Litteratur

Munkens tankar

Anna Karin Hammar

Nummer 3, publicerad 12 mars 2013

Några ord om prästens identitet med utgångspunkt i En munk från Östkyrkan. Var min präst. Silentium förlag, 2008.

I den ortodoxa kyrkan används smörjelsen med olja enbart i samband med dopet. Alla andra vigningar får sin innebörd därifrån. Med brobryggaren mellan Öst och Väst, Lev Gillet, 1893-1980, har denna folkliga spiritualitet fått sitt uttryck också i en liten skrift om att vara präst, översatt och utgiven av Peter Halldorf. Utgångspunkten är det gemensamma dopet och det allmänna prästadömet. Utgångspunkten i den gemensamma Andens smörjelse vid dopet öppnar för en identitet genom djup och förankring och inte genom utmärkelse.

Så vill jag därför starta i något som är gemensamt för alla som vigts till präster i Jesu Kristi anda. Tårarnas gåva. Det är i en särskild artikel som jag hittar detta uttryck hos Lev Gillet. Tro är inte försanthållanden och ihärdiga intellektuella påståenden. Tro uttrycks snarare genom tårar än genom tankar. Inte så att tankarna saknas, men så att tankarna är genomdränkta av medkänsla.

Att vara präst på Jesu Kristi sätt är att vara förenad med världen och människorna så att tårarna får vara vår gemensamma gåva. Här förenas vi i vad som ligger bortom orden och uttrycken och som ytterst bär världen. Kristus grät. Och med dessa tårar sköljs världen in i en medkänslans omsorg som aldrig kommer att upphöra förrän den kommit till fullbordan i Guds rike.

Kallelsen

Att vara präst är att vara buren av en kallelse. Ytterst i dopet och också i handpåläggningen vid prästvigningen. Genom kontinuitet i fysisk beröring är prästen inställd i raden från apostlarna. Dock betonas också vikten av att vara personligen kallad av Kristus, att ha upplevt Kristi egen kallelse. I luthersk tradition talar vi om den inre och den yttre kallelsen. Det Lev Gillet värnar om är den egna personliga relationen till Kristus. Utan den är prästen hemlös och vilsen. Det finns bara ett sätt att vara präst på. Med Jesus, genom Jesus och i Jesus. I den personliga relationen till Kristus växer den spiritualitet fram som kan bära genom tjänstens olika utmaningar. Därför är det viktigt att kunna peka på en händelse då jag har blivit kallad av Kristus på ett personligt sätt. Ett sådant minne ger näring åt kallelsen och jag tror inte att jag missuppfattar munken från östkyrkan om jag säger att det mötet är aldrig för sent. Att vara präst är inte ett yrke vi har gett åt oss själva. Det är en personlig kallelse från Kristus.

Tjänsten

En berättelse är framför alla andra berättelser om prästtjänsten. Det är berättelsen om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter. ”En Jesu Kristi präst kan inte utföra sitt tvåfaldiga uppdrag som präst – att dela Ordets bröd och bryta brödet vid Herrens måltid – om han/hon inte först, likt sin mästare, med ett ödmjukt och tjänande sinnelag knäböjer inför andra och tvättar deras fötter.” (s 20)

Det är ett oöverträffat ledarideal och det kan möjligen kompletteras med Martin Luthers ord om en kristen människas frihet. En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig. En kristen människa är alltings mest tjänstvillige tjänare och alla underdånig. I den lutherska traditionen finns en dialektik som jag saknar i Lev Gillets lilla skrift. En präst kan ibland behöva säga ett tydligt nej till makten som hotar andras liv och kropp. Eller ett tydligt nej i förhållande till att själv bli utnyttjad.

Ändå tycker jag att det är en fantastisk text för prästtjänsten med berättelsen om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Det påminner om Moder Teresas ord: ”Leta inte efter det stora, gör bara små saker med stor kärlek.” (Moder Teresa. Kom, var mitt ljus. Personliga brev och anteckningar, Catholica 2008)

Den personliga relationen till Kristus förenar Lev Gillet och Moder Teresa och varje präst som gör sin tjänst i smått och stort.

Offret

Jag gjorde inte rättvisa åt Lev Gillet lilla skrift om jag inte nämnde offret. För deltagandet i mysterierna är deltagandet i det eviga offer med vilket Kristus försonat världen med sig själv. Jag anar en trinitarisk teologi, ett flöde, där Gud ger sig själv åt sig själv i ett för världen överflödande vis.

Överskottet av nåd, barmhärtighet och kärlek kommer av detta gudomliga självutgivande som väller över alla bräddar. Rotad i den gudomliga kärlekens liturgi behöver prästen aldrig fattas kärlek.

 

 

Anna Karin Hammar är stiftsadjunkt för själavård i Uppsala stift och TD i systematisk teologi.

 

Skriv ut