Eva Fjellander

Eva Fjellander

Eva Fjellander är fil. mag. i litteraturvetenskap och doktorand vid Åbo Akademi. Hon är verksam som gymnasielärare vid Gislaveds Gymnasium i svenska, svenska som andraspråk och religionskunskap.

Essä

Prästen i litteraturen

Eva Fjellander

Nummer 3, publicerad 12 mars 2013

Bortom den i våra dagar mer omtalade filmprästen finns 1800-talsromanen med sina många skiftande prästporträtt. Författare som Almqvist, Strindberg och Lagerlöf är berömda men prästen förekom också i böcker som i dag fallit i glömska. Litteraturforskaren Eva Fjellander berättar här om skildringar av en central person i dåtidens samhälle.

Bilden av prästen i svenska romaner är mångfacetterad. Skildringarna täcker in ett brett spektrum av en prästs verksamhet och liv och författarna gestaltar olika personlighetstyper och relationssammanhang. I mitt litteraturvetenskapliga forskningsarbete om lutherska prästgestalter i svenska romaner har jag funnit att det trots bredden och mångfalden också finns många gemensamma drag mellan skönlitterära prästgestalter. Under hela min undersökningsperiod, 1809-2009, är gestaltningen av präster och prästerskap ganska entydig.

När det handlar om 1800-talet är detta ännu tydligare. Sockenprästen hade stor makt över sina församlingsbor under hela 1800-talet och prästen skildras som överhet, ond eller god. Han deltog i sockenbornas vardag och firade deras helgdagar. Den enhetliga skildringen varieras av att prästgestalterna i svenska romaner under 1800-talet täcker hela skalan av prästtyper: maktfullkomliga, vänliga, allvarsamma, dråpliga. Det är först mot slutet av 1900-talet som bilden förändras mer påtagligt. Det har dels att göra med att prästämbetet då öppnades för kvinnor och dels med att förutsättningarna för de lutherska kyrkorna ändrades i samhället. I denna framställning kommer jag att enbart hålla mig till 1800-talsromaner och lyfta fram några författarskap med intressanta prästporträtt.

Emilie Flygare-Carlén, Carl Jonas Love Almqvist & Carl Fredrik Dahlgren. Källa: Riksarkivet.

Emilie Flygare-Carlén, Carl Jonas Love Almqvist & Carl Fredrik Dahlgren. Källa: Riksarkivet.

Ömsint porträtt Almqvists ideal

Prästen i luthersk tradition är framför allt själasörjare. I det uppdraget ingår allt från myndighetsutövning till tröst vid dödsbädden. I romanerna skildras prästen ibland som en maktmänniska som utnyttjar sitt övertag över de människor han är satt att sörja för. I Carl Jonas Love Almqvists roman Amorina (1822/1839) finns prästgestalten doktor Libius. Han är egocentrisk och burdus, grym mot tjänstefolk och mot sin fru och dotter och plågar sina medmänniskor både fysiskt och psykiskt. Men Almqvist har också skildrat ett ömsint porträtt av en ung, nyprästvigd pastorsadjunkt som kommer till sin första högmässa i ett oansenligt kapell i skärgården i Kapellet (1838). På försättsbladet finns följande rader som ett slags motto för berättelsen:

Det är en stor sanning, att ålderdomen i hvarje århundrade ser på ungdomen som på sin prest, sin anförare, sin hjelp, sin styrka. Det är det unga som skall draga verlden fram. Gud sjelf var en blott trettiotre års man, när han dog för verlden, och införde ett nytt lefnadssätt genom korset.

Här är tonen helt annorlunda än i Amorina. Almqvists sätt att teckna den unge prästen som en föredöme för den åldrande församlingen är ovanligt. I alla andra fall är prästen äldre eller jämnårig med dem han är en förebild för. När jag har analyserat Almqvists prästgestalter har jag jämfört den skönlitterära berättelsen med Almqvists pamflett Prestens ställning i tidevarfvet. Det är den skrift som han skrev till sitt försvar när han som nyprästvigd stod anklagad inför domkapitlet i efterdyningarna efter romanen Det går an (1839). Enkelt uttryckt går min jämförande analys ut på att det är kapellpredikanten som är Almqvists prästideal som den självutgivande gestalt han är, medan doktor Libius är en präst som har tappat bort vem det är han egentligen tjänar.

