Essä

Oknytt igen

Johan Hansson

Nummer 4, publicerad 20 juni 2013
Foto: Elsie Wright och Frances Griffiths (1917-1920)

Foto: Elsie Wright och Frances Griffiths (1917-1920)

”Jag tänker, alltså finns jag” (Cogito ergo sum) formulerade René Descartes på 1600-talet och inledde en ny vetenskaplig era. Härmed inleddes en perspektivförskjutning i det filosofiska tänkandet som banade väg för en ny världsbild, ett paradigmskifte.

Tidigare hade man utgått från traditionen och kollektivet, Gud och naturen, i sina teoretiska föresatser. Descartes vände på perspektiven och menade att vårt medvetande ska vara utgångspunkten för hur vi betraktar oss själva och omvärlden. Synintrycken och de andra sinnesintrycken kommer till oss sekundärt och kan bedra oss, därför kan allt i vår verklighetsuppfattning ifrågasättas utom just det egna medvetandet. Medvetandet som utgångspunkt för allt annat teoretiserande måste vara filosofins första princip.

Descartes tankesätt var kontroversiellt. En betydande del av det dåvarande prästståndet här i Sverige, på den tiden en betydande maktfaktor, försökte förhindra att cartesianska läror fick fäste vid Uppsala universitet, dock utan större framgång. Avmystifierandet av naturen tog sin början. Det banade väg för den vetenskapliga revolutionen och den historiska period som kallas för upplysningen.

I slutet av 1700-talet gjorde romantiken entré, ibland kallad för motupplysningen, en protest mot upplysningstänkandets rationella världsbild. Känslan och mystiken i tillvaron lyftes fram. Romantikerna ville också varna för vad som kan hända när ett ensidigt framgångstänkande förblindar vetenskapen. Mary Shelleys klassiska skräckroman Frankenstein och den romantiska skräckromanen (eller den litterära gotiken) var ett inlägg i en dagsaktuell debatt.

Romantikens skräcklitteratur blomstrade under 1800-talet i Europa men även i Sverige fanns skräckromantiska författare såsom Bengt Lidner och Frans Michael Franzén, verksamma redan under 1700-talet. Mer namnkunniga svenska författare som Erik Johan Stagnelius och Carl Jonas Love Almqvist utvecklade genren och Selma Lagerlöf förde den vidare in i det tidiga 1900-talet. Längre in i århundradet märks bland andra Åke Ohlmark, men även författare som Inger Edelfeldt och poeten Bruno K Öijer som vanligtvis inte alls förknippas med skräckromaner, har tangerat genren i vissa av sina verk.

Under 2000-talet har en ny svensk våg av skräckromaner kommit med författare som John Ajvide Lindqvist, Amanda Hellberg och Stefan Spjut – för att nämna några. De har återupptagit och förnyat en lång tradition av litterär gotik och skräck i Sverige.

Naturväsen i 2000-talet

Amanda Hellberg och Stefan Spjut skriver i sina senast böcker om väsen i svensk folklore. Spjuts Stallo (2012) är en kriminalhistoria och roadmovie i romanform med troll som bärande tema. Historien utspelar sig huvudsakligen i övre delarna av Norrland (stallo är ett samiskt ord för oknytt). I boken vill en av romanens huvudpersoner återupprätta sin avlidne faders heder. Fadern, som var fotograf, hade vid framkallningen av ett nytaget foto på en björn upptäckt att djuret hade en oidentifierad liten varelse på ryggen. Medan han själv tar varelsen för en hittills oupptäckt djurart, kanske en skandinavisk apa som hittills stått utanför vetenskapens landvinningar, tar få personer honom på allvar. Detta leder till att han på ett närmast besatt sätt ägnar hela sitt liv åt att hitta nya och fler fotografiska bevis för sina teser, emellertid utan framgång.

I Amanda Hellbergs ungdomsroman med den suggestiva titeln Jag väntar under mossan (2012) är huvudpersonen en engelsk flicka med svensk mamma och brittisk pappa. Under sommarsemestrarna brukar de bo i Sverige hos flickans morfar i dennes stuga strax utanför ett mindre samhälle. Mormodern har försvunnit under oklara omständigheter flera år tidigare. Sommaren då berättelsen utspelar sig åker flickans föräldrar tillfälligt bort medan flickan stannar med morfadern. Under föräldrarnas frånvaro utvecklas ett närmast apokalyptisk drama kring flickan. En kamp mellan ont och gott där olika naturväsen kämpar på bägge sidor. Likheter finns med C.S Lewis Narnia-böcker men utan tydliga bibliska referenser, till exempel den Kristussymbolik som gestaltas i lejonet Aslan.

