Andreas Sandberg

Andreas Sandberg

Andreas Sandberg är FD i kulturgeografi och forskar på analysenheten vid kyrkokansliet i Uppsala om Svenska kyrkans medlemsutveckling. Just nu fokuserar han på förändringen av medlemssammansättningen ur ett klassperspektiv.

Essä

Kyrkan dras isär

Andreas Sandberg

Nummer 2, publicerad 18 december 2012

Så länge som över 90 procent av befolkningen var medlemmar i Svenska kyrkan representerade de i stort sett ett tvärsnitt av landets befolkning. Att vara kyrkomedlem var detsamma som att vara medborgare i Sverige. Snabbt förändras nu strukturerna, och allra tydligast syns det i Stockholm. Andreas Sandberg visar hur det börjar bli en fråga om klass att vara medlem i Svenska kyrkan. 

"Suprematism" av Kasimir Malevich

”Suprematism” av Kasimir Malevich

Svenska kyrkan är landets i särklass största medlemsorganisation med drygt 6,5 miljoner medlemmar. Med så många medlemmar omfattar naturligtvis kyrkan en rik blandning av människor i fråga om exempelvis ålder, utbildning, sysselsättning och bostadsort. Men det är en medlemskår under förändring, inte bara i fråga om storlek utan också vad gäller sammansättning.

Svenska kyrkans medlemskår var länge i stort sett synonymt med Sveriges befolkning. Vid mitten av 1970-talet var ca 95 procent av landets befolkning fortfarande medlemmar i Svenska kyrkan. Sedan dess har medlemsandelen stadigt minskat år för år.

I slutet av år 2011 hade Svenska kyrkan drygt 6,5 miljoner medlemmar vilket motsvarar knappt 69 procent av landets befolkning. En allt större minoritet, ungefär en tredjedel av landets befolkning, tillhör alltså inte Svenska kyrkan.

Så länge Svenska kyrkans medlemskår utgjorde en bit över 90 procent av befolkningen representerade också medlemmarna i stort sett ett tvärsnitt av landets befolkning. Personer med invandrarbakgrund har av förklarliga skäl alltid varit underrepresenterade, men i övrigt har olika kategorier av befolkningen varit väl representerade bland medlemmarna. Med allt fler av landets infödda befolkning som står utanför Svenska kyrkan ökar också utrymmet för en utveckling som fjärmar kyrkans medlemskår från tvärsnittet av landets befolkning även i andra avseenden än den etniska sammansättningen.

“Utvecklingen av dopseden inom olika inkomstkategorier tyder på att det i första hand är bland de relativt sett välbetalda grupperna som vi finner doptal som står emot den senaste tidens vikande trender.”

Förändringen av medlemssammansättningen påverkas i hög grad av det årliga tillskottet av nya medlemmar i samband med dop. Vid mitten av 1990-talet döptes närmare 8 av 10 födda barn årligen enligt Svenska kyrkans ordning. År 2011 döptes lite drygt hälften av samtliga barn som föddes under året. Denna kraftiga minskning av doptalet har påverkat hela landet, men det finns fortfarande betydande regionala skillnader, mellan exempelvis Mälardalen och övriga Sverige.

Det finns också tydliga tecken på växande skillnader mellan olika befolkningsgrupper efter socioekonomiska skiljelinjer. Det är en utveckling som på sikt kan leda till att medlemskap i Svenska kyrkan kan komma att bli en fråga om klasstillhörighet i allt större utsträckning.

Vad som avgör människors klasstillhörighet eller klassposition är en allt mer komplex fråga i dagens samhälle. Inkomst- och utbildningsnivåer är dock två indikatorer som ofta lyfts fram som delvis bestämmande för individers klassposition. Utvecklingen av dopseden inom olika inkomstkategorier tyder på att det i första hand är bland de relativt sett välbetalda grupperna som vi finner doptal som står emot den senaste tidens vikande trender.

Med dopet som Svenska kyrkans främsta grund för rekrytering av nya medlemmar kommer medlemssammansättningen sannolikt också att förändras i fråga om klassammansättning. Det är en utveckling som sannolikt kommer att gå relativt långsamt på nationell nivå. På regional och lokal nivå kan dock denna typ av förändring gå betydligt snabbare.

Skillnad på rika och fattiga dopbarn

Den här typen av klassrelaterade skillnader i fråga om dopseden är som allra tydligast i storstadsregionerna, inte minst i Stockholms stift. Stiftet omfattar ett relativt litet geografiskt område med en gemensam bostads- och arbetsmarknad. Samtidigt omfattar stiftet kommuner och församlingar med sinsemellan stora skillnader i fråga om inkomstnivåer och andel boende med invandrarbakgrund. Den socioekonomiska och etniska boendesegregationen är med andra ord relativt utpräglad i detta stift. Variationen mellan stiftets församlingar ifråga om medlemsutveckling och den kyrkliga seden är också stor.

