Miriam

Miriam Wredén Klefbeck

Nummer 5, publicerad 29 oktober 2013

miriam_Stor

Miriam slutar inte på a. Detta faktum upptog mycket av mina funderingar, när jag var kanske sju år. Riktiga flicknamn slutade på a, tyckte jag.  Eller möjligen på e. Inte på m. Jag tyckte att Miriam var ett omelodiskt och klumpigt namn. I brist på bättre ord, minns jag att jag tänkte att det hade en ”ful konsistens”. Dessutom, till och med i det frikyrkliga Örebro, var det ingen annan jag kände som hette Miriam, vilket gjorde det namnet ännu mer apart i mina ögon. Tusen gånger hellre hade jag hetat Susanna. Eller Maria. En klen tröst var att Miriam faktiskt betyder Maria, på arameiska, men det ändrade ju inte vad som stod svart på vitt på klasslistan.

Min bibliska namne, däremot, hade jag inga problem med över huvud taget. Då var berättelsen om Moses i vassen i början på andra Mosebok det enda jag kände till om Bibelns Mirjam, men den berättelsen hade jag å andra sidan läst många gånger. Där var Mirjam en hjältinna, en storasyster som inte bara gjorde som hon blev tillsagd, utan tänkte snabbt och räddade både sin lillebror, och i förlängningen, sitt folk. Henne kunde jag verkligen leva med att dela namn med.

Texterna om Mirjam som profetissan som leder kvinnornas lovsång efter uttåget ur Egypten, och om hur hon straffades med spetälska för att ha ifrågasatt sin lillebrors val av hustru, läste jag inte förrän långt senare. Även om jag fortfarande tycker det är orättvist att det bara är Mirjam som får spetälska, och inte Aron, som klagat lika mycket på svägerskan som hon, så är Mirjam fortfarande en kvinna jag kan identifiera mig med, och hämta inspiration ifrån. En beskäftig storasyster, kanske lite för benägen att styra och ställa med småbröder och andra men också initiativrik och frispråkig. Som blir provocerad när hon tycker att männen som fått det stora uppdraget inte riktigt lever upp till det.

Ungefär sådan är jag också, och har alltid varit. Bättre på att ge regi, än att ta den. Ständigt i färd med att styra upp något jag tror ska gå åt skogen utan mig. Berättelsen om Mirjam påminner mig om att de gåvor jag fått när det kommer till att driva och leda ska brukas i Herrens tjänst. Oftast för att leda mina medmänniskor i lovsång och tillbedjan. Ibland för att styra upp.

 

 

 

Skriv ut