Elise Bertilsson

Elise Bertilsson

Elise Bertilsson är präst i Mariefreds församling, Strängnäs stift.

Litteratur

Själavårdande samtalspartner

Elise Bertilsson

Nummer 5, publicerad 29 oktober 2013

Elise Bertilsson har läst en teoretiskt välgrundad reflektion över ett av livets och teologins djupaste teman: förlåtelse. Magnus Abrahamssons ”Brott och förlåtelse” har sina styrkor i de teologiska reflektionerna och är inspirerande läsning för den som arbetar med frågor om skuld, förlåtelse och själavård.

En mans smutsiga armar griper krampaktigt tag om ett fängelsegaller, och under hans nedåtvända ansikte lyser, i blodröd text mot svart botten, ordet BROTT. Typsnittet övergår i vitt, och titeln fortsätter: OCH FÖRLÅTELSE. Mina associationer går till fängelseserier i stil med Prison Break eller Oz. Till grovt våld, hårda fängelsemiljöer och tragiska människoöden. Baksidestextens inledande fråga, också den i blodrött mot svart, spär på min förväntan: förlåter Gud mördare, våldtäktsmän och pedofiler? Kan vi som medmänniskor förlåta den som begått ett grovt brott? Tanken frammanar, nästan per automatik, bilder av gärningsmännen bakom några av den senaste tidens mest osannolika våldsdåd, som Utøya och de olika dödsskjutningarna i USA. Det är med dem på näthinnan som jag ger mig in i läsandet av häktes- och fängelseprästen Magnus Abrahamssons bok Brott och förlåtelse.

Omslaget, visar det sig, kunde inte vara mer missvisande. Boken är en teoretiskt välgrundad reflektion över ett av livets, och därmed teologins, djupaste teman: förlåtelse. En resa i tanke, teologi och teori kring frågan om vad som egentligen menas med att Gud förlåter alla människor, kring spänningen mellan människans ansvar och Guds förlåtelse. Och det märks att Abrahamson har tänkt. Att han, i egenskap av fängelsepräst, kommit nära människoöden som gjort att frågorna om brott och straff, skuld och förlåtelse ställts på sin spets och som också gjort det nödvändigt att forma en genomreflekterad teologi kring dem.

“Förlåtelsen blir ett sätt att nå ett återupprättat förhållande till Gud, och en markering av att den som ber om förlåtelse har en plats i skapelsen.”

Det är därför naturligt att det är just där, i de teologiska reflektionerna, som boken har sina styrkor. Boken innehåller flera givande och livsnära tolkningar av den kristna läran. Ta till exempel tanken på att vissa brott på ett så radikalt sätt förändrar synen på en människa, att de kan jämföras vid en dophandling. Att man i viss mening inte är samma person efter som innan brottet begicks. Eller tolkningen av gudstjänstens välsignelse och fridshälsning som det liturgiska svaret på människans skam. Hur Gud och medmänniska vänder den som är rädd att möta någons blick, den som känner skam, sitt ansikte och sin hand.

Om den teologiska reflektionen är bokens styrka, utgör de mer historiskt beskrivande och informationstäta kapitlen om ämnen som rättshistoria och rättsfilosofi, dess svaghet. Bokens huvudfråga, vad som menas med att Gud vill förlåta alla människor, är så pass spännande och mångbottnad, att det nästan blir störande att behöva ta sig igenom de delar som inte på ett tydligt sätt berör den. Dessa kapitel, i kombination med bokens ganska tråkiga textlayout, ger intrycket av att boken består av en samling individuellt välskrivna texter, som först i efterhand sammanfogats till ett dokument. Känslan späs på när boken inte är slut efter sista kapitlet, utan ännu ett kapitel med rubriken ”Exkurs” kommer. Där passar Abrahamson på att beskriva vad han från början tänkte göra med boken, men sen inte gjorde.

Trots brokigheten finns det en tydlig riktning för såväl författarens människosyn och teologi. Kapitel för kapitel växer svaret på frågan vad det betyder att Gud vill förlåta alla människor fram. Att begå brott och kränka en annan människa, skriver Abrahamson, är att bryta ner och inkräkta på Guds goda avsikt med skapelsen. Förlåtelsen blir ett sätt att nå ett återupprättat förhållande till Gud, och en markering av att den som ber om förlåtelse har en plats i skapelsen. Oavsett vad allmänheten, eller som Abrahamson uttrycker det, människorna på ”torget” tycker och tänker. En människa kan uteslutas helt ur gemenskapen och därmed skickas ut genom ”stadsporten”. Men, menar Abrahamson, utanför ”stadsporten” finns Gud själv. Det var dit Jesus fick bära sitt kors, och det var där som han i ångest och smärta fick möta döden. Människor kan stänga stadsportar, men kyrkportar; vägar till förlåtelse och gemenskap med Gud, står alltid öppna. Den tanken, liksom ambitionen att alltid visa på vägar som leder människor tillbaka till ”torget”, till att varje människa har en plats i skapelsen, genomsyrar hela boken. En av själavårdarens viktigaste uppgifter, menar han, är att våga följa konfidenten längs vägen ut genom stadsporten och in i mörkret och ångesten. En uppgift som inte ens lärjungarna klarade av.

Jag läser klart boken, och den stereotypa bilden av gärningsmännen som tidigare funnits på min näthinna har fallit bort. Men flera frågor kvarstår. Gud vill förlåta alla människor, så långt är jag med. Men hur många är det som faktiskt vill ta emot Guds förlåtelse? Det hade varit intressant att, på ett mer konkret sätt, få ta del av de erfarenheter i den frågan som kanske bara en fängelsepräst besitter. Liksom frågan om det är möjligt att ha en isolerad relation till Gud, bortom allt vad mänsklig gemenskap heter? Abrahamson målar upp en bild av en ofta dömande allmänhet och ett hårt medieklimat som utmålar brottslingar som monster. Delvis håller jag med. Samtidigt kan jag inte släppa bilden av Anders Behring Breiviks ansikte under delar av den tv-sända rättegången, och hur en hel värld sökte efter spår av medlidande och ånger i hans alltigenom oberörda ansikte. Vad hade hänt om han brustit i gråt? Brutit ihop? Det är omöjligt att säga. Men människors förmåga till medlidande med den som insett sin skuld och söker förlåtelse, liksom önskan att förstå och förklara det onda, bör inte underskattas.


 

 

Brott och förlåtelse

Magnus Abrahamsson

Verbum, 2013

Läs mer
Skriv ut