Sofia Sjö

Sofia Sjö

Sofia Sjö är lärare och forskare vid ämnet religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Hennes specialområden är religion, film och genus. Just nu jobbar hon på ett projekt om religion i nordisk film.

Essä

Mellan monster och mjukis

Sofia Sjö

Nummer 3, publicerad 12 mars 2013

Med tanke på det svaga band många i dag har till kyrkan är det troligt att filmens framställningar får en allt större påverkan på hur man uppfattar kyrkan och dess representanter, skriver Sofia Sjö i en essä om nordiska filmpräster. Trots att det finns återkommande drag i hur präster skildras på film bör man inte glömma den variationen som existerar. 

Foto: SF.

Nattvardsgästerna. Foto: SF.

Det har hänt en hel del inom nordisk film sedan Ingmar Bergman introducerade oss till den tvivlande prästen Tomas Ericsson i Nattvardsgästerna (1963). Inte bara har filmen som medium utvecklats med nya tekniker och möjligheter att visualisera, uppfattningen om hurdan film man borde satsa på har också förändrats och filmen i de nordiska länderna har allt mer kommit att utvecklas åt skilda håll med olika genrer och teman i blickfånget. Som en följd av dessa förändringar kunde man tänka sig att även bilden av prästen i nordisk film har blivit en annan. Men är så verkligen fallet?

Intresset för religion och nordisk film har bland teologer växt sig allt starkare under de senaste åren. Det här har inte minst att göra med den tydliga uppmärksamheten på religion i många moderna nordiska produktioner. Idag verkar det som om en majoritet av Nordens mest framgångsrika regissörer tagit sig an temat i varje fall i något av sina verk. Med tanke på det svaga band många har till kyrkan är det troligt att filmens framställningar får en allt större påverkan på hur man uppfattar kyrkan och dess representanter. Därför blir det också viktigt att granska hur prästen idag gestaltas, vad karaktären får symbolisera och hur filmprästen kanske har förändrats med tiden.

Enligt Lars Johansson verkar i varje fall tvivlet inte ha lämnat den svenska prästen i fred under de senaste årtiondena. I sin artikel ”Tomma kyrkor och tvivlande präster? Från Nattvardsgästerna till Så som i himmelen” visar Johansson på en tydlig status quo i skildringen av prästen i svensk film, i varje fall om vi ser till den andliga osäkerheten. Det här betyder emellertid inte att det religiösa klimatet prästen är en del av inte har förändrats. Snarare verkar det vara här som tvivlet får sin rot. Vad gör man när orden inte längre räcker till, när man tydligen inte erbjuder det folk vill ha eller när ens egna illusioner om makt och betydelse rasar samman? Man kan som Stig i Så som i himmelen (2004) kämpa emot och försöka hålla andra tillbaka, men tvivlet verkar man ändå inte kunna komma undan.

Foto: Anders Birkeland, GF Studios.

Så som i himmelen. Foto: Anders Birkeland, GF Studios.

Nordiska filmpräster ofta neutrala

Men det är inte enbart i svensk film som prästen för en kamp med sin tro. Samma karaktär möter oss om och om igen i nordisk film överhuvudtaget, trots variationen av genrer och teman. Alla dessa filmer illustrerar att tvivel är en fungerande narrativ drivkraft som oftast för djup och känsla till en karaktär, samtidigt som den kanske också antyder något om den nordliga protestantiska mentaliteten. En överblick av nordiska tvivlande präster visar också på de många olika funktioner tvivel kan fylla. Tvivel kan leda till lidande, men även vara början på någonting nytt och bättre. Allt kan således sluta i tvivel, men tvivel är minst lika ofta en väg framåt, tillbaka till tro, men kanske i en annan form.

En av de mest minnesvärda nordiska filmtvivlarna från det senaste årtiondet är Ivan i Thomas Anders Jensens kritikerrosade Adams äpplen (2005). Som många påpekat må filmen vara en komedi, men det betyder inte att den inte har ett budskap och ett tankeväckande sådant. Ivan är präst i en liten församling som tar sig an personer dömda till civiltjänstgöring. Han verkar oförmögen att se det onda i världen. Sin frus självmord förklarar han bort som ett misstag och sin sons förlamning som icke existerande. Nynazisten Adam är fast besluten att krossa Ivan och få honom att ifrågasätta sin tro. Ivan utsätts för både fysisk och mental misshandel av Adam och för en stund verkar det som om Adam lyckas bryta ner Ivans tillförsikt. När Ivan slutar intressera sig för sin församling händer emellertid något med Adam. Så sakteliga blir han tvungen att inse att Ivan kanske har rätt: nu är det Adam som blir testad och utmanad i sitt tvivel. Allt Adam till sist kan göra är att baka en äppelpaj, det mål han på skämt valt för sin vistelse, något som är lättare sagt än gjort. En liknande funktion spelar tvivlet i en i annan prisbelönt nordisk film, Klaus Härös Post till pastor Jakob (2009). Även här står en präst och en före detta fängelsekund i centrum. Leila har mot sin vilja benådats och erbjudits jobbet som den blinda prästen Jakobs assistent. Jakob lever för breven om bön och hjälp man sänder honom. När breven slutar komma börjar han ifrågasätta det han sett som sitt kall och sin uppgift. Var allt bara ett missförstånd eller en önskedröm? Jakobs tvivel väcker något hos Leila. Hon som vägrat engagera sig i något gör sitt bästa för att uppmuntra Jakob och till sist står det klart att det ännu finns någon som Jakob kan hjälpa: Leila.

