Siri Jonsson, gift Dahlquist, kom att som den andra kvinnan i Sverige avlägga teologie kandidatexamen år 1913. Med åren blev hon en engagerad person i kyrkan som ordförande i Svenska Kvinnors Missionsförening och som prästfru i Degerfors där hon ledde människor till kyrkan och nattvardsbordet. I en nyutkommen bok berättas historien om ett lekmannaengagemang och teologiskt arbete utanför altartjänsten.
Alla vet att det hände något med Svenska Kyrkan när ungkyrkorörelsen kom till 1908-09 i Uppsala. Denna rörelse kom att vitalisera en missmodig kyrka, trängd av folkrörelser – av frikyrkorna, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen. Ungkyrkligheten blev Svenska Kyrkans egen rörelse, och den dominerades av de unga studenterna, de som studerade teologi i Uppsala under 1900-talets första årtionde. Bland dessa studenter fanns en studentska från Stockholm, Siri Jonsson, som år 1907 som den tredje kvinnan i Sverige (och Uppsala) hade börjat studera teologi. Siri Jonsson kom att som den andra kvinnan i Sverige avlägga teologie kandidatexamen år 1913, den första var Emilia Fogelklou.
Siri Jonsson var en högt begåvad kvinna – hon avlade studentexamen på latinlinjen vid Wallinska skolan i Stockholm år 1907 med de högsta betygen av alla i sin årgång: fem stora A, fyra lilla a, och ett AB, och likaså var hennes teologie kandidatexamen den bästa av de fyra examina som avlades samtidigt med hennes: Siris examenskamrater var Yngve Rudberg (sedermera biskop i Skara), Axel Hambreaus (prost i Orsa), samt Robert Littmarck (kyrkoherde i Håtuna). Hennes examen var, som Oloph Bexell skriver i sin stora biografiska artikel ”Från ungkyrkligheten till Moralisk upprustning. Siri Dahlquist och hennes tillflöden”, ”lysande, betydligt över genomsnittet”. Bexells artikel finns att läsa i en nyutkommen bok om Siri Jonsson, mera känd som Siri Dahlquist (1889 – 1966). I Siri Dahlquist. Psalmförfattare, prästfru och teolog presenteras Siri Dahlquist av olika forskare i hela sin bredd: hon var bland mycket annat psalmförfattare, diktare, redaktör för Sveriges Barn, ordförande i Svenska Kvinnors Missionsförening, sekreterare för Stiftelsen Sverige och Kristen Tro, och som prästfru delaktig i makens församlingsarbete och då särskilt aktiv inom ungdomsarbetet. Hon var inte bara intelligent, hon var en utmärkt administratör, och hennes dikter, psalmer och särskilt hennes översättningar visar tydlig lyrisk begåvning.
En del av de svenska folkrörelserna
Siri Jonsson gifte sig samma år som hon avlade sin examen, 1913, med Gunnar Dahlquist, också han teolog och aktiv i ungkyrkorörelsen och den kristna studentrörelsen i Uppsala. I själva verket var han ordförande i Kristliga Studentförbundet i Uppsala, och hade 1906 avlagt sin teologie kandidatexamen. De båda hade träffats på ett stort studentmöte med ”kristligt program” i Huskvarna 1907, och de förlovade sig ”eklat”, som det hette då, 1909. Gunnar Dahlquist var en av de tre som 1909 organiserade de så kallade studentkorstågen. Siri Jonsson kom att på ett liknande sätt bli ledande inom den kvinnliga delen av den kristna studentrörelsen, mindre känd nuförtiden. 1908 var hon, 19 år gammal och teologie studerande, en av initiativtagarna och arrangörerna av ett möte för kvinnliga gymnasister på Hammarskogs herrgård, ett möte som ”blev upptakten till den kvinnliga student- och gymnasiströrelsen” (Bexell s. 43) i Sverige. Siri Jonsson talade vid detta möte. Andra talare var Ingeborg Wikander (så småningom missionär i Kina), Emilia Fogelklou, Waldemar Rudin, Jeanna Oterdahl. Boel Hössjer Sundman ger i artikeln ”’Bakom allt går ett letande efter Gudstanken’. Om gudsbild, kristusbild och utrymme för en kallelse” en fyllig bild av detta möte, liksom av Siri Dahlquists verksamheter inom den kvinnliga delen av den kristna studentrörelsen under 1910- och 20-tal. I Torbjörn Aronsons artikel ”Siri Dahlquist mellan tyskt och anglosaxiskt” visas hur viktig den, anglosaxiskt dominerade, internationella kristna studentrörelsen var för just den kvinnliga kristna studentrörelsen i Sverige.
