Essä

Någonting lurt i ”Vår Fader”

Anders Stenström Beregond

Nummer 5, publicerad 29 oktober 2013

lurigfarsa

Enligt NT ’81 lyder den femte punkten i Herrens bön, Matt. 6:12, Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Bönepunkten lyder likadant i den ekumeniska version av Herrens bön som ofta används vid gudstjänster i Svenska Kyrkan. Min tes är att något inte är som det ska med den lydelsen. Närmare bestämt är det den här bönebiten, låt oss kalla den (B), något är lurt med:

(B) Vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Till formen är det en oförarglig mening. Låt oss börja med det oförargliga, och för att raskt nå det generella planet betrakta några likartade exempel:

(1) Vi har besökt Cardiff som ligger i Wales.

(2) Vi har besegrat dem som går på vår skola.

(3) Vi har fiskat upp det som ligger bredvid oss.

Alltså en huvudsats i perfekt (Vi har fiskat upp det) med ett objekt (det) som bestäms av en relativ bisats (som ligger bredvid oss). Skriver man meningen utan något kommatecken före bisatsen brukar det betyda att det är en så kallat nödvändig bisats. Det innebär att (1) kan användas i följande ordbyte:

– Vilket Cardiff är det ni besökt?
– Vi har besökt Cardiff som ligger i Wales. [= inte Cardiff på Nya Zeeland, &c.]

Medan däremot en kommaterad kusin till (1) skulle användas ifall bisatsen utgör ett ’icke nödvändigt’ tillägg:

- Vad har ni gjort på semestern?
- Vi har besökt Cardiff, som ligger i Wales.

När det som bestäms är ett personligt pronomen, som i (2), kan bisatsen vara icke nödvändig ifall den eller de som åsyftas redan omnämnts:

- Har ni gått matchen mot Farliga Fyrorna än?
- Vi har besegrat dem, som går på vår skola.

I annat fall är bisatsen nödvändig:

- Hur går det i spelturneringen?
- Vi har besegrat dem som går på vår skola. [= inte alla övriga]

För svensk kommatering finns ingen oomtvistad norm, men bönen jag satt under lupp följer det ovan beskrivna bruket: i vi har förlåtit dem syftar inte dem på några som redan introducerats för läsaren, utan bisatsen är en nödvändig bestämning. Vi har förlåtit dem — nämligen vilka då? Jo, några som står i skuld till oss.

Mellanrubrik

Det är här jag ser något lurt, och det är fördenskull jag valt exempel med en likadan tempusväxling, från perfekt i huvudsatsen till presens i bisatsen. Det som sker i bisatsen (ligger; går; ligger) pågår efter det att huvudsatsens skeende fullbordats (besökt; besegrat; fiskat upp). Så ser det ut även i (B), men till skillnad från i (1) och (2) finns där ett följdförhållande mellan de båda predikaten i motsatt riktning, ett ’förlåta’ avslutar ju ett ’stå i skuld’. Också i (3) finns en länkning mellan predikaten, ett ’fiska upp’ möjliggör typiskt ett ’ligga [någonstans uppe ur vattnet]’; den typföljden är det inga problem med: om ingen annan information finns i kontexten ger (3) bilden att det uppfiskade ligger på landbacken. Men byter man i (3) ut ’ligga’ mot ’ligga i vattnet’, så att typföljden mellan predikaten blir omvänd, då ändras bilden:

(4) Vi har fiskat upp det som ligger i vattnet bredvid oss.

I (4) bryter tempusväxlingen typföljden: som meningen ter sig måste det omtalade ligger i vattnet vara ett annat än det som avslutats av fiskat upp. Efter uppfiskandet kanske det uppfiskade slängts i igen, eller vattennivån har stigit. På likadant sätt innebär tempusväxlingen i (B) ett brott mellan predikaten: ett står i skuld nu måste vara ett annat än det som nu är avslutat av förlåtit:

(B) Vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. [= skuldsatta igen efter att vi förlåtit dem]

Det iögonenfallande följdbrottet mellan att vi förlåtit dem och att de samtidigt står i skuld till oss är således rent logiskt ingen motsägelse. Det finns en möjlig betydelse — efter att vi senast förlåtit dem måste de ha råkat i skuld till oss igen — och det går nog att tänka ut ett ordbyte där yttrandet skulle passa in. På sin plats i Herrens bön ter det sig dock högst besynnerligt.