Foto: Olive Films.

Post till pastor Jakob. Foto: Olive Films.

Tvivlande präster kan således fylla många funktioner i en filmberättelse, och det kan naturligtvis också den icke tvivlande prästen. Men framställs prästen oftast med negativ eller positiv framtoning? Den här frågan har bland annat Arní Svanur Daníelsson reflekterat kring i sin studie ”From state officials to teddybears: A study of the image of pastors in selected Nordic films”. Daníelsson visar på variationen i hur prästen gestaltats i nordisk film. Präster kan framställas som något problematiskt, men verkar lika ofta vara en resurs. I själva verket är filmpräster inte så sällan rätt neutrala karaktärer, speciellt när de inte har en så central roll i berättelsen. I de fall de tilldelas en tydligare roll blir de också, som så många andra karaktärer, antingen något som stöder eller ställer till problem.

“Om de ”goda” prästerna har det gemensamt att de ser till individen är det som ofta gör en präst problematisk på film att han (och det är oftast en han) placerar normer, principer eller sig själv först.”

Vad är det då som karakteriserar en ”god” präst och vad är typisk för en ”ond”? Något enkelt svar på den här frågan finns inte, men vissa tendenser kan ändå skönjas, något jag tidigare diskuterat i studien ”Bad religion/good spirituality? Explorations of religion in contemporary Scandinavian films”.

Om vi med en ”god” karaktär menar någon som är till hjälp och stöd för filmens andra karaktärer så är i varje fall ett typiskt drag att inte döma. Den goda prästen verkar med andra ord ha som mål att inte göra skillnad mellan människor, utan att hjälpa personer att bli något bättre än de varit. Präster av det här slaget hittar vi i några av de mest framgångsrika nordiska filmerna under de senaste årtiondena. Ett exempel är den sympatiske prästen i dogmakomedin Italienska för nybörjare (2000). Som många andra dogmafilmer är Italienska för nybörjare en ensemblefilm utan en enskild huvudkaraktär. Den karaktär som öppnar upp filmen för oss och på sätt och vis leder oss igenom den är prästen Andreas. Andreas är nyinflyttad, men tar sig alltid tid att lyssna och lyckas med sitt lugn blåsa liv i den avtynande församling han satts att leda. Inte utan orsak har filmen setts som en utmärkt reklam för den danska kyrkan.

En ”ond” karaktär på film är ofta, enligt filmens logik, någon som på ett sätt eller annat sätter upp hinder för andra. Om de ”goda” prästerna har det gemensamt att de ser till individen är det som ofta gör en präst problematisk på film att han (och det är oftast en han) placerar normer, principer eller sig själv först. Det viktiga är med andra ord inte att man gör det som är rätt för en enskild, det viktiga är att man gör det som är rätt enligt en konservativt tolkad kyrka eller bibel. Stig i Så som i himmelen passar väl in i den här modellen. För Stig är det viktiga att undvika synd, inte att garantera allas välmående. En ännu mera skrämmande präst möter vi i det norska historiska dramat Kautokeinoupproret (2008) som bygger på en verklig händelse. Berättelsen påminner om en västernfilm med konflikten mellan ursprungsbefolkning och nybyggare i centrum. Det intressanta är här den roll religionen får spela på båda sidor. Den ”goda” religionen är en andlighet inspirerad av Lars Levi Laestadius som motiverar samerna till ett bättre liv – man slutar supa och gör sig oberoende av handelsmännen. Den onda religionen representeras av kyrkans man, pastorn Stockfleth som skickats för att föra samerna tillbaka till kyrkan och handelsboden och inte visar någon förståelse för de verkliga problemen eller skyr några medel för att få som han vill.

Med kvinnopräster kommer en annan syn på kroppen

De ”goda” och ”onda” prästerna framstår rätt långt som varandras motsatser, men är egentligen två sidor av samma mynt. Till en del kan båda dessa prästtyper förstås som ett tecken på sekularisering och ett ifrågasättande av kyrkans makt och inflytande. I de flesta av de här filmerna är budskapet inte att man bör göra sig av med kyrkan utan snarare att kyrkan och dess representanter borde förändras. Det som ifrågasätts är således inte religionen i sig utan vad som prioriteras. En präst som ser till individen är inget problem – en principryttare är det – en inställning som sammanfaller väl med rådande tankegångar och teorier om en pågående individualisering och detraditionalisering av religionen.

