Jonas Lundblad

Jonas Lundblad

Jonas Lundblad är konsertorganist och doktorand i systematisk teologi vid Lunds universitet sedan 2009. Hans forskning intresseserar sig för hur religion och filosofi gestaltas konstnärligt (med fokus på musik) samt vilken betydelse estetiken har för teologins kunskap och arbetssätt.

Essä

Kulturarvsteologi för bruk

Jonas Lundblad

Nummer 2, publicerad 18 december 2012

Tanken att värna kulturarvet som en förpliktelse för mänsklighetens skull, är en universalism som ytterst vilar på en stark upplysningstradition. Jonas Lundblad argumenterar för behovet att se närmare på kulturarv och kyrka – en teologisk balansgång på den fiktiva gränsen mellan kultur och religion.

"Suprematism med blå triangel och svart fyrkant" av Kazimir Malevich

”Suprematism med blå triangel och svart fyrkant” av Kazimir Malevich

Vid två tillfällen under hösten 2012 har Sveriges medier fått anledning att ägna sig åt temat Svenska kyrkan och kulturarvet. I det första fallet handlade om en historiskt stor utdelning av medel till det kyrkliga kulturarvet och i det andra fallet om debatten om adventsfirande som väckte frågan om kyrkliga traditioner som religiös kommunikation eller som del av samhällets allmänna kulturarv. Vid en första anblick förefaller ekonomisk tilldelning till projekt om mögelsanering, trädplaner för kyrkogårdar och hållbar puts att höra hemma i ett helt annat sammanhang än möjligheten att sjunga ”Bereden väg” och eventuellt be välsignelsen i skolbarns närvaro. Det är begreppet kulturarv som bildar den gemensamma nämnaren, något som visar att kyrkligt kulturarv sammanför ämnen som alltför ofta behandlas separat men som alla kräver reflektionen kring religionens plats i den samtida kulturen.

Kyrkligt kulturarv – notan för byggnadsvård?

Kyrkostyrelsen beslutade i juni att år 2013 kommer medföra en historisk satsning till vård av Svenska kyrkans kulturarv, 600 miljoner kronor, en nyhet som efter journalistkårens semesterdvala ledde till rubriker om ”miljonregn” över kyrkorna samt inslag i Kyrkans Tidning, Sveriges Radio och Sveriges Television. Detta borde ju vara ett ljust framtidstecken men SVT:s Kulturnyheterna visade den 31 oktober på den bistra verklighet som kan vänta det kyrkliga kulturarvet; ”Sveriges största sammanhängande kulturarv” enligt Svenska kyrkan själv. Kulturarvssamordnaren Henrik Lindblad förutspådde en utveckling där många församlingar inom tio år kommer vara tvingade att sälja sina kyrkor och därigenom inte kan bevara dem tillgängliga för allmänheten. Kulturminister Lena Adelson Liljeroth (M) förklarade sig i samma program ha en ”mindre sentimental” syn där Svenska kyrkan som ägare av byggnaderna får ”rätta mun efter matsäck”. Hon ser inget behov att hörsamma Svenska kyrkans upprepade krav att staten skjuter till ökade medel.

Här kan det vara läge att påminna att frågeställningen ytterst går tillbaka till förhandlingarna mellan kyrka och stat före separationen år 2000. Svenska kyrkan blev ägare till kyrkobyggnaderna men också ansvariga för att förvalta dessa ofta kulturminnesskyddade miljöer. Staten bidrar till ekonomisk kompensation för det ansvar kyrkan tar gentemot kulturminneslagens bestämmelser och på så sätt har Svenska kyrkan ett samhälleligt uppdrag att förvalta kyrkorna och göra dem tillgängliga för allmänheten. Kulturministerns egen syn på det kyrkliga kulturarvet blev tydligt i samband med lanseringen av regeringens arbetsmarknadspolitiska satsning Kulturarvslyftet. Enligt Liljeroth och civilminister Stefan Attefall (KD) ger det kyrkliga kulturarvet en bild av hur gårdagens samhälle såg ut samt hur dagens samhälle vuxit fram. I detta arv ingår ”3400 kyrkor [...] men det är också viktigt att komma ihåg de kyrkliga inventarierna, kyrkogårdarna och de kyrkliga miljöerna liksom den musik, hantverkstradition och litteratur som skapats och fortfarande skapas inom kyrkan – och som gestaltar människors tro och tolkningar av livet genom tiderna”.11. Debattartikeln ”Ett lyft för kyrkans kulturarv” (Kyrkans Tidning 21/6-2012) finns tillgänglig via Regeringen.se

