Judith Fagrell

Judith Fagrell

Judith Fagrell är präst i Ardala församling i Skara pastorat. Hon är ordförande i föreningen för tidskriften Evangelium.

Litteratur

Ordet

Judith Fagrell

Nummer 2, publicerad 18 december 2012

Med allmängiltiga bilder som får en central plats i berättandet görs Else-Britt Kjellqvists poesi lättläst också för en läsare som inte är förtrogen med det kristna språket. Judith Fagrell gör en analys av dikten och finner en resa genom nådens ordning.

Else-Britt Kjellqvist är poet, författare och psykoanalytiker. Hon har tidigare gett ut ett antal romaner, essäer och diktsamlingar och rör sig skickligt inom dessa skilda genrer. Ordet är Else-Britt Kjellqvist senaste diktsamling. Temat är den troendes vandring mot Gud, en andlig resa från mörker till ljus, från död till liv.

Kjellqvists språk är fullt av bibliska begrepp och symboler, där den johanneiska terminologin är särskilt tongivande med begrepp som ord, ljus, mörker, död och liv. Men även mer handfasta bilder såsom jord, såningsman, eld, fisk, väv och herde är viktiga. Tankevärlden är präglad av klassisk kristen teologi, och ofta använder författaren direkta eller indirekta referenser till bibelordet eller dess form. Själva titeln på diktsamlingen är ett exempel på detta. Begreppet Ordet rymmer många skikt. Ordet är med i skapelseögonblicket; Gud uppehåller och ger liv genom Ordet; Ordet kommer in i världen och tar gestalt i Jesus Kristus. Ordet är förmedlingen mellan Gud och människa, men också människor emellan. Ordet tycks också för författaren vara intimt förknippat med jaget och till och med själva livet, dikt är andning och när Ordet (språket) dör, dör människan.

De ständiga referenserna till kyrkans tradition och bibelordet tynger på inget sätt texten. Språket är lätt och luftigt, och bildspråket självklart och naturligt. Naturligheten och lättheten gör att dikterna blir lättlästa även för den läsare som inte är lika förtrogen som Kjellqvist med det kristna språket. Författaren använder sig också av mer allmängiltiga bilder och ger dem en central plats i berättandet; ord som hav, vågor, brygga och sten. Dessa begrepp känns också igen från Kjellqvists tidigare författarskap.

“Men även mer handfasta bilder såsom jord, såningsman, eld, fisk, väv och herde är viktiga.”

Bokens framsida pryds av ikonen Den heliga Treenigheten, samlingen är uppdelad i tre delar och jag tycker mig ana även en sorts innehållsmässig treenighet. Det handlar om kallelse, upplysning och pånyttfödelse, för att använda begrepp från den själavårdstradition som vi kallar nådens ordning.

En andlig resa

Den första delen beskriver en första väg till tro. Gud är fortfarande hemlig, frånvarande, ”Ordet dröjer”. I den första dikten faller senapskornet i jorden och barnet faller i såningsmannen armar – en vacker bild för vad det innebär att komma till tro eller kallas till tro, där begäret efter Gud gestaltas av hur barnet sjunker in i förälderns/Guds armar, som den enda fasta punkten i tillvaron.

… där den långa trappan

leder upp till Sofia

vägen

sanningen och livet

där såningsmannen

kastar sin säd

medan sjuåringen sjunker in i hans svällande

armar

vader

lår

och håriga händer

faller i jord –

ett senapskorn

Berättandet har ett grundläggande själavårdande perspektiv, sökandet efter Gud är lika mycket ett sökande efter ett sant inre jag. Frågorna ”vem är jag?” och ”vem är Gud?” är allestädes närvarande. I den centrala dikten ”Återtagande” beskriver författaren en kvinna som är drömlikt fångad under vattenytan, liksom begravd under en brygga. Det förträngda, förtryckta jaget hålls fången under bryggans bräder och om livet skall bli helt måste detta jag frigöras.