Hur den femte bönepunkten exakt ska uppfattas har diskuterats en hel del, bland annat ifall verbformen ἀφήκαμεν översätts bäst med perfekt (vi har förlåtit, NT ’81) eller med presens (vi förlåta, NT ’17).

Men oavsett tempus, visst borde det som sägs om vårt förlåtande vara att det gällt/gäller alla i behov av det, inte något så kryptiskt som följdbrottet att vi har förlåtit några som likväl står i skuld?

Presens kan uttrycka sådant som är tidlöst (gnomiskt presens), eller finns/sker vid en mycket obestämd tid, och så läser man nog motsvarigheten till (B) i ”Fader vår”: vi förlåta dem oss skyldiga äro = ’de som [närsomhelst] äro oss skyldiga, dem förlåta vi [vid samma närsomhelst-tid]’. Ett sådant obestämt presens i en bisats kan faktiskt beteckna en logisk förutsättning för något som står i perfekt i huvudsatsen: Kocken har blivit känd för grönsaker som är hänförande. Men om den nu kände kocken inte längre serverar hänförande grönsaker säger ingen så: presens må användas mycket obestämt, normalt innehåller det dock samma nu som det nu i vilket perfekt är fullbordat. Därmed finns ingen hjälp för (B) att hämta här. Gnomiskt betyder (B): ’de som [närsomhelst] står i skuld till oss, dem har vi [före samma närsomhelst-tid] förlåtit’. Vilket just är det kryptiska.[/indrag]

“jhkjhkjhkjhh”

Det som skulle behövas för att ge (B) en rimlig betydelse vore att bisatsens presens, står i skuld, uttryckte ett tidigare nu än nuet i huvudsatsens perfekt, har förlåtit. Med andra ord ska det vara ett ’historiskt presens’, och utsagans nu ska bytas mitt inne i meningen. Innan en mening som (1)‒(3) läses så måste nog kontexten skruvas till ordentligt. Men om bisatsen handlar om en viss utpekad dåtid (och imperfekt alltså vore det enkla tempusvalet) kan ett presens tydligt framstå som historiskt i förhållande till huvudsatsen: Vi har glömt det kalla kriget, som dock pågår i fyrtio år. Det går också att konstruera fall där bisatsens nu på ett ’citerande’ sätt flyttas till att helt allmänt föregå det som i huvudsatsen ses som fullbordat:

(5) Vi har varje gång besegrat dem vi bestämmer oss för att besegra= ’varje gång vi sagt ”vi bestämmer oss för att besegra dem” om några, då har vi sedan alltid besegrat dem’

Det är åtminstone en plausibel läsning av (5), och då ordalaget osar av hurtig coachning skulle ett forcerat historiskt presens vara fullt stilenligt. I den nyktra kontexten i Herrens bön är det likväl långsökt att läsa in en så retorisk vändning. Det är kanske enda möjligheten att få ut en rimlig betydelse ur (B), men jag tror knappast att en läsning parallell med (5) känns naturlig för någon:

Vi har [här berättas vad vår praxis varit] förlåtit dem som [och här flyttas nuet in i ett ’citat’ av hur det varit när praxis tillämpats] står i skuld till oss= ’varje gång vi konstaterat ”de står i skuld till oss” om några, då har vi sedan alltid förlåtit dem’

Nu kanske någon tänker att om bisatsens presens inte är historiskt kan det ändå uttrycka ett tidigare nu än nuet i huvudsatsens perfekt, ifall detta perfekt är futuralt (om man så får säga). Ett exempel på idén skulle vara Du har mist din syn, du som ser in i solen = ’i och med att du ser in i solen kommer du helt säkert att hädanefter ha mist din syn’. Man kan tänka sig en kontext där Vi har vunnit på hästen som leder loppet ska förstås som ’hästen vi satsat på leder loppet, och vi kommer helt säkert snart att ha vunnit på den’. Inte heller detta spår leder dock till någon plausibel läsning av (B) i dess kontext.

Mellanrubrik

För att sammanfatta: (B) har en oförarglig form, men för att utsagan ska vara begriplig i sitt sammanhang kan står i skuld inte vara samtidigt med har förlåtit, vilket det synbarligen är. Kunde man läsa in ett retoriskt byte av nuet åt rätt håll så skulle följdbrottet därmed läsas bort. Men inget sådant mönster (historiskt presens, futuralt perfekt) passar in på (B). Även ifall det kan letas fram andra sådana mönster än dem jag varit inne på ser jag inte att (B) ger mycket fäste för någon begripliggörande läsning.