Låt oss här notera betoningen av kyrkans huvudsakligen historiska betydelse samt att kulturarvet inte kan begränsas till kyrkobyggnader, båda aspekterna ska komma att visa sig intressanta. Dessutom står det klart att definitionen av kulturarv är av högsta betydelse eftersom den är kopplad till stora ekonomiska värden, något som gör statens ansvar för kulturarvet till en avgörande fråga för Svenska kyrkans framtida förutsättningar.

Tillåtna psalmer?

I november 2012 väcktes alltså en förnyad debatt kring skollagens ramar för deltagande i skolavslutningar och andra samlingar i religiösa miljöer. Denna gång föranleddes intresset av en uppdatering av Skolverkets juridiska vägledning för skolverksamhet i kyrkor.22. ”Juridisk vägledning för Skol- och förskoleverksamhet i kyrkan eller annan religiös lokal” finns på Skolverket.seKring exemplet adventssamling slås fast att en sådan får hållas för att uppmärksamma traditionen med advent, skolor får ha även adventsljusstakar och kan behandla psalmer som anknyter till högtiden men eleverna får inte tvingas eller uppmuntras att delta i inslag av bekännelsekaraktär. Skolavslutningar i kyrkan är legitima förutsatt att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse… Det är dock möjligt att sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, som visserligen är en psalm men som är tydligt förknippad med traditionen med skolavslutning.

Skolverket menar sig alltså i detalj kunna skilja de inslag i sin fiktiva adventssamling som är av bekännelse- eller religiös karaktär från de som har traditionskaraktär. Med andra ord är det möjligt att behandla psalmer i undervisningen, men eftersom ”Den blomstertid nu kommer” enbart får sjungas för att den är förknippad med just skolavslutningstraditionen bör den logiska slutsatsen vara att ”Bereden väg” inte kan sjungas vid adventssamlingen. Båda ministrarna Göran Hägglund (KD) och Jan Björklund (FP) menar att Skolverkets tolkning är för nervös, att ”våra barn inte behöver skyddas från våra traditioner och vårt kulturarv” samt att detta kan ge anledning att ändra lagtextens formulering. Enligt Björklund ska man ”absolut få sjunga psalmer i kyrkan på skolavslutningen, prästen ska få läsa upp julevangeliet, referera till Bibeln och berätta varför vi firar denna kristna högtid”. Detta hör enligt Björklund till vårt kulturarv medan däremot trosbekännelsen inte kan ingå i en icke-konfessionell skolas utbildning.33. Hägglunds och Björklunds kommentarer till SvD finns här.

Det är uppenbart att Skolverket och ministrarna företräder skilda förståelse av gränsdragningen mellan religiöst budskap och kulturarv, något som i princip sammanfaller med gränserna för en icke-konfessionell utbildning där kulturarv har ett allmänvärde till skillnad från religion.

Vilar på upplysningstradition

Denna syn har rötter ända från Abbé Henri Grégoire, biskop och reformpolitiker i upplysningens anda samt kulturarvsbegreppets skapare. Han spelade en väsentlig roll under och efter den franska revolutionen genom sitt arbete att formulera revolutionens ideal om allmänna mänskliga och medborgarrättigheter på grundval av en rationell och universalistisk etik. Hans begrepp héritage vilar på tanken att mänskligheten vid sidan av rättigheter också äger ett gemensamt kulturarv, något som fick förnyad relevans i samband med 1900-talets världskrig som hotade att ödelägga delar av kulturhistorien. 1954 undertecknades Haagkonventionen som skydd för kulturföremål vid väpnade konflikter och 1972 tillkom UNESCO:s normgivande konvention om världsarv, alltså de delar av kultur- och naturarv som har en sådan speciell betydelse att de anses tillhöra mänskligheten och förpliktar till gemensam förvaltning. I juni 2012 hade den kända Världsarvslistan upptagit 957 sådana kulturarv runt om i världen.

