Essä

Mytens återkomst

Ludvig Lindelöf

Nummer 4, publicerad 20 juni 2013

Genom avförtrollningen av världen har människan blivit frikopplad från Gud och de uråldriga myter som binder människosläktet samman. När moderniteten förpassat religionen till skräpkammaren står människan lämnad ensam och övergiven utan språk att tolka sitt liv med hjälp av den stora berättelsen. Men med konsten får myten på nytt rum.

"Lost in hind sight" av Andreas Birath.

”Lost in hind sight” av Andreas Birath.

Världens avförtrollning tycks idag vara ett faktum. För inte är det väl så att någon längre förväntas tro på tomtar och troll, på sagoväsen och gudar som skall blidkas för att årets skörd skall bli god? Allt det räknas av många tillhöra en förlegad världsbild som har haft sin tid och är nu endast stoff som barnsagor vävs av. I mångas medvetande är avförtrollningen helt enkelt ett faktum. Men i samma andetag som världen (och med världen menar jag här den västerländska världsbilden) avförtrollades så tappade också religionen (kristendomen) sitt fotfäste. För med samma penseldrag som den moderna tiden målade över sagoväsen och tomtar så målades också allt som är tro över. Den nya målningen, i form av moderniteten, skulle vara rensad från allt som är vidskepligt, oförklarligt och irrationellt. Och frågan som uppstår idag är om övermålningen inte gick lite väl fort? Kanske är det dags att titta under de falnade flagorna av vår moderna världsbild och se vad som egentligen döljer sig under?

I media idag framställs tro och religion mer som ett problem än som en tillgång. Det som beskrivs är allt som oftast konflikten, det irrationella, det löjeväckande och skrämmande. Men om man studerar vår tids media noggrannare så kan man skönja en djupare nyans som går bakom löpsedlarna och förstasidornas konflikter. Och allt som oftast är det på kultursidorna som denna nyans är allra synligast. Där, på kultursidorna, och i kulturen i stort, är religionen plötsligt framträdande på ett helt annat sätt. Där fokuseras på berättelserna, riterna och tron i sig. Även om religionen bara dyker upp som fernissa för att dölja en i övrigt blek krönika eller för att ge en spelfilm om tonårskärlek en spännande bakgrund så är religionen ändå där. I någon form.

Och denna form skulle jag vilja kalla mytens återkomst.

Myten återtar sin plats i världen

Det är myten, det mytologiska, som åter tar plats i vår avförtrollade värld. Ta till exempel John Ajvide Lindqvists bok (och filmen från 2008 som regisserades av Tomas Alfredson) Låt den rätte komma in. En bok som kanske på ett grundläggande plan handlar om mobbning, utanförskap och oväntad vänskap, men när den förs in i vampyrmiljö, när blodsugande och övernaturliga krafter blir en väsentlig del av historien förvandlas den i grunden ”enkla” berättelsen till en berättelse av mytiska proportioner. Och detta mytiska tillägg verkar dubbelt, åt två håll. Dels ramar det in den ”enkla” handlingen, allting blir extra spännande och fullt av mening, och dels ger det de känslor och händelser som karaktärerna känner och utsätts för dess rätta mytologiska betydelse. Boken handlar inte längre bara om en vänskap, den handlar om Vänskapen! Boken beskriver inte bara ett utanförskap, den beskriver Utanförskapet – så som det alltid upplevs av den som utsätts för det. För den som utsätts för mobbning handlar den alltid om en världsbild som förändras, om ett liv och en kamp som skall levas och utkämpas. Att ta sig till skolan varje morgon blir ett Sisyfosarbete, att möta sina plågoandar på skolgården blir till en kamp mot Cykloperna. På så sätt är myten alltid aktuell, även i vardagen. Det är de ursprungliga känslorna och de uråldriga kamperna som skall kämpas. Det är mytologins rena väsen förflyttat till en skolgård någonstans i Sverige.

Kanske är det därför som religionen och tron endast återfinns på kultursidorna i våra tidningar? Det är den plats vi har kvar för att diskutera det som är vår existens. Kulturen och konsten, den plats där sökandet är viktigare än svaret, är den plats där myten fortfarande lever.

“Boken handlar inte längre bara om en vänskap, den handlar om Vänskapen!”

I kristen tro är det tydligt att vi behöver myten för att förstå oss själva, Jesus själv säger att han inte kommer för att upphäva lagen (och historien), det är en central del i hans lära, liksom myten är en central del av mänsklighetens historia enligt kristen tro. Jag vill till och med drista mig så långt som att säga att myten ÄR vår historia. De myter vi berättar om oss själva, om vår skapelse, om vår uppkomst, är de myter som formar våra liv. Vare sig det är en biblisk skapelsemyt eller en naturvetenskaplig utvecklingsmyt så handlar det om försök att förklara det oförklarliga och ge vår existens mening.

Men kristen tro säger också att myten inte kan leva som myt allena, den behöver också utföras. I gudstjänsten, i kyrkans uråldriga rit, ges myten en form. Den förvandlas till en gemensam rörelse. I gudstjänsten kan hela vårt liv ta plats bredvid alla de som levat före oss och tillsammans med alla de som kommer att leva efter oss. Men då gäller det att båda bitarna är med, att både förståelsen och utförandet finns där. Både det vi kan kalla för mytens teori och det som är mytens praktik.

