Gunvor Vennberg

Gunvor Vennberg

Gunvor Vennberg utbildar sig för tjänst inom Svenska Kyrkan, Luleå stift och är ledamot i stiftsfullmäktige för Frimodig kyrka.

Essä

Marias väg

Gunvor Vennberg

Nummer 3, publicerad 12 mars 2013

Såväl den inomkyrkliga feministteologin som Svenska kyrkan i stort är beroende av traditionen, skriver teologistudenten Gunvor Vennberg. I en läsning av tre teologers mariologier finner hon  i monastisk teologi en möjlig väg för kyrkans enhet bortom ämbetsstriden.

Jag satt nyligen på tåget från Umeå, där jag har läst teologi i fyra år, och hade just gjort några av de sista ändringarna i min nästan färdiga magisteruppsats Moder och modern?: Svenskkyrklig mariologi och synen på kön och kyrka 1920-2010 när mina ögon föll på en artikel i tågtidningen Kupé. Artikeln förutspådde att utvecklingen i dagens Sverige, där flickor och kvinnor klarar skolan bättre, i större utsträckning utbildar sig på universitet än män och får alltmer högavlönade jobb och mer makt, kommer innebära stora samhällsförändringar. Artikelförfattaren menade att kvinnor i chefspositioner väljer andra kvinnor, precis som män tidigare valt män och att kvinnor vill gifta sig med en mer eller lika högutbildad man som hon själv. Detta skulle i förlängningen leda till att alltfler kvinnor hellre är ensamstående mödrar eller lever i en lesbisk relation, än gifter sig med en lågutbildad man i framtiden. Slutligen varnades för att marginaliseringen av männen på sikt skulle kunna leda till kravaller.

Oavsett om det är realistiskt att dra ut linjerna från nutiden in i framtiden som om allt gick på räls, när färden kanske snarare liknar ”prästens lilla kråkas” herrelösa färd från dike till dike, så är det i alla fall uppenbart att fler än jag tycker att frågorna om kvinnors och mäns förhållande till varandra i en föränderlig tid är intressanta. Johanna Gustavsson lokaliserar i sin avhandling Kyrka och kön: om könskonstruktioner i Svenska kyrkan 1945-1985 (Symposium, 2001) en konflikt mellan tradition och modernitet i dessa frågor och skissar en förändring av synen på kön inom den officiella Svenska kyrkan som i stort sett följer samhällsutvecklingen, om än tidvis med viss fördröjning, samtidigt som tidigare föreställningar lever kvar. Denna utmaning från moderniteten har lett till konflikter, som den om kvinnors vara eller icke vara i prästämbetet, vilket efter ett riksdagsbeslut som gav 1957 års kyrkomöte bakläxa, öppnades för kvinnor av kyrkomötet 1958.

Svenska kyrkan har inte bara sina egna medlemmars åsikter att ta hänsyn till, den är därtill en del av en 2000-årig kristen tradition som av en del feminister ansetts vara så hopplöst patriarkal att de lämnat kyrkan. Andra har stannat kvar för att förändra. Men såväl den inomkyrkliga feministteologin som Svenska kyrkan i stort är beroende av traditionen. Vill Svenska kyrkan vara trovärdig så måste samtidens utmaningar hanteras utan att kristendomen för den sakens skull blir omöjlig att tro på. Jag har under uppsatsarbetet studerat vad ett sådant förhållningssätt kan innebära för synen på kön och kyrka utifrån lärorna om Jesu mor Maria – mariologierna – hos tre svenskkyrkliga ledargestalter under det gångna seklet, nämligen Erling Eidem, Paulina Mariadotter och Cristina Grenholm.

Graden av kärlek avgör relationens kvalitet

Mariologin, som historiskt har haft en ganska undanskymd plats inom Svenska kyrkan, kan vara ett redskap för att nå ökad förståelse för den konflikt om kön som moderniteten väckt. Modernitetens genombrott ledde inte bara till förändrade föreställningar om kön utan också till att individen kom att få ett mer autonomt förhållande till tradition och auktoriteter enligt Gustavsson. Även om de mariologier jag undersöker visar tecken på att ha påverkats av samtidens könsföreställningar, är det ändå synen på – och förhållningssätten till – den kristna traditionen, som avgör vilket perspektiv som tillåts dominera.

Erling Eidem betonar i sin utläggning av Marias lovsång, Herrens moder: Magnificat-variationer (Sveriges Kristliga Studentrörelses Förlag, 1929) vikten av att underordna sig traditionen. Cristina Grenholm representerar ett mer modernt synsätt i Moderskap och kärlek: Schabloner och tankeutrymme i feministteologisk livsåskådningsreflektion (Nya Doxa, 2005) där hon främst kritiserar och vill förändra traditionen, utifrån en feministteologisk kritik. Däremellan levde Paulina Mariadotter, som grundade Mariadöttrarna, eller ”Congregationen Mariadöttrarna av Den Evangeliska Mariavägen till enhet” som kommuniteten ursprungligen hette.

Källa: Svenska kyrkan, Artos, Wikimedia Commons.