Denna konvention specificerar att kulturarv är materiella artefakter, byggnader och miljöer som har en universell betydelse av vetenskaplig, historisk eller konstnärlig karaktär. Som främsta exempel anges arkitektur, arkeologiska kvarlämningar, monument, grottmålningar och så vidare. I senare tider har denna konvention kraftigt kritiserats som uttryck för en högmodernistisk och västerländskt-kolonial universalism samt för dess syn på arv som något statiskt och materiellt att enbart förvalta. Flera års decennier av vidare reflexion ledde 2003 fram till en motsvarande deklaration om det immateriella kulturarvet. Denna vilar på en kultursyn som framhäver sambandet mellan materiell kultur och de kunskaper och värderingar samt den praxis och konst genom vilka sociala grupper och individer uttrycker och förstår sin kulturella identitet. I motsats till efterkrigstidens nationalstatstänkande bygger denna konvention på insikten att globalisering och intolerans inom och mellan länder riskerar att utplåna delar av världens kulturella mångfald om denna inte värnas på motsvarande sätt som materiella ting. Med andra ord är brukarens egen värdering och tolkning av sitt kulturarvs värde ett uttryck både för kulturens föränderlighet och som en garanti för att också hotade grupper och individer har rätt att definiera sin egen identitet. 2005 års konvention för att bevara och förstärka mångfalden av kulturella uttryck är ytterligare ett steg i att hävda helheten av kulturuttryck som grundläggande fri- och rättigheter genom vilka samhällen utvecklas i demokratisk riktning och att denna kulturella mångfald tillhör hela mänskligheten.

I samtliga fall vilar tanken om kulturarv på en förpliktelse att värna detta arv för mänsklighetens skull, en universalism som ytterst vilar på en stark upplysningstradition. Som en del av denna historiesyn har vetenskap, konst och historia setts som gemensamt arvegods medan religion i sekulariseringens tidevarv generellt sett har osynliggjorts eller förståtts som ett särintresse för de troende. Först under de senaste decennierna har även religioners roll inom den kulturella mångfalden naturligt nog lyfts fram i enlighet med tanken att grupper och individer själva har möjlighet att definiera sin kultur.

Svenska kyrkan och kulturarvet – i teorin

Svenska kyrkan på nationell nivå relaterar direkt till samtida omprövningar av synen på kulturarv. Detta blir tydligt genom kyrkostyrelsens remissvar på diverse statliga utredningar, kyrkostyrelsens interna riktlinjer för kyrkoantikvarisk ersättning samt den årliga rapporten till regeringen för utförd kulturarvsförvaltning.

I enlighet med sin förståelse att förvalta Sveriges största kulturarv är det både naturligt och viktigt att Svenska kyrkans röst bidrar till debatt och utveckling av samhällets kulturarvssyn. I aktuella dokument framstår också Svenska kyrkan som en modern och framtidsinriktad organisation.44.  I det här fallet 2010 års ”Yttrande över förslag till nationellt genomförande av UNESCO:s konvention om skydd av det immateriella kulturarvet”, 2011 års ”Rapport om det kyrkliga kulturarvet”, 2012 års ”Yttrande över Kulturmiljöutredningens betänkande Kulturmiljöarbete i en ny tid” samt 2012 års reviderade version av ”Villkor för kyrkoantikvarisk ersättning”.

Genomgående framhålls kulturarvets föränderlighet och dess dynamiska karaktär, att det nutida bruket ingår som en del av förvaltningen och en insikt om att kulturarv är konstruktioner som bygger på värderingar och tolkningar vilka i sig är en del av mänsklig kultur. Återkommande kommenteras att religion i sig inte skyddas av kulturarvsdefinitioner vilket innebär att kyrkobyggnader omfattas av kulturminneslagen, men inte den tusenåriga traditionen av levande gudstjänst och de kristna seder, bruk och traditioner som firas i dessa rum och för vilka kyrkorna själva är ett uttryck.

