”Vilka kunskaper krävs för att tolka Bibelns språk? Finns det en ursprunglig sanning i texterna som bara går att förstå genom grundspråken? Och vad händer med bibeltolkningen då religiösa ledare inte längre behärskar källspråken utan enbart förlitar sig på översättningar?”
Så löd innehållsbeskrivningen för det panelsamtal som fettisdagskvällen den 12 februari ägde rum på Judiska museet i Stockholm. Inbjudna var Anne-Louise Eriksson, docent och forskningschef i Svenska kyrkan, Jonas Holmstrand, docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och Karin Tillberg, pastorsadjunkt och doktorand i Gamla testamentets/Hebreiska Bibelns exegetik också vid Uppsala universitet. Initiativtagare och samtalsledare var Natalie Lantz, översättare med studiebakgrund i hebreiska och religionsvetenskap i Uppsala och Jerusalem.11. Natalie Lantz arrangerar regelbundet debatter och samtal kring frågor om judisk historia, identitet och religiositet, se hennes hemsida Exegetic Entertainment
Att samtalet ägde rum i museisalen gav onekligen samtalet en extra dimension. Runtomkring oss kantades väggarna av glasmontrar med föremål som på olika sätt anknyter till judisk historia, religion och kultur. Den mycket blandade publiken bidrog också till en känsla av mångfald. Här fanns exegeter, präster, språkvetare, rabbiner, författare, lekfolk, judar, kristna och agnostiker från hela världen. Trots att det förbereddes för debatt kunde man ana en känsla av samhörighet: att vi delar intresset för en mycket gammal textsamling som vi menar på olika sätt har relevans än idag.
Upprinnelsen till diskussionen om Bibelns grundspråk kom dock inte från religions-dialogiskt håll utan utifrån den debatt som förts i Kyrkans Tidning om de bibliska språkens plats i Svenska kyrkans tradition och även dess prästutbildning. Åtta doktorander i Nya och Gamla testamentets exegetik i Uppsala och Lund, inklusive Karin Tillberg och jag själv, reagerade i en debattartikel mot att Ann-Louise Eriksson i sin bok Att predika en tradition: Om tro och teologisk literacy ifrågasatte språkobligatoriet i prästutbildningen.22. Ann-Louise Eriksson: Att predika en tradition: Om tro och teologisk literacy (Arcus förlag, 2012). Debattartikeln är publicerad i KT, nummer 24/12: ”Rädda bibliska grundspråk”. KT har samlat debatten här. Språkobligatoriet är visserligen inte bokens huvudämne. Boken är en studie av predikningar av präster i Svenska kyrkan, där Ann-Louise Eriksson identifierar en traditionslöshet och brist på konstruktiv teologisk tolkning: antingen reproducerar predikan traditionella formuleringar eller så benämns text och tradition inte alls. Hennes grundfråga handlar om denna bristande länk mellan tradition och samtid. Det är i hennes lösningsförslag; mer traditionsrelaterad systematisk-teologisk reflektion i utbildningen, som reflektioner om språkobligatoriet lyftes.
Olika åsikter om studenternas terminer
Trots att det fanns olika positioner representerade i panelen har jag sällan varit med om sådan enighet i diskussionen. Alla parter höll med om värdet i att kunna läsa Bibelns texter utifrån de språk på vilka de är skrivna. Några av de argument som fördes fram var att språkstudier ger inblick i översättningsprocessen, att kunskap om grundtexten gör det tydligt att all översättning till sin natur är tolkning och att ingen översättningsverksamhet kan vara neutral. Man får även syn på olikheterna i hebreiska och grekiska i jämförelse med det svenska språket och också hur en översättning faktiskt förändrar textens egenskaper och möjligheter avsevärt. Att kännedom om grundtext är en förutsättning för konstruktiv tolkning till exempel i feministiska läsningar lyftes också fram. Studiet ger också en känsla för texternas tidsmässiga och kulturella avstånd från oss. Språket är en nyckel in i Bibelns värld på samma sätt som språk är nyckel till att lära känna alla kulturer, moderna som antika.