Hejdlösa drifter och motsatser som belyser skillnader

Samtida med Almqvist var Carl Fredrik Dahlgren (1791-1844). Han var själv präst och en flitig skribent. Hans berättelser har många humoristiska prästgestalter. Även han fick försvara sina skriverier inför domkapitlet. Några av dem är hejdlösa och driften med prästerna stor. En prästgestalt presenteras ironiskt som ”teol. licentiaten, kungl. hofpredikanten, juris utriusque doktorn och kirurgie magistern Josua Bosander” i Nahum Fredrik Bergströms krönika (1832). En annan som hofpredikant Trippendans, i berättelsen Ja och nej, som på grund av sin fåfänga blir grundlurad.

Men Dahlgrens humor kan också vara av det stillsamma slaget som när han skildrar den gode prosten i Förlofningen (1833) som med fromhet vill leda alla i församlingen på rätta vägar. En gång predikar prosten så starkt mot filosofen Kants läror att hans församlingsbor efteråt vill klå upp ”den där Kant” om bara prosten ville tala om var han bor. Prosten är en sann sockenpräst, en god själasörjare som vill sina församlingsbor det bästa. I början av Nahum Fredrik Bergströms krönika uppträder flera mer realistiskt skildrade präster, bland annat en präst som genom sin predikan fångar en ung mans sinne. Nahum lyssnar intensivt till predikan som handlar om vem som är störst i himmelriket. Predikanten talar om vikten av ett barnsligt sinne, att skatter som man för med sig på livsvägen inte duger. Endast en varm förtröstan på den Herre, som i sin famn tog upp de små och välsignade dem, för till det eviga livet. Nahum tar emot denna predikan i sitt innersta. Protagonistens upplevelse av andakt är stark och därmed lyssnar han också till predikans budskap. I Wilhelmina Carstens (1808-1888) enda roman, Murgrönan (1840), som är Finlands första skriven och utgiven i landet, finns en liknande skildring. Här är det en ung flicka som blir gripen av den äldre prästen som benämns som ”Ordets förkunnare”. Här skapar Carstens en prästgestalt med förtroendeingivande tyngd och trygghet. Han är enkelt klädd, har grått hår och kan sin psalmbok. Eftersom han är gammal darrar hans röst men han är ännu kraftfull och talar högt.

“En gång predikar prosten så starkt mot filosofen Kants läror att hans församlingsbor efteråt vill klå upp ”den där Kant” om bara prosten ville tala om var han bor.”

En författarinna som umgicks i samma litterära kretsar som Almqvist var Emilie Flygare-Carlén (17807-1892). Hon har flera prästgestalter i sina många romaner. Förutom kapellpredikanten Guldbrandsson i Ett köpmanshus i skärgården (1860-61) som blivit känd genom tv-serien på 1970-talet, där Ernst Günther spelade prästen, vill jag här bland andra lyfta fram prosten Frenkman i Kyrkoinvigningen i Hammarby (1840-41). Han är en god herde och far men han driver sin egen behärskning dithän att han patriarkaliskt styr och domderar över människor i sin närhet.

Flygare-Carlén är en skicklig persontecknare. Under lång tid har hennes romaner avfärdats som dussinverk men det stämmer inte, det märker varje läsare. Mot slutet av romanen när det sorgliga slutet närmar sig inser prosten att han drivit sin vilja för långt. Det är en dynamisk skildring. I En natt vid Bullarsjön (1847) låter Flygare-Carlén två motsatta prästtyper ställas mot varandra, den svärmiske hängivne missionsvännen Justus Carleborg och den hycklande, egoistiske komministern Grave. I denna roman blandas realism med skräckromantik och prästerna går en ond bråd död till mötes. I romanen skildras den inomkyrkliga väckelserörelsen och Flygare-Carléns budskap var att visa upp dess negativa sidor. Hennes tendentiösa skildring debatterades hårt och hon fick utstå stark kritik för sin överdrivna gestaltning av prästerna, både svärmaren och hycklaren. Även om romanen innehåller karikatyrer visar ytterligheterna också på var de omöjliga gränserna går och erbjuder därmed en intressant spegling av svärmeri och hyckleri i dess renaste former. Även Viktor Rydberg (1828-1895) skildrar två kontrasterande prästgestalter i Fribytaren på Östersjön (1857). Den mest prominente är den förfärlige häxjägaren prosten Suenonius. Han skyr inga medel att infånga häxor och han drar sig inte för att plåga de fängslade kvinnorna. Sin grymhet till trots beskrivs han samtidigt som en god kyrkoherde som är vänlig mot tjänstefolk och givmild mot främlingar och prästgården är gästfri mot alla som kommer dit. Mot honom ställs den yngre och mer sympatiske prästmannen Erik som skyddar kvinnor som hotas av häxanklagelser.