Källa: Svenska kyrkan, Artos, Wikimedia Commons.

Cristina Grenholm, som är präst i Svenska kyrkan och direktor och chef för sekretariatet för teologi och ekumenik på nationell nivå inom samfundet, kan sägas ha en förhållandevis stor formell makt över Svenska kyrkans teologi. Samtidigt är feministteologin, som hon beskriver sig själv som en företrädare för, en kontextuell kritik för de maktlösa, liksom annan närbesläktad befrielseteologi. I Grenholms reflektion över moderskap som en asymmetrisk relation där modern är nödvändigt överordnad det lilla barnet, finns en viss öppenhet för hierarkier så länge dessa präglas av kärlek, vilket inte är självklart för alla feministteologer. Denna öppenhet är måhända nödvändig för att Grenholm själv ska kunna begagna sig av den makt som prästämbetet traditionellt har inneburit med prästen som överordnad församlingen. Hon är genom ämbetet själv en del av vad som kan ses som den patriarkala struktur hon vill bekämpa och väktare av den tradition hon vill förändra.

Grenholms reflektion över hur viktig kärleken är i asymmetriska relationer för att undvika förtryck kan användas för att problematisera hennes feministteologiska kritik av synen på kvinnan som underordnad mannen, såväl som hennes egen syn på jungfrumodern Maria i traditionell allmänkyrklig teologi som ett omöjligt kvinnoideal, som använts av män för att förtrycka kvinnor. En relation som präglas av kärlek, såsom den mellan mor och barn när allt är som det ska, behöver inte vara förtryckande även om den är asymmetrisk menar Grenholm. Detta resonemang kan – även om Grenholm själv inte gör det – användas för att visa att det inte är graden av jämställdhet utan graden av kärlek som avgör en relations kvalitet. Precis som prästen i Jesu efterföljd förväntas leva efter orden ”den som är ledare ska vara som tjänaren” (Luk 22:26) så förväntas mannen som kvinnans huvud älska henne ”så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den” (Ef 5:25). Om prästen hade behandlat församlingen på det sättet och mannen kvinnan, hade troligen inte feminismen behövt uppkomma som en reaktion på kvinnoförtryck, även om där hade funnits både patriarkat och hierarki.

Men nu är mänskligheten enligt 1 Mos 3 fallen och därmed är relationen mellan både Gud och människa och mellan människor, män och kvinnor, brusten. Efter syndafallet fick kvinnan av Gud veta att hon skulle åtrå mannen och att han skulle råda över henne. Denna ordning var inte primärt ett straff utan ett skydd, som hade det goda med sig att mänskligheten trots sin synd i alla fall uppfyllde Guds bud ”var fruktsamma och föröka er” (1 Mos 1:28), något som tillsammans med Marias ”ja” i bebådelsen (Luk 1:38) var nödvändigt för Guds människoblivande, inkarnationen. Bibeln beskriver ju att Gud inte ville syndafallet utan hade en frälsningsplan, i vilken Jesu födelse och därmed Marias ja till att föda honom var en förutsättning, men också många andra kvinnors födande i generationer, från Evas till Marias egen mors.

Maria den första nya människan

Paulina Mariadotter menar enligt Birgitta Laghé i sin avhandling ”Den Evangeliska Mariavägen till enhet”: en studie av Paulina Mariadotters spiritualitet (Artos, 2004) att kvinnan genom frälsningen och helgelsen kan bli fri från åtrån till mannen och hans makt genom en andlig emancipation där syndafallets konsekvenser upphör genom Kristus. Graden av frihet blir därigenom hos Mariadotter en effekt av graden av överlåtelse och helgelse. Kvinnan blir fri att göra Guds vilja. Av denna nya sorts kvinna var Maria den första. Marias lydnad som Herrens tjänarinna vid bebådelsen är med detta synsätt inte en patriarkal förorening i kristendomen, utan ett utflöde hos den nya människan som slutat göra uppror mot Gud. Genom att underordna sig Gud istället för att som Eva ta sig friheter, möjliggör Marias lydnad alltså kvinnans frigörelse, genom att hennes son Jesus Kristus kan födas in i världen.

Mariadotter var liksom Grenholm angelägen om att ta itu med nutidskvinnans problem, där könsstereotyper om hur kvinnor ska vara, till exempel gifta och mödrar, begränsade kvinnans möjligheter. Mariadotters erfarenheter ligger emellertid inte till grund för att förkasta delar av traditionen, som de av Svenska kyrkan erkända mariadogmerna om Maria som ”Guds moder”, ”evig jungfru” och ”syndfri”. Birgitta Laghé beskriver hur Mariadotter istället tolkar sina erfarenheter i ljuset av traditionen, vilket gör hennes monastiska rörelse till ett exempel på dialektiken mellan den ”lilla traditionen” och kyrkans ”stora tradition”. Denna väg att påverka kyrkans ”stora tradition” har varit öppen för kvinnor långt innan prästämbetets makt fanns tillgänglig, menar Laghé.