När nu utsagan (B) är så besynnerlig blir det naturligt att efterfråga grundtexten. Den lyder:

(B₀)  Ἡμεῖς ἀφήκαμεν τοῖς ὀφειλέταις ἡμῶν.

Objektet, de förlåtna, uttrycks inte med ett pronomen som bestäms av en bisats, utan med nominalfrasen τοῖς ὀφειλέταις ἡμῶν, som ord för ord kan återges ’de gäldenärer våra’ (med objektsböjning). Verbet ἀφίημι som översatts med ’förlåta’ kan användas om att efterskänka penningskulder lika väl som om att förlåta oförrätter. Substantivet ὀφειλέτης ’gäldenär’ är en avledning av stammen ὀφειλ- ’vara skyldig’. Det är samma par av motbegrepp som i satsen före, ἄφες ἡμῖν τα ὀφειλήματα ἡμῶν ’förlåt oss våra skulder’. Bönen där är att Gud ska efterskänka våra skulder, och i parallell med det anförs här i (B) att vi efterskänkt/efterskänker andras skulder till oss. Att de friskrivna gäldenärerna ändå skulle stå i skuld till oss är inte en tanke som på något rimligt sätt kan bökas in i grundtexten. Förlåtelsen vi gett/ger tänks utan tvivel helt täcka all skuld till oss som andra stått/står i.

Att i översättning till svenska inte använda ordet gäldenär är väl ett rimligt val, och då ὀφειλέτης snyggt kan parafraseras ’en som står i skuld’ är en lösning med bisats utmärkt. Men om ett substantiv i en sats på det här sättet byts ut mot ett pronomen och relativ bisats, vilket tempus får bisatsen? När är substantivet det som det är? Satsen det står i har ett tempus, predikatets, och i det enkla fallet ger detta hela svaret. Om till exempel ordet smutskläder står som objekt kan man ersätta det så här:

(6) Vi tvättar smutskläder. = Vi tvättar kläder som är smutsiga.

(7) Vi tvättade smutskläder. = Vi tvättade kläder som var smutsiga.

(8) Vi har tvättat smutskläder. = Vi har tvättat kläder som varit smutsiga.

Det finns mindre enkla fall än (6)‒(8).

Men jag påstår att om man ersätter ’gäldenär’ med en ’stå i skuld’-konstruktion så är det ett lika enkelt fall. Följaktligen skulle Vi har förlåtit våra gäldenärer reguljärt motsvaras av:

(B′) Vi har förlåtit dem som stått i skuld till oss.

Med en sådan översättning blir också sakinnehållet det rimliga, att andras alla skulder till oss blivit förlåtna.

Mellanrubrik

Nu blir en spännande fråga: varför står det inte så i NT ’81? Ingen som skriver svenska råkar av misstag använda presens om inte satsens nu avses. Ingen som skriver svenska använder perfekt utan att avse något som är fullbordat i satsens nu. Knappast någon kan finna det naturligt att i den här kontexten retoriskt byta nu mitt i meningen. Kort sagt, den som översätter aoristen i  (B₀) med perfekt och skriver om ’våra gäldenärer’ med en relativsats, den skriver inte spontant (B), utan den skriver (B′) eller något i den formen. I valet av (B) ligger som konstaterats den kryptiska implikationen att det i talande stund finns skulder till oss från just dem som vi förlåtit. Och samtidigt kan ingen som översätter Bibeln mena att vår förlåtelse i femte bönen inte till fullo täcker våra gäldenärers skuld till oss.

Skulle jag betrakta den föreliggande översättningen isolerad skulle min textkritiska bedömning bli att bisatsen som står i skuld till oss måste ha hamrats fram i ett skede när avsikten var att översätta ἀφήκαμεν med vi förlåter, och att när det istället blev vi har förlåtit förbisågs följdändringen av står till stått. Men faktum är att (B) i NT ’81 inte är ett isolerat fall. Det har tradition från Waldenströms NT-översättning 1886, som har vi hava förlåtit dem, som äro oss skyldiga. Det stod likadant i Åkesons översättning 1911. Hedegårds översättning 1964 hade (B) i den lydelse som NT ’81 sedan vidareförde. Därmed är det textkritiskt enklast att förklara (B) med att en inadvertens hos Waldenström fortplantats; att flera översättare gjort samma sak oberoende av varandra vore mer förvånande.

