tidiga kristna rörelsen växer fram. Det märks kanske särskilt genom att prästerskap och tempel är viktiga motiv för flera av författarna i NT, precis som det var för Qumran-rörelsen. I hela Hebreerbrevet framställs Jesus som en ”överstepräst” i en himmelsk altartjänst. Paulus kallar sig själv för ”Kristi tempelpräst” som ska bära fram hedningarna som ett offer (Rom 15:16) och beskriver de kristna som ett tempel (1 Kor 3:16). Författaren till 1 Pet (1 Pet 2:9) anknyter till tanken på hela Guds folk som ett prästerligt släkte, ett spår vi även möter i Hebreiska Bibeln (2 Mos 19:6). Enligt den bibliska berättelsen gavs prästuppdraget åt hela Israels folk, men sedan till Moses bror Aron och hans ättlingar. I NT:s texter knyter man stundtals an till denna tanke på hela Guds folk som ett prästerskap.

"Hjortbergstavlan" av Jonas Dürch, Släps kyrka. Foto: Sofia Lily Jönsson.

”Hjortbergstavlan” av Jonas Dürch, Släps kyrka. Foto: Sofia Lilly Jönsson.

Riktar vi däremot blicken mot den tidiga kyrkans organisatoriska framväxt kan man dock knappast tala om att den hade en särskilt prästerlig karaktär. Till stor del beror detta på att den kristna rörelsen inte hade någon tempelkult. Församlingarna kom mer att likna den form som utvecklats i synagogan, både i gudstjänst och organisation.44. Synagogan som gudstjänstens plats var på intåg efter den babyloniska exilen och kom att bli dominerande efter templets förstörelse år 70 v.t. Men från den allra första början är det rimligt att anta att ledarskapet präglades av dess egen grundare: Jesus från Nasaret. Jesus benämndes inte med prästerliga epitet utan med andra titlar, såsom rabbi, Herre och Guds son. Inte heller etablerade han någon prästerlig organisation av prästerligt släktskap. Han utsåg visserligen tolv lärjungar med ansvar för att bära vidare hans budskap, driva ut demoner och så vidare. Men det ledarskap som utvecklades efter hans död var betydligt mer komplext än så: fler än dessa tolv kunde kallas apostlar (budbärare). I Apg. och Paulus brev träder Petrus, Jakob (Jesu bror) och Paulus fram som ledande apostlar. Därtill kan vi också räkna lärjungen Johannes som presenteras som en auktoritet för de så kallade johanneiska församlingarna som ligger bakom Johannesevangeliet och Johannesbreven. Apostlamötet år 49 v.t., då flera av apostlarna samlades för att besluta om frågan om hedningars omskärelse, tycks indikera att apostlarna hade någon slags auktoritet att föra en kollektiv policy (Apg 15, Gal 2). Vi vet dock ingenting om huruvida de fungerade som församlingsledare. Paulus, som vi ju vi mest om tack vare hans brev, tycks ha haft en slags översynsfunktion över sina församlingar, men var själv inte på plats. Läser vi hans brev ingående blir bilden av ledarskap än mer komplex. Vi hör, utöver apostlarna, om både kvinnor och män som hade ledande ställningar i sina församlingar. Vi hör också om en hel del rivalitet mellan olika ledare, och Paulus skriver många gånger i polemik mot just sådana.

Vi får akta oss att läsa in saker i texterna

Det är inte förrän förhållandena förändras som någon form av struktur börjar anas. Den kristna tron sprider sig över stora delar av medelhavsområdet, den kristna rörelsen börjar alltmer avgränsa sig från sitt judiska ursprung och viktiga ledargestalter börjar lämna jordelivet (Petrus och Paulus båda på 60-talet). I några av de texter som skrivs kring 100 v.t. möter vi därför något som påminner om en begynnande struktur för ledarskap. I Apg. läser vi om presbýteros och diákonos, och i Pastoralbreven, som nämnts inledningsvis: presbýteros, epískopos, diákonos. Epískopos/presbýteros tycks ha rört sig om en undervisande och övergripande ledande funktion (1 Tim 3:1-6, Apg. 20.28, 1 Petr 5:2). Diákonos tolkar man ofta som en slags medhjälparfunktion till ovanstående (1 Tim 3:8), men ordet används brett i många sammanhang i NT om ett allmänt kristet tjänande. Såsom konstaterats tidigare vet vi inte mycket mer om dessa ämbeten och får därför akta oss för att läsa in saker som faktiskt inte står. Det mest konkreta vi har är de etiska förmaningar och instruktioner för församlingsledare som finns i till exempel 1 Tim 3:1-13 och 1 Pet 5:1-3 (ansvar, förebild, tjänande etc.). Vi vet dock ingenting om dessa så kallade ämbetens liturgiska funktioner under nytestamentlig tid; det tycks vara en aspekt som snarare utvecklas under de två efterföljande århundradena.

Vi har så lagt ett brokigt pussel där flera bitar saknas. Vi har sett hur de olika texterna i NT tecknar en komplex bild av ett framväxande ledarskap och hur några av texternas författare klär olika teologiska tankar med prästerlig terminologi. När det kommer till mer specifika funktioner av ledarskap i församlingen får vi däremot erkänna att texterna inte bjuder oss särskilt mycket att rekonstruera. Men trots att bilden inte är fullständig menar jag att vi till viss del kan ana rötterna till det som vi senare ska känna som prästämbetet i den kristna kyrkan. Dessa rötter kan vi beskriva med nyckelord som ansvar, förebild, undervisning och tjänande, väl sammanfattat i uppmaningen från författaren till 1 Petr: ”Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden” (1 Petr 5:2-3). Nyckelord och en uppmaning som faktiskt speglas än idag i vigningslöftena för präster i Svenska Kyrkan.

 

 

 

Skriv ut