Laghé beskriver hur Mariadotter aldrig tog ställning i ämbetsfrågan utan underordnade sig kyrkans ordning både före och efter beslutet 1958, vilket gjorde att hon och Mariadöttrarna medvetet undvek att placeras in i något kyrkligt läger. Mariadotter ansåg emellertid att beslutet togs på felaktiga grunder, utifrån ett rättighetstänkande. Det var inte nödvändigt för kvinnan att vara präst ansåg hon. Det viktigaste var att kvinnor och män fann sin sanna plats inbördes i Kristi kyrka.

“Marias lydnad som Herrens tjänarinna vid bebådelsen är med detta synsätt inte en patriarkal förorening i kristendomen, utan ett utflöde hos den nya människan som slutat göra uppror mot Gud.”

När jag utifrån tanken att skriva något under temat ”prästen” läser Mariadotters reflektioner kommer jag att tänka på en diskussion i frågan där argumentet var ungefär att ”om kvinnor inte fick vara präster ansåg kyrkan dem mindre värda”, som om människovärdet satt i rättigheten att bli präst. Prästämbetet kan aldrig vara en rättighet för någon anser jag, oavsett kön, och definitivt inte något som avgör människovärdet. Annars skulle ju Svenska kyrkan, med sitt erkännande av alla människors lika värde, inte kunna ha ett antagningsförfarande som sållar bort mindre begåvade studenter, barn, gamla, personer med bristande social kompetens, fel teologi etc från prästämbetet. Maria fick enligt Luthers utläggning av Marias lovsång (Magnificat) ta emot Kristus i sin livmoder genom den helige Ande och enbart av nåd, eftersom ingen kan förtjäna att bli Guds moder även om hon är syndfri. På samma sätt får såväl präst som lekman ta emot vilken kallelse det än må vara enbart av nåd och vara helt beroende av den helige Ande för att bli fruktsamma i sin tjänst. Magnificats ord: ”Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.”(Luk 1.48) är en värdig hållning också för nutidsmänniskan när Gud ger ett uppdrag – om hon vill bli salig likt Maria.

Olika perspektiv kompletterar varandra

Erling Eidem beskriver i sin utläggning av Magnificat kyrkan som Herrens moder. Kyrkan föder liksom Maria genom den helige Ande nya generationer av Kristi kropp enligt den allmänkyrkliga förståelse som går tillbaka till kyrkofadern Cyprianus på 200-talet och orden: ”Den som inte har Kyrkan till moder, har inte heller Gud till Fader.” Eidem menar att underordningen under denna moder och den tradition som hon i sin tur underordnar sig är det allra viktigaste för att kunna vara en Jesu lärjunge. Annars skulle inte apostlarnas undervisning kunna föras vidare till nästa generation kristna och kyrkan skulle bli ofruktsam.

En syn på kyrkan som mor utifrån Grenholms moderskapsreflektion och Mariadöttrarnas frivilliga underordning runt en andlig moder behöver inte innebära att den underordning Eidem pläderar för skulle vara förtryckande. Den kan vara ett frivilligt val som den moderna människan gör utifrån den intellektuella övertygelsen att den egna erfarenheten är en sämre vägvisare till salighet än en andlig moder som redan gått vägen, samt utifrån den moderskärlek som övertygar barnet om att hon vill det väl. Att se kyrkan som en ringa Herrens moder likt Maria är också befriande i en tid då Svenska kyrkan, som förut var lierad med makten, har störtats från sin tron. ”Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.” (Luk 1:52) står det i Magnificat, vilket kan ge hopp om Svenska kyrkans framtid. Synen på kyrkan som mor innebär dock att kvinnan framställs som underordnad mannen, då kyrkan är underordnad Gud, vilket kan vara orsaken till att den inte lyfts fram mer i vår tid.

Används Mariadotters andliga emancipation som tolkningsnyckel i synen på kön blir emellertid inte denna bild obrukbar bara för att jämställdhet är idealet. I uppsatsarbetet lyfter jag fram ett annat förhållningssätt än jämställdhetsfeminismens för kvinnor som med rätta reagerar när de förtrycks på grund av sitt kön. Jämställdhet är enligt detta alternativa synsätt ingen rättighet, men en gåva man och kvinna kan ge varandra i kärlek till Kristus, och på det viset göra Guds rike synligt. Samtidigt behöver syndafallets konsekvenser fortfarande begränsas. Utifrån perspektivet på världen som både brusten genom syndafallet och hel i Kristus begripliggörs hur synen på kvinnan som underordnad mannen och synen på kvinnan och mannen som jämställda inte bara ryms i samma kyrka utan därtill kompletterar varandra. De är nödvändiga för att förstå varför jämställdhetsarbetet inte går som på räls i en fallen värld och varför goda kristna i samma kyrka kan komma till så olika slutsatser i ämbetsfrågan.

Oavsett om samtiden inbjuder till kvinnoförtryck eller männens marginalisering så verkar Svenska kyrkan inom sig ha tillgång till de teologiska perspektiv som behövs för att hantera utmaningarna. Mariadöttrarna kan, så som monastiska rörelser har gjort tidigare i historien, visa på en väg för Svenska kyrkan: ”Den Evangeliska Mariavägen till enhet”.

 

 

 

Skriv ut