Mellan spegelblanka sånger och avancerad rytmik rör sig den skotske kompositören James MacMillans körmusik. På en ny skiva samlas musik från de senaste fem åren, och vår recensent blir djupt gripen.
Man hör ibland att avståndet mellan konstmusikens kompositörer och dess lyssnare ökar, att den bara är svårlyssnad och avsedd för ett insatt fåtal. James MacMillan, skotsk katolsk kompositör född 1959, skriver musik som har rötter i både modern konstmusik och skotsk folkmusik. Ibland kräver musiken några lyssningar, särskilt för den ovane, men där finns också det som talar till var och en direkt. Hans kristna tro märks tydligt i kompositionerna, de mest kända är slagverksstycket Veni, Veni Immanuel och Seven last words on the cross. På hans senaste skiva från Hyperion, Tenebrae Responsories, finns en rad verk för kör, orgel och orkester från senare tid, de flesta skrivna de senaste fem åren. Här medverkar Westminster Cathedral Choir, London Brass och organisten Peter Stevens under ledning av Martin Baker. Musiken är med ett undantag förankrad i den katolska traditionen; texterna är hämtade från Bibeln och olika bönböcker.
Jag vill redan nu berätta att jag blir djupt gripen av den här musiken. Detta är katedralmusik. Jag ser valvbågar spännas över mig, och ljuset silas genom mångfärgade blyinfattade glas.
Provlyssna här.
Likheter mellan nyskriven och tusenårig musik
Jesu ord till Simon, den impulsive fiskaren från Galileen: “Du är klippan på vilken min kyrka ska byggas” inleder skivan. Tu es Petrus. Det är en kallelse som ingen kan vända ryggen. En uppfordrande trumpetsignal föregår Westminster Cathedral Choir i hymnen som skrevs till Benediktus XVI:s besök i Westminsterkatedralen. Det är stora rörelser i musiken, melodiska saltomortaler och hela stycket har katedralens tyngd i sig. Ändå slutar det mycket traditionellt med en enkel förhållning, ett ackord som lägger sig tillrätta som ackord alltid gjort. Detta till orden att Petrus kommer att ha nycklarna till himmelriket. Det är ord att lita på.
Skivans andra spår är det enda stycke som inte är komponerat av MacMillan, utan en gammalkyrklig sång med namnet Dignis est Agnus (Värdigt är Lammet). Det nämns inte i texthäftet varför sången finns med på skivan. Jag tänker mig att den ger en förankring i kyrkans tradition och visar på likheterna mellan den nyskrivna och den tusenåriga musiken.
Det verk, Tenebrae Responsories, som ger namn åt skivan har hämtat texten från långfredagens responsorier, växelsånger. MacMillan arbetar med fallande kromatiska rörelser, något som under århundraden använts för att musikaliskt illustrera lidande. Melodierna är ofta ornamenterade på ett sätt som påminner om folklig musik, och de kräver mycket av sin kör. Westminster Cathedral Choir är vuxen uppgiften, och formar MacMillans musik både mäktigt och gripande. Kören är av klassisk engelsk typ med gossar i sopran- och altstämmorna, och den är oerhört välsjungande med utomordentlig dynamik.
Summae Trinitati är tillsammans med Benedictus Deus och Ecce sacerdos magnus stycken skrivna för biskopsvigning. Vare sig text eller musik duckar för sammanhangets högtidlighet. Ingen bortförklarar mysteriet, utan det står i centrum och tar plats.
Ave maris stella ligger fullständigt spegelblank. Klangerna ligger stilla och förändras sällan, fraserna är långa och nuddar knappt marken. Jag lyssnar andlöst och släpper allt jag har för händer. I skarp kontrast till den mariahymnen står den följande, Tota pulchra es (Du är alltigenom skön), som är fylld av avancerad rytmik och okonventionella harmoniföljder hos både orgel och kör.
Det enda stycke som är profant, After Virtue, är en tonsättning av en prosatext om moralteori. Starka mansröster reciterar, nästan skanderar, texten, medan diskantrösterna yr som myggor runt omkring. Fallande kromatik leder till en mer klassisk köravdelning.
Serenity kombinerar en latinsk gudstjänstbön med en bön på engelska, den bön som i Sverige är känd som Sinnesrobönen. Den latinska texten är tonsatt för flerstämmig kör, medan den engelska sjungs av unisona röster till orgel. I den unisona melodin är MacMillan tydligt inspirerad av skotska folktoner.
The Edinburgh Te Deum är skivans äldsta stycke skrivet av MacMillan, klart redan 1978, om än inte framfört förrän 2011. Te Deum (Dig, Gud, lovar vi) räknar sin text från 400-talet, och är här tonsatt för kör, solister och orgel. Visst märks det att det hänt en hel del med MacMillans musikskapande på dessa 35 år. När Ecce sacerdos magnus avlöser Te Deum, blir musiken, om än forfarande högtidlig, mer tydlig och renodlad i sina idéer.
Skivan slutar nästan som den börjar, men nu utan kör. Processional on Tu es Petrus för orkester och orgel. En storslagen avslutning på en musikalisk upplevelse.
Lämna inte texthäftet i fodralet. Håll i det medan du lyssnar. Läs den fylliga introduktionen till MacMillans musik, och följ med i texterna. Det är många perspektiv som du riskerar att missa om texten inte får vara med i lyssnandet.