Att gå in i en antagningsprocess för att bli präst är att göra sig sårbar. Mycket står på spel. En tro ska prövas. Vad händer med den tron när det blir ett nej? I en intervju med Carolina Johansson berättar ”Marianne”: ”- Jag förstår fortfarande inte vad det var jag fick ’nej’ på.”
- Jag skulle önska att antagningsprocessen präglades mer av kärlek till Gud och människor, säger hon.
Det har gått flera år men Marianne har fortfarande svårt att tala om det. Avslaget som kom efter att hon sökt att få bli präst sitter som en öm tagg och skaver inom henne. Eller snarare kanske, det som hände efteråt skaver. Marianne talar om sorg, om smärta, om skam, men även om känslan av att inte ha blivit tagen på allvar. Fortfarande förstår hon inte varför det blev som det blev.
Sorgen sitter djupt och i början kunde den välla över henne som en våg. Att fira gudstjänst i kyrkan var alls ingen självklarhet. Hon fick andnöd. När en av hennes vänner prästvigdes kunde hon inte förmå sig att gå dit.
- Det blev så tydligt, jag kunde inte. Det kändes som om jag skulle kräkas, säger hon. Än idag när hon ser tillbaka på vad som skedde så är detta det som varit svårast att hantera:
- Jag förstår fortfarande inte vad det var jag fick ’nej’ på.”
Att gå igenom Svenska kyrkans rekryteringsprocess, som tidigare benämndes antagningsprocess, är en pärs för de flesta. Den tar tid och inbegriper en rad olika moment, inklusive praktik, och avslutas med en antagningskonferens. Detta är kyrkans sätt att pröva om den inre kallelsen till prästerskapet, den övertygelse man själv bär, har sin motsvarighet i en yttre, församlingens vilja att välja prästen. En majoritet av alla som söker går vidare till att bli prästkandidater, men varje år får också en grupp människor ett nekande svar.
Oddsen för antagning varierar från stift till stift, men för mellan 10 och 15 procent av de sökande blir svaret nej. I Visby stift har till exempel alla som gått igenom antagningsprocessen de senaste fem åren blivit antagna. En anledning till detta är att det lilla Visby stift sällan släpper in folk i processen om inte oddsen för att de verkligen ska bli antagna är höga.
På samma sätt sållar de flesta stift bort en del kandidater efter initiala samtal. En anledning är ofta att vederbörande saknar förankring i Svenska kyrkan, eller att de saknar förståelse för vad prästrollen innebär. I dessa fall kan personen söka igen vid ett senare tillfälle, antingen i samma stift eller i ett annat. De som får nej efter att gått igenom en antagningskonferens måste däremot vänta fem hela år innan de kan söka igen.
Teologi är prästernas område
Att gå in i en sådan antagningsprocess är att göra sig sårbar. Mycket står på spel. En tro ska prövas. Vad händer med den tron när det blir ett nej?
Marianne arbetade som församlingspedagog men hade läst teologi. Syftet med studierna var inte att läsa till präst. Hon ville fördjupa sin teologiska kunskap och ta med sig in i yrket som hon redan var i. Församlingspedagoger har normalt sett inte en teologisk eller akademisk examen och Marianne upplevde att hon hamnade snett i sin roll.
- Man förväntar sig inte att pedagoger ska ha teologisk kunskap, det är prästernas område. Jag hade så många tankar kring hur jag ville arbeta med vuxna och tro, men det sättet jag ville arbeta på var svårt inom ramen för församlingspedagogens uppdrag. Det var väl där som tanken att vigas till präst uppstod, säger hon.
- Gud och kyrkan behöver oss alla. Vi har en uppgift. Men vi måste finna en form för vårt tjänande och jag gick in i antagningsprocessen med den tanken.
När hon sedan fick nej uppstod liksom ett vakuum, berättar hon.