Om panelen var sams i frågan om vad kännedom om de bibliska språken kan bidra med, gick åsikterna isär kring hur mycket en student hinner lära sig under de 30 hp som är obligatorium i dagsläget, en termins heltidsstudier. Ann-Louise Eriksson resonerade kring nyttan med att ha kvar språkobligatoriet då man inte hinner bygga upp någon särskilt avancerad förståelse på så kort tid. Språkstudierna skulle däremot kunna ha en plats om utbildningen byggdes ut ytterligare. Jonas Holmstrand menade istället att 30 hp är tillräckligt för få en basal förståelse att bygga vidare på samt framförallt för att få viktiga perspektiv på text och tolkning. Ann-Louise Eriksson lyfte även in att det är bättre att träna studenterna på att använda bibelkommentarer, ett fullt tillräckligt hjälpmedel för predikoarbetet enligt henne. Karin Tillberg och Jonas Holmstrand pekade dock på att grundläggande kunskap i de bibliska språken är nödvändigt för att läsa kommentarlitteratur, eftersom dessa ofta diskuterar tolkningsproblem relaterat till språkfrågor.
Slutligen gick åsikterna isär kring den grundläggande frågan: hur skapar vi traditionsförankring för att råda bot på traditionslöshet? Samtliga parter var överens om problematiken men lösningsförslagen skiljde sig. Ann-Louise Eriksson förespråkade traditionsvård i form av mer systematisk-teologisk reflektion, då denna är lika bristande som den exegetiska. Genom en sådan reflektion kan man förhoppningsvis hjälpa präster att mer använda sig av och bli förankrade i de berättelser som utgör vår kristna tradition. Bibelns språk är mer än texternas enskilda ord: i sin grund och botten är det de bibliska berättelserna som står i fokus. Jonas Holmstrand och Karin Tillberg höll med om att det bör finnas mer systematisk-teologisk reflektion i förhållande till traditionen, men ansåg att kännedom om de bibliska språken ger oersättliga verktyg till denna konstruktiva systematiskt-teologiska reflektion. Karin Tillberg lyfte särskilt exemplet om hur man som präst ofta möter kommentaren ”men det står ju i Bibeln”. Hon underströk att man har ett särskilt ansvar som ämbetsbärare när man svarar på och resonerar kring sådana frågor.
Som nytestamentlig exeget och medförfattare till den ursprungliga debattartikeln värnar jag självklart om språkstudier, inte minst utifrån erfarenheten att det gett mig viktiga verktyg för att utforska Bibelns värld. Men jag håller ändå helt med Ann-Louise Eriksson i hennes resonemang kring traditionslöshet. Jag har lyssnat till åtskilliga predikningar av typen hon analyserat. Traditionsvården behöver stödjas på många sätt och för Svenska Kyrkan är det dags att våga stå upp för teologisk kompetens. För att kunna bemöta påståendet ”det står ju i Bibeln” behöver man behärska både sin teologiska tradition och Bibelns texter, världsbilder och sammanhang. Ann-Louise Erikssons studie har fått den bästa responsen en studie kan få: engagemang och diskussion. Även om jag inte håller med i alla hennes slutsatser är jag mycket tacksam för att hon väcker frågan. Blivande präster ska inte utbildas i de bibliska språken bara för att så alltid gjorts. Vi behöver ställa oss frågan hur, varför och till vilken nytta. Vi behöver också fundera kring hur exegetiska studier kan knytas samman med systematisk-teologisk reflektion. Det är en fråga vi med fördel kan diskutera med såväl andra kristna som religiösa samfund, kanske särskilt den judiska traditionen då vi delvis delar textsamling. Detta samtal på Judiska museet mellan företrädare från minst sagt olika sammanhang var ett ypperligt exempel på hur fruktbart det kan vara, då personer från flera olika sammanhang under frågestunden reflekterade och ställde frågor till panelen. Frågan om hur vi lär känna och möter Gud genom skriften är allas vår angelägenhet.