För att också uppmärksamma de tankar och föreställningar som ligger bakom olika kulturuttryck framhävs tanken om kulturvärden, alltså de värderingar som ligger bakom brukarnas egen förståelse av kultur. På det sättet görs upprepade ansatser att kritisera förlegade föreställningar men också att hävda det immateriella levande bruket av kultur som oskiljaktigt från dess materiella yttringar, något som i förlängningen skulle kunna förstärka möjligheterna att låta nutida pastorala behov få en viktigare roll vid antikvariska myndigheters tillsyn över till exempel förändringar i kyrkorum. Förändringar i det kyrkliga kulturarvet är därmed en del av en levande kultur och kulturen kan inte värderas isolerat från de människor som lever med kulturella värderingar. Konsekvensen av det sista är i sig mångtydigt eftersom det öppnar både för att framhäva religiös tro som avgörande för det kyrkliga kulturarvet men också, eftersom detta arv också är ett allmänt samhälleligt intresse, för att alla individer oavsett religion har rätt att delta i definitionen av vad det kyrkliga kulturarvet betyder.

Intressant nog verkar kyrkan beskriva föränderlighet både som en möjlighet och ett hot mot det kyrkliga kulturarvet. I 2011 års ambitiösa rapport om kyrkans kulturarvsförvaltning framhålls som ett återkommande mantra att ”utvecklingen mot ett mångfaldigt, individualiserat och urbaniserat postindustriellt samhälle beror på långsiktiga globala trender som Svenska kyrkan inte kan eller har mycket liten möjlighet att påverka”. Detta sägs väcka problemet med en övertalighet eftersom samhällsutvecklingen leder till färre förrättningar, färre gudstjänster och färre församlingar. Med urbanisering och gradvis minskat medlemsantal får mindre enheter allt mindre resurser och kompetens att genomföra renoveringsprojekt. Ett sätt att motarbeta denna utveckling sägs vara ett proaktivt arbete där förändringen av kyrkor kan omformas i riktning mot att vara öppna mötesplatser med konstutställningar, föreningsliv, upplevelsenäringar eller liknande. Eftersom undersökningar sägs visa på att medlemmarna uppskattar kyrkorna avvisas tankar på att Svenska kyrkan bör göra sig av med dem.

Logiken är här inte alldeles uppenbar eftersom man visar att kulturarvsförvaltning handlar om att hantera förändring och tanken att kyrkor ”ska bevaras på en och samma plats i all evighet är i själva verket ett uttryck för 1900-talets antikvariska ideologi”. Att hantera förändring skulle ju kunna inbegripa försäljningar av övertaliga lokaler men grundtanken är istället att premiera ett mer öppet och nytt sätt att använda kyrkorna i samhällsnyttans intresse, med bibehållet ägande. Dokumentet klargör att detta inte är okontroversiellt utan poängterar att olika syner på kulturarv kan försvåra arbetet, inte minst kan det finnas olika synsätt hos dem som arbetar med kulturarv och dem som utför kyrkans grundläggande uppgift. I det sammanhanget tydliggörs också troheten mot regeringens hållning att statliga medel för det kyrkliga kulturarvet inte kan brukas inom kyrkans grundläggande verksamhet.

En rapport om kyrkans kulturvård handlar naturligt (men också tragiskt) nog i princip uteslutande om materiell kulturvård eftersom gällande lagstiftning och statens bistånd är riktat just till sådana traditionella kulturvärden. Det är också värt att notera att den påvisade spänningen mellan kyrkoarvsfrågor och den grundläggande verksamheten direkt följer gränsen mellan allmänrelevant kultur och den religion som i samhällets ögon är ett särintresse. I motsats till kulturministerns debattartikel är det viktigt att notera hur immateriella dimensioner som litteratur, hantverk och musik blir osynliggjorda genom att de inte faller inom ramarna för statens stöd och därmed även riskerar att separeras från de fastighetsfrågor som ryms inom kyrkoantikvariskt arbete.

Bortom gränsen mellan kultur och religion

Svenska kyrkan är en central aktör i förvaltningen av svenskt kulturarv men diskussionen om kyrkligt kulturarv kan tyvärr leda till flera problematiska slutsatser. För det första kan det leda till en exkluderande hållning som gynnar en nationalistiskt snäv syn på kristendomens särart för svensk kultur. För det andra innehåller kulturarvsbegreppet ett diskutabelt idéarv av sekularism i den bemärkelsen att religion framstår som en avvikelse från en livsåskådningsmässigt neutral universalism. Mest fundamentalt och tragiskt är övertygelsen att religion kan särskiljas från mänsklig kultur, inte minst när en sådan hållning blir till del av ett trossamfunds egen självförståelse. Det moderna kulturbegreppets uppsving inträffar under upplysningen och förstås i motsats till begreppet natur som helheten av mänskligt skapande och handlande. Till skillnad från den snävare förståelsen av kultur som en bestämd sektor i samhället, främst en konstnärlig, är det uppenbart att religionsutövning är en central del av mänsklig kultur.