Det är alltså troligt att Waldenström under sitt arbete ändrade från vi förlåta till vi hava förlåtit, och att hans äro oss skyldiga var en relikt från den första tanken; att meningen inte på något stadium skulle varit heltänkt och begriplig förefaller osannolikt. Vad jag förstår är det en bärande punkt i Waldenströms försoningslära att skuld utplånas av förlåtelse, så jag tror inte heller att oklarhet kring detta kan ha varit något han avsåg. Ifall inte samma följdbrott fanns i någon tidigare översättning som Waldenström tagit efter måste det vara han som gjort en blunder. Om sedan Hedegård från tidiga år inom Missionsförbundet hade Waldenströms formulering inympad som en självklarhet kan han omedvetet ha kalkerat sin översättning efter den; eller fick det knepiga ἀφήκαμεν honom att hos den skicklige föregångaren söka en vägledning som han av bara farten följde även i bisatsen? Bibelkommissionen i sin tur verkar ha sagt sig ’Hedegård gjorde rätt som valde har förlåtit, låt oss använda hela hans konstruktion’.

Det är ändå inte lätt att förstå hur så många noggranna ögon kunnat missa att tempusväxlingen saknar underlag och ger ett följdbrott. En orsak kan vara att det innehållsliga fokus i (B) så starkt ligger på huvudsatsen att bisatsens lydelse, och det följdförhållande mellan predikaten som i sammanhanget gör den obegriplig, kan passera obemärkt. En annan orsak är säkert att den som varit van vid vi förlåta dem oss skyldiga äro reagerar för har förlåtit men är tillfreds med presens i den följande bisatsen. I varje fall är det säkert den effekten som förklarar att följdbrottet i (B) inte kalfatrats bland kyrkfolket på det sätt nymodigheter som har förlåtit och prövning utsatts för.

Misstanken kan också infinna sig att en och annan uppfattar förlåtelse och skuld som rena sinnestillstånd, och blir nöjd med (B) genom att läsa ut ’jag har slutat harmas över vad andra gjort mig, som de klandrar sig själva för’. Men ingen exeget vitsordar väl en så mentaliserande läsning av (B₀).

Även om den beror på en lapsus lyder nu Herrens bön i NT ’81 som den gör. För att ändra i den 1998 fastställda ekumeniska versionen skulle det fordras nya diskussioner och ny enighet, och det kanske inte är så enkelt ordnat. På kyrkbänksnivå är saken dock hanterbar: efter att jag fått syn på problemet har jag gärna undvikit (B), men då enda skillnaden i (B′) är stått kontra står går det bra att läsa (B′) utan att komma i minsta otakt med (B)-läsare.

Jag kallade frågan om varför spännande; det var för att den kanske inte är omöjlig att få ett svar på. Textkritik som verksamhet beskylls gärna för att vara ovetenskaplig, i det att det inte går att kontrollera dess resultat. Om det var Waldenström som först införde följdbrottet i (B) vet jag heller inte ifall min bedömning att det var en ren blunder kan kontrolleras. Men vad gäller bibelkommissionens arbete finns det bättre möjligheter. Det bör finnas både arkivmaterial och levande minnen från det. Kanske någon som läser detta kan vederlägga, eller hellre bekräfta, min bedömning på en eller flera av punkterna:

a. Det var inte meningen att uttrycka att några som vi förlåtit nu står i skuld till oss.

b. Det var inte heller meningen att glida över till historiskt presens i bisatsen.

c. Det låg alltså inga fullständiga egna överväganden bakom presensformen i (B), utan bibelkommissionen antingen
I. tog efter Hedegård och/eller Waldenström, eller
II. ändrade under arbetets gång från presens till perfekt i huvudsatsen, men glömde att följdändra i bisatsen.

För att tillföra ett moment av utmaning: om jag inom tre år från publiceringen av denna artikel bibringas full klarhet på dessa punkter ska jag skänka femhundra kronor till Svenska Bibelsällskapet, det har jag härmed lovat.

 

 

 

Skriv ut