Det patriarkala draget, som är tydligt hos flera av de nämnda prästgestalterna, finns inte bara i församlingssammanhang utan kan också uppträda i privata sammanhang. Den unga Selma i Victoria Benedictssons (1850-1888) Pengar (1885) drabbas av sin farbror kyrkoherdens övertalningsförmåga och gifter sig med den betydligt äldre patronen. Farbrodern använder sin förmåga att trösta och övertyga på ett manipulativt sätt. Selma går med på arrangemanget eftersom hon litar på sin starka farbror, något hon senare ångrar. Även den finske författaren Jac. Ahrenberg (1847-1914) använder två prästgestalter som är varandras motsatser. Pastor Brandt i romanen Hihuliter (1889) använder sin makt på ett obehagligt sätt. Precis som Selmas farbror utnyttjar han sin myndighetsmakt men på ett mer översittaraktigt sätt. Han förhindrar den unge Tobias att konfirmeras på grund av att pojken kört på pastorns vagn med snöplogen i en snöstorm och kallat honom ”förbannade padda” innan han uppmärksammat vem som satt i vagnen. I berättelsen framstår pastor Brandt som en maktmissbrukare som förhärdat håller fast vid att Tobias inte ska få läsa fram trots att pojken försöker ställa allt till rätta. För pojken innebar det en social katastrof att inte bli konfirmerad. Som motvikt till den hårdföre Brandt finns kaplanen Helm som Tobias försöker få hjälp av men inte lyckas nå i tid.

Tor Hedberg & Victoria Benedictsson. Källa: Riksarkivet.

Tor Hedberg & Victoria Benedictsson. Källa: Riksarkivet.

Strindbergs pastor yvig men värdig

I romanen Högre uppgifter (1884) låter Tor Hedberg (1862-1931) pastor Brunner så småningom tilltala sin hustru på ett patriarkaliskt vis. Pastor Brunner är fruktansvärt rädd för vad andra ska säga och han klagar på sin hustru när han upplever att hon inte lever upp till vad en prästfru ska vara. Han talar om vikten att vara ett föredöme för församlingen. Prästen skulle vårda Guds församling, vara nitisk i sin ämbetsutövning och föra ”ett gudligt, nyktert och beskedligt leverne”; något som också utsägs i prästlöftena. Men denna ambition hindrar inte att hans sätt att försöka uppfostra sin omgivning, stora och små, gör honom till en dålig make och far. På 1880-talet skrev Gustaf af Geijerstam (1858-1909) utvecklingsromaner, Erik Grane (1885) och Pastor Hallin (1887) som kom att uppmärksammas. Protagonisten är i båda romanerna en ung man som studerar till präst. Erik Grane lämnar den banan och bygger upp ett annat liv medan Ernst Hallin prästvigs och träder i prästtjänst. Här kommer tvivlet på kallelsen in i bilden och även om Ernst Hallin verkligen blir färdig som präst verkar han leva i tvivel om det var meningen.

Pastor Nordström i Hemsöborna (1887) av August Strindberg (1849-1912) svär och domderar, sups under bordet och förnedras, men lyckas ändå ha en värdighet som församlingens herde och själasörjare. Karaktären Nordström framstår trots yvigheten som en sammanhållen person. Han har förvisso inte en vokabulär som brukar förknippas med en präst och han lever mer som en fiskarbonde än som en intellektuell ämbetsman. Men han har en ämbetsmannaauktoritet och uppfattas på samma gång som en värdig präst när det gäller av dem han är satt vara herde över. När Alfred Hedenstierna (1852-1906), under pseudonymen Sigurd, skildrar prästgestalten Arvid Magnusson i Komministern i Qvislinge (1891) är det som en alltigenom god herde. Magnusson är godhjärtad mot de svaga och fattiga och korrekt men istadig och stark mot de rika och mäktiga. Den korta romanen innehåller många tänkvärda och vackra bilder ur en ung prästmans liv.

