För längesedan, i en religiös tid och i en förtrollad kontext, innebar att praktisera religion att man skulle utföra rätt saker vid rätt tidpunkt eller straffas av demoner och gudar. I en modern tid vet vi bättre – så har åtminstone sekularismens föreställning sett ut under de senaste hundra åren. Men vi är nedsänkta i en mer komplicerad värld än så.
Vad innebär det att världen är förtrollad eller avförtrollad? Teologen Charles Taylor menar att vi inte bör göra misstaget att tänka oss att en förtrollad värld är en religiös värld, och vice versa – att en avförtrollad värld är en sekulariserad värld. Under tidigt 1900-tal var det en populär föreställning, i synnerhet bland sociologer, att världen höll på att bli alltmer sekulariserad. Sociologerna tänkte sig att människor runt om i världen blev allt mindre religiösa och att om sådär 100 år (alltså någonstans där vi befinner oss nu) så kommer religiösa människor endast finnas i samhällets periferi, och bestå av små sekter, avskurna från samhället för att kunna bibehålla sina (van)föreställningar. Sedan dess har mycket hänt med föreställningen om sekularisering.
Taylor skiljer i boken A Secular Age mellan tre olika sorters sekularism. Den första sorten är religionens reträtt från det offentliga rummet, den andra är minskat troende och praktik (i enlighet med sociologernas föreställningar), och den tredje – som Taylor lägger mest krut på – gäller hur villkoren och kontexten som människor lever i och under förändras. Taylor försöker inte få det att verka som om tro är någonting statiskt genom historien utan att kristen tro delvis själv är bärare av de frön som växte upp till en prunkande sekulär blomsterträdgård, full av olika religioner, värdesystem och livsåskådningar.
Det finns en mängd skillnader mellan en förtrollad och avförtrollad tillvaro, enligt Taylor. Men ett kosmos med reflektion över olika värdesystem som utmanar varandra är något helt annat än den tillvaro förr i tiden där människor kände sig tvungna att praktisera rätt tro. Gjorde man inte det utsatte man inte bara sig själv för fara, utan hela kollektivet kunde få sona om gud(arna) vredgades. Att praktisera religion i en förtrollad kontext innebar att man skulle utföra rätt saker vid rätt tidpunkt, annars kunde demoner, gudomar eller annat straffa en själv och ens nära och kära. Den här idéerna kallar Taylor för föreställningar om det ”porösa självet”. Det vill säga ett individuellt subjekt som inte är stängt eller slutet, utan som istället kan genomträngas av andemakter, helanden, lidanden och kan vara måltavla för det som samhället kollektivt misslyckats med i sitt blidkande av gudarna. Det nutida självet är i jämförelse istället fragmenterat och ogenomträngligt. Baksidan är att exempelvis mental ohälsa, stress, eller depression inte är någonting som någon annan tillfogat en. Det är inte en förbannelse som kan brytas och har därför inte en förtrollad lösning. Det ligger istället helt på individen själv att med valfria (avförtrollade, får man förmoda) kurer och metoder hela sig själv från dessa lidanden. Och det trots att de flesta av oss skulle säga att stress, depression och psykisk ohälsa åtminstone delvis har orsaker som ligger utanför individen och som individen har oerhört liten möjlighet att själv påverka.
En krass läsning av Taylor resulterar alltså i: När vi är medvetna om att vi inte längre är nedsänkta (tyvärr har vi på svenska inget bättre ord för engelskans underbara ‘immersed’) i det kollektiva och mottagliga för att allehanda makter tränger in i både individ och kollektiv – då är världen inte längre förtrollad. Ur ett sådant synsätt tycks det onekligen lite skönt att inte längre leva i det förtrollade. Men å andra sidan är vi religiösa och vi väljer att öppna oss för kollektiva krafter, esoterism och religionsutövning. Värdepluralismen idag har ju som sagt inte gjort att religionen försvunnit.
Vi kan inte betrakta världen objektivt
William Connolly är en författare som man skulle kunna ge en mängd olika epitet. Eller så kan man bara konstatera att han influerats av Nietzsche – som var galen en period av sitt liv – och Deleuze – betraktad som en av 1900-talets svåraste tänkare och som avslutade sina dagar genom att ta ett språng ut genom ett fönster – med andra ord, ganska komplicerade män. Connolly själv är ett stort fan av komplexitets- och processteorier och han har skrivit om såväl sekularitet som neurovetenskap, politik och film (ja, i samma bok) och en hel del annat.
I sin senaste bok A World of Becoming lånar han ett av Deleuzes centrala begrepp – ”becoming”. För både Connolly och Deluze är världen i ett konstant tillstånd av tillblivelse, snarare än att saker och ting är eller någonsin blir färdiga. En av tillblivelsens många aspekter är att den innehåller en hel massa oförutsägbara drag.