Marianne hyser en djup kärlek till kyrkan och relationen till kyrkan kan för många liknas vid en kärlek som bottnar i vår allra djupaste skörhet, vår tro. Att ge sig in i en antagningsprocess som sedan resulterar i ett nej är inte helt olikt att bli förnekad av den man älskar. Marianne menar dock att det inte var avslaget i sig som var den stora besvikelsen utan hur hennes kallelse hanterades. Det handlade om olika saker som tagna tillsammans fick henne att känna sig motarbetad, eller inte tagen på allvar. Den präst som skrev hennes första rekommendationsbrev i processen, till exempel, ansågs inte passande eftersom de två hade haft vad som bedömdes vara en relation som delvis var av själavårdande karaktär.
- Och den bedömningen kan man ju naturligtvis göra, men i mitt fall vände sig då den ansvarige direkt till min arbetsgivare, utan min vetskap, och jag hade inte ens berättat på jobbet att jag skulle testa min prästkallelse så det blev helt fel, säger hon. Sådana saker, och några liknande händelser, ledde till att Marianne inte kände sig stöttad under processen. I efterhand, när hon fått nej, kan hon se att signalerna hade funnits där redan tidigare.
I de flesta stift meddelas de som inte får gå vidare vid ett samtal med respektive stifts biskop. Under detta samtal ska den som sökt att få bli präst i lugn och ro få veta varför. Här menar dock Marianne att hon fortfarande inte förstår varför det gick som det gick. Anledningen som gavs henne upplevde hon som vag och otydlig. Hon hade många frågor.
- Jag minns det där samtalet med biskopen och hur vi avslutade det med att vi skulle höras av inom några veckor. Jag uppmanades att skriva ned mina tankar kring hela processen och skicka in dem till stiftet, vilket jag också gjorde. Biskopen i sin tur lovade att jag skulle få svar på mina frågor, och att jag skulle få protokollet och det underlag som låg till grund för beslutet, säger Marianne.
Hon skrev ett långt brev och skickade iväg det genast efter samtalet. Det gick en månad, en till. Sedan ringde Marianne stiftet för att höra hur det gått med hennes brev. Några dagar senare kom ett svar från biskopen. Brevet, svaret, var tre meningar långt och vidrörde inte de frågor som Marianne hade ställt. Det innehöll bara beslutet igen, och att det inte skulle omprövas.
- Jag kände mig så bränd, berättar hon.
Kände sig utsatt
Det är naturligtvis svårt att hantera människor som man tvingats göra djupt besvikna, men Marianne är inte ensam om att uppleva en brist på stöd efter att ha fått ett negativt besked. En del blir så besvikna att de träder ur Svenska kyrkan. Andra, som Marianne, försöker finna en väg att vara kvar. Men det är inte enkelt.
- Jag har bearbetat detta i terapi och i samtal med vänner. Det är en stor sorg. Framför allt känslan att ha blivit illa behandlad av den kyrka som jag hyser en så stor kärlek för, säger hon.
Många stift känner igen behovet hos den avvisade studenten att behöva bearbeta ett nej och vissa erbjuder fortsatta samtal med biskopen eller, om så är önskvärt, samtal med en terapeut inom S:t Lukas, ett rikstäckande förbund för psykoterapi som vilar på en kristen och psykodynamisk grundsyn. Andra stift säger att deras erfarenhet är att kandidaterna sällan vill bearbeta det som skett i kyrklig regi.
- Man känner sig så utsatt och så är ingen som vill prata med en. Jag märkte även det i min antagningsgrupp, hur de andra undvek mig och inte ville prata med mig. Det var otroligt, otroligt jobbigt, säger hon.
Marianne är fortfarande kristen och går i kyrkan. Det akuta obehaget har gett vika. En sak som har hjälpt henne i hennes väg framåt är hennes kyrkosyn.
- Jag ser kyrkan som något större än Svenska kyrkan, mer som en himmelsk möjlighet, och den tanken har hjälpt mig under den här perioden.
Carolina Johansson är frilansjournalist. ”Marianne” är ett fingerat namn.