Till sist vill jag nämna Selma Lagerlöf (1858-1940) och hennes roman Gösta Berling (1891). Gösta Berling används gärna som exempel på prästskildringar i svensk skönlitteratur men strängt taget är han bara präst på romanens tolv första sidor. Därefter fråntas han prästämbetet på grund av att han till den grad misskött sin prästtjänst. Romanen inleds emellertid med Gösta Berlings sista predikan och den skildras som inspirerad ovanifrån. Sockenborna är förtjusta. Det var inspirationen som drev honom och när den släpper faller han ihop och gråter. Predikan är slut och också hans liv som präst. Lagerlöf skildrar hans sista predikan som en triumf.

 

*

Litteratur ska läsas och därför följer en litteraturlista med länkar till fria internetsidor i förekommande fall. Ibland är det originalupplagor och ibland är det senare utgåvor som är inskannade. Det framgår av den aktuella hemsidan vilket utgivningsår som har lagts upp. I ganska många fall rör det sig om vetenskapliga utgåvor via litteraturbanken. I vissa av dessa finns också ordförklaringar och kommentarer.

Almqvist, Carl Jonas Love, ”Kapellet”, Samlade verk. 8, Törnrosens bok : duodesupplagan, Bd 8-11, Svenska vitterhetssamfundet i samarbete med Almqvistsällskapet, Stockholm, 1996 [Kapellet 1838].
Almqvist, Carl Jonas Love, ”Prestens ställning i tidevarfvet”, Samlade verk. 9, Törnrosens bok : duodesupplagan, Bd 12-14, Svenska vitterhetssamfundet i samarbete med Almqvistsällskapet, Stockholm 1997, ss. 189-204.
Almqvist, Carl Jonas Love, Samlade verk. 4, Amorina : den förrykta frökens lefnadslopp och sällsynta bedrifter, Svenska vitterhetssamfundet i samarbete med Almqvistsällskapet, Stockholm, 2002 [Amorina 1822].
Almqvist, Carl Jonas Love, Samlade verk. 18, Amorina eller Historien om de fyra, Svenska vitterhetssamfundet i samarbete med Almqvistsällskapet, Stockholm, 2000 [Amorina 1839],
Ahrenberg, Jac, Hihuliter: Skildringar från östra Finland, Söderström, Borgå, 1889.
Benedictsson, Victoria, Pengar, Fritze, Stockholm, 1885.
Carstens, Wilhelmina, Murgrönan : finskt original, G.O. Vasenius, Helsingfors, 1840 [Elektronisk resurs] (Om språket är finska går det att byta till svenska överst till höger).
Dahlgren, Carl Fredric, ”Förlofningen”, Aftonstjernan: poetisk kalender för år 1833, Norstedt, Stockholm, 1832. Gå till sidan 1 här.
Dahlgren, Carl Fredric, ”Ja och nej”, Samlade arbeten. 5, Noveller och romaner, Stockholm, 1852 (Gå till sidan 257 på hemsidan).
Dahlgren, Carl Fredric, ”Nahum Fredrik Bergströms krönika”, Freja: poetisk kalender för 1832, Stockholm, 1830-1831, ; Gå till sidan 43 här.
Flygare-Carlén, Emilie, En natt vid Bullarsjön, Del 1-3, Nya Svenska Parnassen, Bibliotek för Sveriges Roman-litteratur, N. H. Thomson, Stockholm 1847.
Flygare-Carlén, Emilie, Ett köpmanshus i skärgården, Del 1-2, Bonnier, Stockholm 1860-61, (i litteraturbanken är det tre delar, del 1, del 2 och del 3).
Flygare-Carlén, Emilie, Kyrkoinvigningen i Hammarby, Del 1-3, Kabinetsbibliothek, N. H. Thomson, Stockholm 1840-41.
Geijerstam, Gustaf af, Erik Grane: Upsalaroman, Bille, Stockholm, 1885.
Geijerstam, Gustaf af, Pastor Hallin: roman, Bonnier, Stockholm, 1887.
Hedberg, Tor, Högre uppgifter: berättelse, Bonnier, Stockholm, 1884
Hedenstierna, Alfred [Sigurd], Komministern i Qvislinge: berättelser, skizzer och humoresker, Geber, Stockholm, 1891
Lagerlöf, Selma, Gösta Berlings saga, Hellberg, Stockholm, 1891.
Rydberg, Viktor, Fribytaren på Östersjön: svenskt original, Köster, Göteborg, 1857.
Strindberg, August, Hemsöborna: skärgårdsberättelse, Bonnier, Stockholm, 1887.

 

 

 

Skriv ut