Siri Dahlquists liv och verk går att förstå som en del av de svenska folkrörelserna – detta är Torbjörn Aronsons perspektiv i hans andra artikel, ”Teologi och engagemang. Siri Dahlquist och Emilia Fogelklou i folkrörelse-Sverige” där de båda kvinnornas sociala bakgrund (lägre medelklass), deras tidiga religiösa erfarenheter, deras teologiska studier är likartade, men där Fogelklou orienterar sig mer mot ”kulturborgerliga miljöer” och Dahlquist mer mot ”folkrörelsepräglade”. Båda verkar dock inom bägge miljöerna. Aronson visar hur de arbetar inom det ”svenska civilsamhället [...] utanför statligt regelverk och skattefinansiering”. (Aronson s. 230) Fogelklou verkar bland annat inom privata skolor understödda av mecenater, och Siri Dahlquist bland annat inom ramen för församlingsarbetet i makens församling. Inom ungkyrkorörelsens institutioner och verksamheter, särskilt Sigtunastiftelsen, framträdde de ofta.
Siri Dahlquist predikade flera gånger, både som student och som prästfru i Degerfors (1913 – 20) när maken Gunnar blivit sjuk. Detta liksom det förhållandet att kvinnors tillträde till prästämbetet blev en fråga då kvinnors tillträde till statlig tjänst aktualiserades av att kvinnlig rösträtt införts 1918 gjorde att hon år 1919 intervjuades i Idun om kvinnors tillträde till prästämbetet. I och med att kvinnor fick rösträtt, fick de med viss automatik också rätt till statliga tjänster, men frågan var om de skulle ha rätt till ”prästerlig och annan tjänst”. I intervjun säger hon att ”i protestantisk tradition kan inte tanken om ’kvinnor som präster vid männens sida vara en principiell orimlighet’”, detta i motsats till ”mystiska tankar” på prästen som ”offerpräst” och ”medlare”. Däremot är hon tveksam till om det är lämpligt nu, i detta läge. Då ställer sig hon på samma sida som exegeterna gjorde i utredningen 1919, nämligen att det finns inga teologiska hinder, men det är inte lämpligt. Den lösning hon ser framför sig är en särskild lärotjänst med predikan och undervisning som huvudsakliga uppgifter. År 1957, då kyrkomötet avvisade kvinnorna, skrev hon till vännen Manfred Björkquist att hon är ”mera väntande än brinnande för saken”. Men hennes övertygelse var att kvinnorna hade något viktigt att bidra med, hon ville ”få evangeliet på detta nya sätt nära mitt folk och det släkte som nu är”. I ”det högkyrkliga väsendet, den liturgiska leken med band och rörelser” låg ingen framtid” menade hon (Bexell s. 74).
Aktiv som föreningsordförande och prästfru
Siri Dahlquist blev alltså inte präst, hon fick leva på makens lön som frivilligarbetare i Svenska Kyrkan. Hennes arbete som prästfru var i praktiken ett heltidsarbete, och sågs som ett ”komplementärt prästfruskap där hon och maken tillsammans var ett ’prästfolk’ som gemensamt, var och en på sitt sätt, tog ansvar för församlingsarbetet.” (Bexell s. 53). I Cecilia Wejryds bidrag ”Här är landet där Gud ställt oss. Siri Dahlquists prästfruskap i Degerfors och Säby” beskrivs utförligt allt vad Siri Dahlquist uträttade som prästfru. Hon ledde en mängd grupper, där målet var att leda dessa till kyrkan och nattvardsbordet. På så vis kom Siri Dahlquist att vara en av de första som förkroppsligade den prästfruroll som blev dominerande långt fram på 1900-talet, där församlingsarbetet sågs nästan som ett arbete inom ett familjeföretag. Under åren i Degerfors bildades Stiftelsen Sverige och Kristen Tro och Gunnar Dahlquist och så småningom Siri blev sekreterare i denna stiftelse, i hög grad knuten till ungkyrkorörelsen, och det är denna stiftelse som har givit ut den bok som här presenteras.