Att förstå hur myten hänger ihop med vardagen

Ett exempel på en sådan förståelse för mytens praktik och teori visar Ingmar Bergman i filmen Nattvardsgästerna (1963), en film som utspelar just i och mellan två kyrkliga riter. Filmen kretsar kring den för dagen förkylde pastor Tomas Ericsson (Gunnar Björnstrand) och de två högmässor som han skall utföra under en grå novembersöndag. I Mittsunda medeltidskyrka har en liten skara människor församlats till högmässan för att ta del av nattvarden, och den inledande scenen (nästan 12 minuter lång) är, förutom en stilstudie i hur man etablerar en historia, en trogen föreställning av de avslutande momenten i högmässan. Inom några få minuter har vi fått förståelse för personerna i dramat, genom deras små gester, hostningar och bläddrande i psalmböckerna, för vilka som tar ritens båda sidor av teori och praktik  på allvar och vilka som bara deltar i den praktiska riten utan personlig reflektion (kyrkvärden i Mittsunda kyrka gör varken det ena eller andra, en Bergmansk pik till ”kyrkans ögontjänare”).

Men den som allra minst har den teoretiska förståelsen för myten är pastor Tomas Ericsson själv. Något som framkommer senare i filmen då han biktar sig för fiskaren Jonas (Max von Sydow) som har kommit för att få ett samtal med pastorn. Under samtalet kommer det fram hur dåligt Tomas mår, vilken gudsrelation han egentligen har och hur han försöker dölja sin Gud från verkligheten:

- Jag har trott på en orimlig, alldeles privat, faderlig Gud som visserligen älskade människorna men mig mest av alla/…/ Kan du föreställa dig mina böner till en eko-gud som har välvilliga svar, betryggande välsignelser? Var gång jag konfronterade Gud med den verklighet jag såg blev han ful, vederstygglig, en spindel-gud, monstrum.

Man kan göra tolkningen att Tomas bekänner, mer för sig själv mer än fiskaren som kommit för att samtala, att han byggt upp en egen Gud, en Gud som han har skiljt från verkligheten och vardagen på samma sätt som han skiljer på mytens teori och mytens praktik i gudstjänsten. Efter att fiskaren lämnat Tomas, utbrister han så rakt ut i det tomma rummet: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. Ingmar Bergman låter här Tomas stå helt ensam och övergiven med insikten om sitt öde. Frikopplad från människor och från Gud.

I gudstjänsten i Mittsunda kyrka finns dock två personer som kommer att förändra situationen för Tomas. Den ena är skollärarinnan Märta Lundberg (Ingrid Thulin) och den andra är kyrkvaktmästaren i Frostnäs kapell vid namn Algot Frövik (Allan Edwall). Märta har visat sitt intresse för Tomas i flera år, ända sedan hans fru gick bort men Tomas har aldrig velat, eller kunnat acceptera hennes kärlek. Hon följer med honom bort till Frostnäs för dagens andra gudstjänst, en gudstjänst som hon är ensam om att besöka, vilket föranleder organisten att propsa på mässfall och inställd gudstjänst. Precis innan beslutet skall tas vill kyrkvaktmästare Frövik tala med pastorn om några funderingar han burit på. Funderingar som rör Kristi lidande på korset, och hur litet det fysiska lidandet borde varit i jämförelse med det psykiska lidandet i formen av att känna sig övergiven. Folket hade övergett Jesus, lärjungarna hade lämnat honom och nu var han till och med övergiven av Gud själv.

- Han trodde att hans Fader i himmelen hade övergivit honom. Han trodde att allt vad han hade predikat var lögn. Kristus drabbades av ett stort tvivel minuterna innan han dog. Pastorn, det måste ha varit hans mest fasansfulla lidande.

Där och då lyckas så kyrkvaktmästaren få Tomas att förstå hur myten hänger ihop med vardagen, alltså hur ritens teoretiska del hänger samman med den praktiska delen. Tomas får insikt om att han och Jesus är förenade i övergivenheten. Algot lyckas att placera in Tomas i det mytiska skeendet och han lyckas överföra mytens rena väsen till en sakristia någonstans i Sverige. Tomas får plötsligt förståelse, för kärleken hos Märta, för Gud och för ritens förenande funktion, hur riten och myten kan föra människor samman om man låter den ta plats i livet. Och därefter kan Tomas fira gudstjänst.

Avförtrollningens bästa knep var att lura världen att förtrollningen aldrig funnits. Att den egentligen bara varit en del av en mörk och dunkel medeltid då folk helt enkelt ”inte visste bättre”, att idén om myternas sanning härstammar från någon stenåldersmålning i en grotta någonstans i Frankrike. Och den moderna individen, som vet allt, mäter allt och bedömer allt med en rationell måttstock har genomskådat även denna myt. Kanske befriade moderniteten individen och bemyndigade henne på ett plan, men den avförtrollning som följde moderniteten lämnade också människan ensam och tomhänt, utan intellektuellt skydd och värn mot allt det som kan drabba henne. För i och med avförtrollningen blev vi människor också frikopplade från varandra, från Gud, från de uråldriga myterna och berättelserna som bundit ihop mänskligheten genom tiden. Genom avförtrollningen lämnades vi, som pastor Tomas Ericsson i Mittsunda kyrkas sakristia, övergivna med en fråga hängande över oss: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.

 

Ludvig Lindelöf är präst i Göteborgs Carl Johans församling och engagerad i tankesmedjan Areopagen. Hans kandidatuppsats handlade om bilder av Gud i Ingmar Bergmans filmer.

 

Skriv ut