Connolly poängterar att vi inte kan höja oss över vår plats i skapelsen för att betrakta världen objektivt, utifrån eller uppifrån någotslags fågelperspektiv. En sådan föreställning kallar Connolly ”det anemiska undantaget” och det menar han inte är möjligt. Det vi istället kan göra är att försöka byta perspektiv och betrakta oss själva i relation till olika aspekter av världen. För att belysa Connollys synsätt tänkte jag ta tre exempel, på tre olika nivåer, på hur vi är nedsänkta i skapelsen på sätt som vi själva inte kan överblicka. Men genom att försöka hålla dessa (och andra) bilder i huvudet samtidigt får vi ändå en idé om människans situation i världen. Och kanske kan vi uppfatta den här bilden av människan, inbegripen i en massa olika komplexa, oöverskådliga perspektiv, som att vi idag rört oss tillbaka till någon form av ”förtrollad” värld.
Det första perspektivet Connolly tar sig an är ekosystemet; en sammansättning av olika krafter som ofta – men inte nödvändigtvis – har sin gilla gång om vi bara inte mixtrar med den. Att krafterna har sin gilla gång innebär emellertid inte att vi kan förutse vad som kommer hända. Exakt vilka krafter som sammanfaller och när de gör det är helt enkelt inte någonting som vi kan överblicka (eftersom vi är nedsänkta i systemet). Dessutom tillför vi ytterligare svårgreppbarhet eftersom vi agerar i ekosystemet på ett sätt som vi inte vet vad det kommer leda till.
Nästa nivå är den mellanmänskliga. Här stöts och blöts olika individer och kollektiv mot varandra (och det är på den här nivån som Charles Taylor verkar). Även teorier om identitet och intersektionella teorier rör sig på den här nivån. Det finns ingen direkt rangordning om hur vi bör se på världen med hjälp av teorierna som rör mellanmänsklig kontakt. Istället framkommer olika förståelser av oss människor beroende på vilken teori vi anlägger.
Jag berörde tidigare att Charles Taylor säger att vi har frångått ett ”poröst själv” till att individen istället är något av en ointaglig borg. Men även här gör Connolly det hela mer komplicerat. Individens kroppslighet består ju av en mängd komponenter som samspelar. Det gäller dels att våra kroppar har olika centra som kommunicerar med varandra, lär sig, bygger om sig och programmerar celler att kopiera viss information. Dessutom kan den biologiska individen formligen tas över av bakterier. En ansamling av tillräckligt många bakterier gör att vi kräks, blir förkylda, tänker sämre, orkar inte ta oss upp sängen, än mindre gå till gymmet, och så vidare.
I händerna på oöverblickbara krafter
På alla de här olika nivåerna så finns en mängd oförutsägbara utvecklingar. Delvis för att vi inte kan se dem annat än i backspegeln. Delvis för att människors inverkan där vi lever inte bara innebär att historien upprepar sig utan att helt nya scenarion faktiskt inträffar! Det här för mig tillbaka till min ursprungliga fråga: När blir världen återförtrollad? Min poäng här är att all den mystik, de osäkerhetsfaktorer, som finns på de här nivåerna gör att världen blir oförutsägbar. Vi kanske inte tänker oss att det är Gud, eller en ond ande som står bakom händelserna, men är Gud det enda som kan få oss att känna att någonting är förtrollat?
För Connolly är svaret förstås nej. Tillvaron rymmer en mystik, en storhet och är inte bara ett mekaniskt urverk (oavsett om vi tänker oss en gudomlig urmakare eller inte), utan en värld fylld av samma mystik som den alltid varit. Även Taylor skriver att sambandet inte bara är enkla likhetstecken mellan förtrollning = religion kontra avförtrollning = sekularism. Däremot kanske det går att se Connollys förståelse av människan och skapelsen som närmast förtrollad. Vi sysslar inte längre med att kollektivt blidka gudar som annars straffar oss, vår familj och vårt samhälle. Men vi blidkar de (opersonliga) krafter som vi tror kommer hämnas om vi inte individuellt och kollektivt sköter vår källsortering eller ser att bra saker kommer ur de globala klimatkonferenserna. Om vi applicerar Connollys sätt att se på människans bristande förmåga att överblicka och kontrollera krafterna vi samverkar med och är i händerna på, så funderar jag över om världen bara är religiös – eller om den också, återigen, blivit förtrollad.
Jonatan Bäckelie är doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet med avhandlingsprojektet Religion i politiken? Unga människors syn på religiösa anspråk i det politiska i ett postsekulärt samhälle.