Till det karakteristiska inom ungkyrkorörelsen hörde engagemanget för missionen och här kom Siri Dahlquist att utföra ett betydande arbete, framförallt som aktiv i Svenska Kvinnors Missionsförening bildad 1903. Hon var ledamot av styrelsen under 35 år och under olika perioder ordförande och vice ordförande i föreningen. I Karin Sarjas artikel ”Siri Dahlquist: Ett liv ’märkt av missionen’” utreds både hennes omfattande verksamhet i denna förening, och vilken syn hon hade på missionens uppgifter. Det Sarja lyfter fram är att denna förening, till skillnad från andra liknande föreningar, särskilt stödde Svenska Kyrkans Mission och de kvinnliga missionärerna. Siri Dahlquist inträdde i föreningen 1920, då Gunnar Dahlquist blev missionssekreterare i Svenska Kyrkans Mission. 1928 blev han direktor. Samma år blev Siri ordförande i Svenska Kvinnors Missionsförening. Denna förening kom att under långa tider ge ett av de mest substantiella bidragen till Svenska Kyrkans Mission. 1930 kan Siri Dahlquist i brev berätta för missionsstyrelsen att föreningen under de gångna 26 åren givit 185 000 kronor. (Sarja s. 358). Under de första åren på 30-talet gavs mellan 16 000 och 19 000 kronor årligen. Som jämförelse nämner Sarja att trettondagskollekten i Lunds stift gav 25 000 kronor, i de mycket missionssinnade Skara och Växjö stift respektive 11 000 kronor och 16 000 kronor. Detta visar hur betydelsefull föreningen var. Att missionen särskilt skulle ägna sig åt kvinnor var viktigt, ansåg Siri Dahlquist: dels därför att kvinnorna skulle emanciperas, utbildas, dels därför att man visste att kvinnorna förmedlade och överförde religionen.
Det är tydligt att Siri Dahlquist uppfattade sig som makens hjälpare eller samarbetare – hennes livsväg efter förlovningen 1909 bestämdes av honom och hans arbete. Denna synpunkt utvecklas av Bo Hanson i artikeln ”Ungkyrkokvinnor fanns inte, men några ungkyrkomän var kvinnor. Om Siri Dahlquists kvinnosyn”. Men även om hon följde sin man till Degerfors, Tranås och Uppsala, och förefaller ha uppfattat sig som komplementär, så är det uppenbart i hennes verksamhet att hon just på grund av denna teori om komplementaritet ansåg att kvinnor hade ett särskilt uppdrag just visavi kvinnor. Denna syn påminner om herrnhutarnas teori som tillät (under vissa perioder) kvinnor att vara präster, därför att blott lika kunde påverka lika.
Allra närmast personen Siri Dahlquist kommer man i hennes dikter – och delvis också i hennes psalmer. Inger Selander visar fint och insiktsfullt i artikeln ”Siri Dahlquist som lyriker” på huvuddragen i hennes lyrik, på dikternas litterära förebilder och traditioner, och på hur dikterna vittnar om hennes innersta. Dikten om sonen Haralds död hör till hennes mest gripande: ”Hur ljuvt, hur förnumstigt stilla/ du ler i din död, min lilla”. Selanders värdering av hennes dikter och översättningar håller man med om: de sistnämnda är ”ofta mer profilerade och har ett större språkligt register än hennes egna dikter.” (Selander s. 405). Selander ger också en helhetsbild av Siri Dahlquists psalmer i artikeln ”Siri Dahlquist som psalmist”, och också här framstår översättningarna som intressantare än de egna psalmerna. Siri Dahlquist förhöll sig mycket fritt till förlagorna och kunde därmed nå mycket högt: det gäller både ”Verka, tills natten kommer” (Annie Coghill) och passionspsalmen ”Den kärlek du till världen bar” (George Robson). Och till sist kanske man ska påminna om att det var Siri Dahlquist som bytte ut barnbönens ”den Gud älskar lyckan får” till ”Gud förbliver Fader vår”, en stor förbättring både språkligt och teologiskt.