Vad som förefaller vara nytt i den svenska och skandinaviska skräckkulturen under 2000-talet är inblandningen av oknytt och väsen från den skandinaviska folktrons bestiarium. Gengångare, vampyrer och andar är annars mer vanligt förekommande figurer i genrens romaner. Det syns också inom filmen. 2010 hade den norska filmen Trolljägaren premiär. Liksom Stallo skildrar den troll i nordiska skogar och glesbygder. Trolljägaren är en skräckkomedi med anspelningar på den amerikanska skräckfilmen Blair witch project, om några studenter som gör ett filmreportage om en legendarisk häxa i skogarna utanför Maryland, USA.

Längtan efter det heliga

Är skogens oknytt ett litterärt grepp för att egentligen berätta någonting annat? Kanske ska de fiktiva varelserna tolkas existentiellt, precis som när de tidiga skräckförfattarna under romantiken kommenterade sin tids rationella upplysningstänkande? Jag tror att författarna genom att skriva in naturväsen i skandinavisk flora och fauna vill återförtrolla naturen och därmed även tillvaron i stort.

I februari 2012 lät Svenska Dagbladet göra en Sifoundersökning om svenska folkets tro på andar och spöken, en del i ett större projekt om tron på andevärlden. Undersökningen visade att ungefär var femte person är benägen att tro på andar och på att människor kan gå igen efter döden. Religionsvetaren Liselotte Frisk tillfrågades om resultatet och menade då att tron på andar och gengångare åtminstone till viss del är ett resultat av det tomrum som sekulariseringen lämnat efter sig. Människor över 65 år är enligt undersökningen mindre benägna att tro på andar och gengångare än yngre personer. Det skulle kunna bekräfta Frisks tes, eftersom de svenskar som nu är pensionärer på ett tydligare sätt socialiserats in i en kristen kultur där tron på gengångare generellt inte är accepterad. Sifoundersökningen visar även att tittare som ofta ser TV-program om övernaturliga fenomen har en större benägenhet att tolka in egna livsupplevelser efter de händelser som programmen refererar till. I dokumentärserien Väsen som sänts på SVT nyligen reser programledaren Rasmus Åkerblom runt i landet och intervjuar människor som säger sig ha haft kontakt med mylingar eller ”bergsfrun”.

Foto: Elsie Wright och Frances Griffiths (1917-1920)

Foto: Elsie Wright och Frances Griffiths (1917-1920)

För René Descartes var gudstron självklar och han upplevde troligtvis därför inget behov att förklara Guds existens när han myntade sitt ”Cogito ergo sum”. Descartes vetenskapliga framsteg banade väg för medicinska och vetenskapliga landvinningar som därefter gjort tillvaron betydligt drägligare för många människor. Farsoter har kunnat lindras eller stoppas i spåren av det cartesianska tänkandet, och vidskepligheter som begränsade människors liv. Men i spåren av upplysningstänkandet har ofta gudstron försummats eller rationaliserats bort och som en konsekvens av det också upplevelsen av tillvarons mystik.

Trollens och oknyttens inträde i kultur och medier i en tid som sett i ett längre perspektiv präglats av avförtrollning kan ses som tecken på en andlig längtan efter djup i tillvaron. När kristen tro bland yngre generationerna inte är det dominerande alternativet utan snarare ett bland flera (som Sifoundersökningen visar), demonstrerar trolltron – bokstavlig eller mer symbolisk – ett existentiellt behov efter något högre än det egna medvetande som modernismen hänvisar oss till.

Den tyske teologen Rudolf Otto (1869-1937) introducerade tanken om det enorma och fascinerande mysteriet (mysterium tremendum et fascinosum) för att beskriva människans längtan efter det heliga. Det uttrycker människans dragning till det obeskrivbara, det som är större än det egna jaget och därför på en gång både fascinerande och skrämmande. Otto uppfattade det som att den moderna, protestantiska akademiska teologin alltmer tappat kontakten med mystiken, erfarenheten av en levande Gud. Teologin har tappat något viktigt när gudsbegreppet reduceras till ett abstrakt begrepp eller en idé, menade han.

Den kulturella förtrollningen av skogen och tillvaron i stort kan ses som en motrörelse i den andan, mot avmytologiseringen i det moderna projektet. Ett inlägg i ett dagsaktuellt sammanhang när subjektet känns alltför snävt. En motsekularisering där den kristna kyrkan inte längre har monopol på det religiösa fältet, men väl stora möjligheter.

 

 

Johan Hansson är prästkandidat för Strängnäs stift och bibliotekarie i Huddinge. 

 

Skriv ut