På plats

Om luranteri

Karin Långström Vinge

Nummer 3, publicerad 12 mars 2013
Foto: Underwood & Underwood, Library of Congress.

Foto: Underwood & Underwood, Library of Congress.

När jag gick på Pastoralinstitutet lärde jag mig vad en ”lurant” är.

I 1686 års kyrkolag beskrivs luranten som en ohederlig typ som i hemlighet lyssnar till någon annans bekännelse och sprider vad han hört. Jag kan riktigt se framför mig hur en sensationslysten, nyfiken figur lurar bakom kulisserna.

En av anledningarna till att somliga är skeptiska till pastorala möten i sociala medier och via andra internetbaserade forum är den uppenbara risken för luranteri. Ett konto på Facebook kan hackas. Vem vet om operatörerna på Kyrknätet får tillgång till min e-post? Och kan jag som präst ta ansvar för om konversationen läcker via konfidentens dator?

Frågorna som hänger ihop med själavård på nätet är många och får inte heltäckande svar i tystnadspliktsutredningen ”Ett skyddat rum”. Det konstateras att säkerheten i många fall är bristfällig och att det finns stora risker att det skyddade rummet blir en illusion.

Trots farhågor – relevanta i många fall – är det ändå ett stort antal präster som använder sig av internetbaserade kommunikationsmöjligheter. I vardagen som präst är Facebook ett utmärkt torg för mötet med konfirmander, konfirmandassistenter, kyrkvärdar och förtroendevalda. För att inte tala om hur enkelt det är att kommunicera med medarbetarna via chattrummet.

Och som det var förr, man vet aldrig riktigt när ett vardagligt samtal övergår till ett själavårdssamtal. En del människor har lättare att skriva sina tankar och känslor. Prästen behöver öva upp sina pastorala morrhår: är det läge att faktiskt träffas och prata ”face to face” istället? Eller ska man finnas ”där” som en stöttande person, ställa följdfrågor och vara öppen för mer när det är läge?

Allt i vår tillvaro är inte trevligt. Precis som vi kan möta onödigt provocerande människor med olustiga motiv på trottoaren, kan vi möta dem på internet. Våra e-postadresser ligger tillgängliga på nätet. När vi får otrevliga e-postmeddelanden bör man tala med sin chef. Vi ska ägna vår tid och kraft åt att sprida evangelium, inte grubbla oss förtvivlade över internettroll och ovälkomna beundrare. Jag har en känsla av att vi skulle behöva tala mycket mer om de här frågorna kollegor emellan. Den viktiga frågeställningen är inte längre om vi ska använda sociala medier, utan hur vi gör det.

Och det där med luranter överlåter jag med varm hand åt teknikerna. Visst måste det gå att minimera riskerna, precis som vi gjort med telefonsjälavården och våra ljudisolerade samtalsrum i församlingshemmen.

 

Karin Långström Vinge är präst i Skövde med lång erfarenhet av digital närvaro.

 

Skriv ut