I vår tid då både kyrkan och synen på ett sekulärt samhälle förändras är det av största värde för Svenska kyrkan att inse och visa på sin betydelse för svensk kultur. Ingen annan organisation i landet samlar återkommande så många barn, ungdomar och vuxna för att genom musik, berättelser, samtal och studieprogram ge redskap för människor att utforska och utveckla sin identitet. Med bredden av sin kyrkomusik är Svenska kyrkan samhällets enskilt viktigaste musikaktör och har ett ansvar även i relation till det svenska musiklivet. För musikalisk såväl som diakonal och pedagogisk verksamhet gäller dock att kyrkan i normalfallet är utestängd från att söka och ta del av samhälleliga resurser eftersom verksamheten klassificeras som religion. Bodelningen mellan religion och kultur blir därmed till ett redskap för att utestänga kyrkan från att dela av kultursektorns ekonomi. Kyrkobyggnaderna utgör det undantag där staten bidrar till kulturvård, men noga avskilt från kyrkans övriga verksamhet.

Svenska kyrkan har en viktig uppgift framför sig att i samarbeten, debatt och förhandlingar problematisera förlegade kulturarvssyner som ensidigt premierar förvaltning av byggnader och som osynliggör religiösa värderingar som inpirationskälla för mänsklig kultur. I en framtid då prioriteringar kommer bli nödvändiga måste kyrkan själv öppet diskutera gränserna för att förvalta byggnader om det leder till kostnader som går ut över kärnverksamheten. Idéer om att använda kyrkor som samlingsrum och kulturlokaler är kloka men frågan är i vilken utsträckning kyrkan själv måste kvarstå som ägare. Många aktörer i samhället kan äga och förvalta byggnader medan ingen kan överta de religiösa institutioners roll i samhället. En kyrka som bejakar brukarvärdenas betydelse måste också i dialog med länsstyrelser kunna diskutera den pastorala relevansen av byggnadsprojekt och till skillnad från idag låta brukarnytta bli till ett kriterium för att prioritera bland projektansökningar. En kyrka som bejakar helheten mellan materiella och immateriella aspekter av kultur måste också överväga hur denna syn konkretiseras i det egna arbetet.

Både samhällen, värderingar och kyrkor förändras med nödvändighet. I Svenska kyrkans fall handlar framtiden om att bejaka sin egen förändring och hitta 2000-talets relevanta former istället för att räddhågset haka sig fast vid det passerade 1900-talets. Samhällsutvecklingen talar i flera fall för kyrkans sak då värdet av den civila sektorn lyfts fram och bilden av ett modernt samhälle som religionsbefriat problematiseras allt mer. Här finns det all anledning för kyrkan att framträda med större glädje, pondus och självförtroende över att vara en det svenska samhällets viktigaste organisationer.

Samtidigt behöver kyrkan reflektera över konsekvensen i sin egen självbild som del av samhällets kultur. Det är en central teologisk uppgift som skulle förtjäna ett helhetsgrepp som förenade kyrkans verksamhet men som blir specifikt tydligt inom forskning, kyrkosyn, omvärldsanalys, kulturarbete, kyrkomusik och diakonialt-politisk teologi. Det är inom ramen för en vidare förståelse av kyrkans roll i den mänskliga kulturen som också det kyrkoantikvariska arbetet måste ses där kunnandet om kulturarvsfrågor också kan berika andra verksamheter. På varje nivå behöver samarbetet mellan kyrkoarvsfrågor och kyrkans specifika verksamhet stärkas så att inte Svenska kyrkan på ett oreflekterat sätt i sig själv upprepar bodelningen mellan religion och sekulär kultur.

Kyrkobyggnaderna uttrycker kristen tro men inte i högre grad än riter, musik, bildkonst, drama, dans och litteratur. Alla behövs för att förvalta det kulturarv som hela samhället behöver: ett levande bruk av kristna människo-, världs- och gudsbilder. Här återfinns Svenska kyrkans specifika kallelse i samtidens kultur!

 

 

 

Skriv ut