Hon sitter fången

under bryggans bräder

för att jag

inte vill veta av henne

Fredsstyrkan ska skydda mig

och bräderna hålla henne stången

men för att jag ska komma till Ordet

måste hon

bli fri

Om den första delen beskriver uppvaknandet av en sorts barnatro, talar samlingens andra del om tvivel och om att göra upp med sin tro, att gå vidare från den första förälskelsen. Människan vill vidare, drivs vidare och djupare:

Hur länge kan man bo på samma plats

utan att platsen dödar

Nu när såret under bryggan är på väg att läka

och tallarna i blåsten är grå

måste kraften hämtas någon annanstans ifrån

Det handlar inte längre bara om diktjaget, kvinnan under bryggan är inte i centrum längre. Hennes tro utvecklas, hon lyfter blicken från sig själv och sitt eget. Då blir hon varse vidden av Guds kärlek, Kristi självutgivande kärlek. I Kristus är Gud nu verkligt närvarande, liggande med huvudet i hennes knä, men fortfarande hemlighetsfull:

Inte såg jag när stunden var inne att du

var den ensammaste

Inte förrän hon flöt iland började något hända –

satt i sängen med ditt huvud i knäet

strök med varliga fingrar dina sår

svepte dig i lakanet

såg att du också var hon

Med insikten om Guds kärlek väcks också något djupare, en sorg över världens beskaffenhet. I nådens ordning beskrivs detta som upplysningen. Här får människan göra upp med sitt liv, och ta ställning till Guds grundläggande krav: att älska. Ont och gott blir tydligt, det onda och det goda bryts emot varandra. Här gör författaren, nästan teoretiskt, upp med teodicéproblemet på tre enkla rader:

Eftersom viljan är fri

utesluter inte Guds kärlek ondska

I lidandet finns Kristus

På motsvarande sida stiger böneropet om beskydd mot själva livet och dess svårigheter:

Lyft mig upp

Ge mig hud

gräns mot livet för att leva

Klippan genom dig

i mitt skrivna

Fortfarande är Gud tyst, frånvarande, hemlighetsfull. Sorgen över Guds tystnad växer inombords även hos läsaren, som ett förkvävt skrik. Men i dödsskuggans dal kommer så äntligen uppenbarelsen, pånyttfödelsen.

Du kom

som Ord

som Ord kom du

Inte

som riddare på vit springare

inte

som herde utan får

utan dunkelt uppfyllande

som om du ville dikta dig själv inifrån

Uppenbarelsen kommer inte som diktaren själv hade föreställt sig det, utan som något helt annorlunda, vilket beskrivs i den tredje delen. Gud är fortfarande onåbar, är fortfarande den vars ansikte inte kan skådas, men nu helt och fullt närvarande. Det kan bara beskrivas med ytterligare ett bibliskt begrepp: nåd.

Det som gått sönder

blir än vackrare

när det blir helt

Ställd utanför

såg jag den

till sist

Att ha varit förlorad

och blivit funnen

är allt

I Ordet är det en trygg, mogen tro som talar. Det är en tro som är självklar, men som kämpat och kämpar. Det är en teckning av en människas andliga resa, en resa genom nådens ordning. Det är en berättelse om att vara förlorad och återfunnen. Det är en beskrivning av kallelse, upplysning och pånyttfödelse (eller hur många begrepp man nu vill anamma), men den är på intet sätt schematisk eller dogmatisk utan ödmjuk, insiktsfull och språkligt sett mycket öppen. Det är på detta sätt en liten samling av stora själavårdande dikter i en klassiskt kristen mystik tradition.

 

 

 

Ordet

Else-Britt Kjellqvist

Gaudete, 2012

Else-Britt Kjellqvist är poet, författare och psykoanalytiker. Tidigare har hon gett ut diktsamlingarna Lögnen har ögon, 1981; Jordmannen, 1987; Faller handens skugga, 1988; och Ditt ansikte bland öarna, 1994.

Läs mer
Skriv ut