Trots de återkommande dragen i hur präster skildras på film bör man inte glömma den variationen som existerar. Präster kan framställas som karikatyrer, men också med djup och känsla, och de kan vara till både stöd och hinder för människorna i dramat. Något som under de senaste årtiondena ytterligare tillfört en dimension är de allt vanligare kvinnliga filmprästerna. Fortfarande är majoriteten av filmpräster män, men både i biroller och huvudroller uppträder allt oftare kvinnor. Dessa karaktärer har i sin tur aktualiserat nya frågeställningar och teman för präster på film. Överlag kan man påstå att den nordiska filmens kvinnopräster framstår som mycket mindre problematiska än de manliga prästerna. De tvivlar visserligen även de och kan naturligtvis också ibland komma till korta. Ofta framstår de ändå som både sympatiska och starka. Ett av de tidigaste finska exemplen är fortfarande ett av de mest minnesvärda, prästen Hanna-Riikka i Aku Louhimies Rastlös (2000). Huvudpersonen i filmen är läkaren Ari som inte har några permanenta relationer i sitt liv. Något förändras emellertid när Ari träffar Tiina och hennes vänner, bland dem Hanna-Riikka. Hanna-Riikka blir i filmen en moralisk röst som får Ari att börja omvärdera sitt liv. Hon är ingen ängel utan bryter mot samma normer som Ari, men i motsats till Ari är hon beredd att stå för sina val. Rollen som moralisk röst ser vi även andra kvinnopräster fylla, bland dem prästen Anna i Erik Poppes De osynliga (2008). Anna är ensamstående förälder som i likhet med Hanna-Riikka tvingar filmens manliga huvudkaraktär att tänka över det han gjort samtidigt som hon själv, i motsats till så många andra kvinnor på film, inte framställs som speciellt oskyldig eller svag. Hon hjälper till exempel en missbrukare med hans sprutor och ber inte om ursäkt för sitt val att föda barn utanför äktenskapet.

En tydlig utmaning som de kvinnliga prästerna tillför filmen har att göra med sexualitet och kroppslighet. Medan problematiska manliga filmpräster ofta verkar kämpa med sin sexualitet – Stig är igen ett gott exempel – är sexualiteten inte i sig något kvinnopräster på film verkar ha problem med. Det här betyder inte att deras sexualitet och kroppslighet inte kan ställa till problem för dem, eller framstå som ett problem för deras omgivning. I likhet med många andra kvinnor på film kommer även dessa kvinnor då och då att sexualiseras – den typiska kvinnoprästen i nordisk film är alltjämt ung och vacker – och deras kvinnliga kroppar försvårar ibland deras jobb. Fängelseprästen Anna i dogmadramat Förbrytelser (2004) är ett exempel på det här. När Anna får veta att hon mot alla odds är gravid blir hon överlycklig, men när det går upp för henne att barnet kommer att födas svårt skadat och att det bästa alternativet enligt läkaren är abort faller hennes värld samman och hon drar de som är beroende av henne med sig i fallet.

Foto: Rubicon.

Kautokeinoupproret. Foto: Rubicon.

Om vi vänder blicken bort från filmen och till andra relaterade medier som TV-serier blir variationen på präster naturligtvis ännu större. En av de hittills mest unika prästerna på TV är utan tvivel den lesbiska prästen Åsa i den svenska science fiction-dramaserien Äkta människor (2012), en serie som överlag, i likhet med mycket science fiction, öppnar upp för många teologiska frågor. TV-serier ger naturligtvis också karaktärerna mer tid att utvecklas vilket ger möjlighet till fler dimensioner också hos seriens präster.

Hur borde man då reagera på alla dessa prästkaraktärer, både de sympatiska och de problematiska? Borde man oroa sig för dem, ifrågasätta dem, lyfta fram dem eller ignorera dem? Jag har inget svar på den frågan, men vilken position man än väljer är det centralt att försöka förstå det som filmpräster symboliserar och vad som händer när prästen träder fram på vita duken. En präst i en film fyller alltid en viss funktion i förhållande till berättelsens utveckling och behov. En ond eller god präst är ond eller god som en del av en specifik berättelse, men sist och slutligen är vår tolkning av filmens karaktärer beroende av våra egna erfarenheter och uppfattningar. Filmmediet formar således prästen enligt sina behov, men om man som publik godtar det man ser eller inte beror också på det man tar med sig till biosalongen eller TV-soffan. Som god eller ond, man eller kvinna, visar således den alltjämt återkommande filmprästen på sitt symboliska värde, ett värde som inte verkar avta, men som utan tvivel förändras.

 

 

 

Skriv ut