Ett tydligt exempel på detta är hur dopseden utvecklats under det senast decenniet bland stiftets kommuner och församlingar. En undersökning av hur stor andel de döpta barnen i åldrarna 1-3 år utgör av samtliga barn med anknytning till Svenska kyrkan (barn som är medlemmar eller barn med minst en förälder som är medlem) i samma ålderskategori visar en ganska betydande minskning mellan åren 2004 och 2011 i Stockholms stift.

År 2004 låg denna typ av dopfrekvens på drygt 71 procent i stiftet som helhet. Fram till år 2011 hade dopfrekvensen minskat till knappa 58 procent.

Danderyd, en av stockholmsregionens och landets kommuner och församlingar med de allra högsta inkomst- och utbildningsnivåerna, hade en betydligt måttligare minskning av dopfrekvensen från dryga 79 procent till 75 procent. En rangordning av stiftets samtliga kommuner efter dopfrekvensen år 2011 samvarierar i stor utsträckning med motsvarande rangordning efter inkomst- och utbildningsnivåer. De högsta doptalen runt 70 procent eller högre finner vi bland de rikare kommunerna medan de relativt sett fattigare kommunerna i regel har de allra lägsta dopfrekvenserna mellan 55 och 60 procent.

Även inom respektive kommun varierar doptalen enligt samma klassrelaterade mönster. Andelen döpta barn är genomgående större inom det högre inkomstskiktet jämfört med dem som tillhör hushåll med lägre inkomster. I Sundbybergs kommun behöver exempelvis dopfrekvensen öka med drygt 40 procent inom det lägre inkomstskiktet för att skillnaden ska jämnas ut.

Döpta barn i procent av samtliga barn (1-3 år) med anknytning till Svenska kyrkan (medlemmar och antecknade) efter inkomststandard per kommun i Stockholms stift år 2010.

Döpta barn i procent av samtliga barn (1-3 år) med anknytning till Svenska kyrkan (medlemmar och antecknade) efter inkomststandard per kommun i Stockholms stift år 2010.

Går mot en ojämn utveckling

Förändringar i fråga om dopseden är naturligtvis av betydelse i flera avseenden för utvecklingen inom enskilda församlingar och Svenska kyrkan som helhet. Utöver den direkta betydelsen för medlemsutvecklingen lägger dopet grunden för hur en stor del av församlingarnas övriga verksamhet utvecklas, inte minst för konfirmandverksamheten och övrig verksamhet för barn och unga. Därmed finns det anledning att anta att de lokala skillnader i fråga om dopfrekvenser vi nu ser växa fram, i sig genererar en utveckling där förutsättningarna för olika församlingarnas verksamhet dras isär ytterligare.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att med en allt större andel av Sveriges befolkning som inte är medlemmar i Svenska kyrkan ligger medlemsutvecklingen öppen för de segregationsprocesser som formar samhällsutvecklingen i övrigt. Det innebär att vi sannolikt går mot en allt mer ojämn utveckling med växande skillnader mellan församlingar och olika befolkningskategorier i fråga om medlemskap och den kyrkliga seden. Det innebär också att skillnaderna mellan medlemskåren och landets befolkning i sin helhet kommer att öka i olika avseenden.

Så länge medlemskap i Svenska kyrkan i det närmaste var liktydigt med medborgarskap utgjorde de kyrkotillhöriga i stort sett ett tvärsnitt av landets befolkning. Men bara det faktum att landets befolkningstillväxt under de senaste decennierna i stor utsträckning byggt på årliga invandringsöverskott innebär att Svenska kyrkans medlemskår fjärmar sig från den ökande mångfalden i befolkningen som helhet. Eftersom de allra flesta som invandrar till Sverige saknar anknytning till Svenska kyrkan är det en ganska självklar och förväntad utveckling. De allt större skillnader i fråga om dopsedens ställning inom olika samhällsklasser som utvecklingen i Stockholms stift tyder på och de förändringar vad gäller sammansättningen av Svenska kyrkans medlemskår som det i kommer att leda till är långt ifrån lika självklara. Vad som ligger bakom denna utveckling behöver därför undersökas och analyseras närmare.

Enligt Svenska kyrkans medlemsprognos kommer antalet medlemmar under de närmaste sex åren, fram till år 2018, minska till strax under sex miljoner. Samtidigt närmar sig befolkningsantalet tio miljoner. Sammansättningen av de cirka 60 procent av landets befolkning som i slutet av decenniet är medlemmar i Svenska kyrkan avgörs sannolikt mer av vilka befolkningskategorier som låter döpa sina barn och hur rekryteringen av konfirmander utvecklas än av vilka som väljer att lämna Svenska kyrkan.

 

 

 

Fotnot: En längre version av den här artikeln finns i ”Nyckeln till Svenska kyrkan 2012″ som kan laddas ner här

Skriv ut