Björn Holm

Björn Holm

Björn Holm har läst teologi vid Örebro Teologiska Högskola och arbetat som pastor.

Litteratur

Livsnöden och livsnåden

Björn Holm

Nummer 1, publicerad 2 oktober 2012

Under utbildningstiden på Örebro Teologiska Högskola brukade vi skämta om att det sämsta betyg man kan få som teolog är ”Det där har jag aldrig hört förut!”. Den bakomliggande tanken var att om det inte har sagts förr i kyrkans historia så är det förmodligen inte sant. Det man helst ville höra var istället något i stil med ”har jag aldrig hört det sägas förut!”

Lite åt det hållet är det med Bertil Hanbergers bok Livsnöden och livsnåden, som kom ut på Gaudete förlag tidigare i år.

I baksidestexten frågar sig Anders Sjöberg om det verkligen finns behov av ännu en bok om den förlorade sonen, och om Nådens ordning inte är förlegad som tolkningsram för kampen med det existentiella.

Och visst finns det skäl att fråga sig det. Böckerna om såväl det förra som det senare är ju legio, och inte minst själavårdslitteraturen är full av förlorade söner och ”ordines salutis”.

Ändå är det något med Hanbergers bok som får en att haja till, som när man plötsligt hittar en släktings namn eller ansikte på baksidan av en välbekant LP-skiva.

Kanske är det hans sätt att berätta – lekfullt och liksom osorterat.

Med den urgamla Nådens ordning som vägledande kritstreck på marken vandrar, dansar och leker han vers för vers fram berättelsen om den försmådde fadern och hans två söner. Textkommentarer och förklaringar blandas med associativa anekdoter, citat och ordlekar; det hela liknar ett slags mosaik.

En man hade två söner. Framställningen är varken en exegetisk analys eller en systemteologisk utläggning, även om den har spår av båda. Textens ord och den teologiska tematiken blir snarare duk och färger som tillsammans målar bokens verkliga porträtt: Människan – bortvänd, inkrökt och vilsen, men aldrig glömd.

Som läsare blir man lätt frustrerad av den skenbara bristen på struktur och samtidigt ofrånkomligt lockad – det tycks hela tiden finnas ett implicit ”Kom med och se!”.

Så man följer med. Och ser.

Bortvändheten, den brustna fadersrelationen, begäret som leder in i självförverkligandets paradoxala flykt från det verkliga Jaget. Genom skickligt avvägda utvikningar lämnar författaren hela tiden utrymme för nya identifieringar och porträttet av sönerna får ständigt nya ansikten: västerlänningen, konsumtionskulturen, mediasamhället, min granne, min mor, min arbetsplats, Kristus och jag.

Man följer den yngre sonens väg genom jakten på bekräftelse, genom utsvävningar och livskriser. Man ser skammen och fruktan under den långa färden hem; upprättelsen, försoningen och den saliga hemkomsten. Man känner det uppdämda hatet hos den äldre sonen – den skötsamme, förbisedde. Hela tiden följer man med, inkluderad, seende och igenkännande.

När liknelsen är avklarad i bokens första del har jag inte ens hunnit reflektera över att jag har ”hört den förut”. Den skicklige själasörjaren har varsamt dyrkat upp mina lås, och som den åldrade Petrus i Jesu förutsägelse sträcker jag ut mina händer och låter mig ledas.

Mosaiken fortsätter boken igenom. Det är personporträtt, legender, predikningar, dikter, sånger, allmänna levnadsregler och spridda reflektioner. Ett veritabelt kaos av slipade bitar, och i varje fasett skymtar vilsna söner i förskingringen, missunsamma bröder och den kärleksfullt längtande Fadern. Flykt, kris, kallelse, lag och nåd, helgelse och salighet.

Man måste imponeras av Hanbergers sätt att tala, och hur han växlar mellan generellt bondförnuft och knivskarp pastoral precision.

Men samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till den där spräckligheten.

Det finns något vilset och vädjande i den brokiga mångfalden av röster och tilltal. Som såningsmannen i Luk 8 låter han sitt budskap spridas över stenar, väg och jord som om han vill försäkra sig om att orden hittar grogrund någonstans hos läsaren; att någon lyssnar och känner igen sig.

“Men kanske är det återigen just detta som är styrkan i Livsnöden och livsnåden – en kaotisk mångfald som återspeglar ämnets komplexitet.”

Språket i boken blandar djupa kondenserade sanningar med nästan pinsamt självklara aforismer. Mormors väggbonader möter Banksys samhällsomstörtande gatukonst.

På samma sätt är det med valet av referenser. I notapparaten trängs Moder Theresa med Augustinus, Dag Hammarskjöld, Bo Giertz, Sven Lidman, Ingmar Bergman och Ola Salo. Författaren öser friskt ur populärkulturens såväl som den odelade kyrkans tradition och kollektiva minne.

Det är ibland svårt att avgöra om det rör sig om berikande variation eller förvirrad spretighet. Intrycket förstärks en aning av att boken inte verkar ha något bestämt syfte – eller snarare så många syften.

Ibland är den en klassisk uppbyggelsebok, ”gott för själen eller själarna”, som han själv uttrycker det; ibland är det en slags handbok i grundläggande själavård (första delen avslutas exempelvis med en schematisk vägledning i hur man i en ”mer eller mindre själavårdande roll” bemöter människor i olika ”stadier på vägen”); längst bak i boken finns förslag på samtalsfrågor för varje avsnitt, så att den kan användas som material vid studiecirklar. I epilogen avslöjar författaren själv dessutom att en stor del av boken i själva verket är ett slags självbiografisk ”scrap book” med hans samlade livsvisdom – spridda lappar från möten och minnen som han hittade när han städade på vinden.

Frustrerat frågar man sig stundtals om man inte borde kunna förvänta sig mer struktur för ett så viktigt budskap, i synnerhet med tanke på samtidens rädsla för det definitiva och den desperata viljan att ”hålla alla dörrar öppna”?

Men kanske är det återigen just detta som är styrkan i Livsnöden och livsnåden – en kaotisk mångfald som återspeglar ämnets komplexitet. Det handlar trots allt om ”det största och det svåraste”. Kanske mängden av fragment lämnar tillräckligt många skarvar öppna för att läsaren ska nå bortom texten till den verklige Berättaren - ”Livsnåden” som ”blivit verklighet i Jesus Kristus”.

Överlag är Livsnöden och livsnåden fantastisk läsning. Utifrån sin långa erfarenhet som präst och själavårdare gläntar Bertil Hanberger på dörren till några av de djupaste, mest fundamentalt mänskliga schakten inom oss. Med mjukhet och skärpa hjälper han sina läsare att se det väsentliga i varje situation och skyr inte för att  utan förskönande omskrivningar peka ut och benämna det brustna och infekterade. Som titeln anger följs kris och upprättelse, synd och förlåtelse, livsnöd och livsnåd oskiljaktigt åt. Och mitt emellan det outtryckliga mysteriet och det banalt vardagliga lyckas han faktiskt förmedla evangelium.

Det förblivande intrycket är: ”Visst har det sagts förr, men förmodligen inte just såhär.”

 

 

 

 

Livsnöden och livsnåden

Bertil Hanberger

Gaudete, 2012

Bertil Hanberger är f.d. stiftsadjunkt och Lukasterapeut vid Göteborgs stifts själavårdscentrum.

Läs mer
Skriv ut