Ami Lönnroth

Ami Lönnroth

"Jag har inte sanningen, jag söker den" är titeln på den uppmärksammande intervjubok som Ami Lönnroth gjorde 2004 tillsammans med den dåvarande ärkebiskopen KG Hammar. Ami Lönnroth var i många år medarbetare vid Svenska Dagbladets Idag-sida och är --

Möte

Kroppsvärldar

Ami Lönnroth

Nummer 2, publicerad 18 december 2012

Med den teknik som kallas plastinering fick fyra kvinnor en guidad tur genom kroppen – rörelseapparaten, nervsystemet, andningsorganen, hjärt-kärlsystemet, matsmältningsapparaten och fosterutvecklingen – på utställningen Body Worlds, just nu på Tom Tits i Södertälje. Ami Lönnroth ger här en introduktion.

Sofia Holm är pedagog på Tom Tits. Foto: Simon Berg

Sofia Holm är pedagog på Tom Tits. Foto: Simon Berg

Är det verkligen etiskt försvarbart att plasta in döda kroppar och ställa ut dem för allmänheten mot betalning? Så har det frågats sedan utställningen Body Worlds köptes in av Tom Tits Experiment i Södertälje och började visas för allmänheten i juli år. Meningen var att den skulle pågå till den 27 november men den blev en sådan publiksuccé att den nu förlängts till en bit in i januari 2013.

Negativ kritik, äckel, avståndstagande – så ser många av de reaktioner ut som utställningen har mött, från en del som sett den men kanske främst från dem som absolut inte kan tänka sig att se den.

Själv hörde jag till den senare kategorin – ända tills jag fick förfrågan från Evangeliums redaktion om att besöka Body Worlds tillsammans med några personer för att sedan föra ett samtal med dem om de reaktioner utställningen väckte. Och inte några slumpvis utvalda personer utan en teolog, en läkare och en begravningsrådgivare, människor som ofta i sina yrken möter döende eller döda människor. Vi blev en liten grupp som tillsammans traskade iväg till Tom Tits en vardagseftermiddag – Ingegerd Nydevik, överläkare och geriatriker vid Södertälje sjukhus, Hanna Stenström, präst i Svenska kyrkan och forskare i Nya testamentet samt Lena Zetterberg, begravningsrådgivare vid Södertälje begravningsbyrå och så jag själv, Ami Lönnroth, livsåskådningsjournalist och Södertäljebo.

Efter en omsorgsfull introduktion av Tom Tits pedagogiska ledare, Sofia Holm, med en lätt varning om att vissa partier av utställningen skulle kunna kännas jobbiga för känsliga personer, gjorde vi en grundlig rundvandring som snabbt kändes som en lektion i anatomi. Dels fanns det bra tryckt information, dels fick vi icke-läkare sakkunnig hjälp av Ingegerd Nydevik som på ett utmärkt sett förklarade för oss mindre anatomiskt kunniga vad de olika preparaten föreställde.

På så sätt fick vi en guidad tur genom kroppen – rörelseapparaten, nervsystemet, andningsorganen, hjärt-kärlsystemet, matsmältningsapparaten och fosterutvecklingen. Med den teknik som kallas plastinering har olika kroppsdelar, nervsystem, blodbanor etc behandlats och gjorts till preparat som placerats i monter eller visas infärgade i hela plastinerade människokroppar – dessa kroppar som väckt den stora diskussionen om utställningen.11. Plastinering går ut på att byta ut kroppsvätskor mot flytande plast. Detta bevarar kroppen samtidigt som den görs följsam. Därmed kan den formas i olika positioner.

Då och då stannade vi upp en längre stund vid någon av stationerna, till exempel vid den monter där en rökares och en icke rökares lungor jämfördes och vid den monter där man kunde se hjärnan i genomskärning. Där startade början till en diskussion som vi sedan skulle föra vid kaffebordet hemma hos mig. Vem är jag om hela min personlighet har ändrats av en stroke? Vem är jag? Är jag min kropp?

På utställningen som egentligen hade titeln ”Kärleken till livet” startade också den diskussion som skulle uppta en stor del av vårt samtal: Hur tar vi tar hand om döda människor? Hur ser kyrkan på den döda kroppen – och den levande? Vilka begravningsseder har vi och hur har de förändrats? Vad tror vi om det som sker efter döden?

Avsikten hos utställningens arrangör var tydlig – att vi skulle förundras över det liv vi fått oss givet. Något som till exempel kunde ta sin början i avdelningen med döda foster och en gravid plastinerad kvinna med ett nästan fullgånget foster. Det var en stark upplevelse, men kanske främst för att de döda fostren väckte sorg och starka känslor hos oss i vår lilla grupp. Det var tydligt att det ofta tabubelagda ämnet döden var viktigt för oss att tala om.

Starka känslor – det skulle samtalet efteråt visa – väckte också de scener med döda kroppar som arrangerats som två badmintonspelare, en lindanserska som ”stolt balanserar sina egna inälvor i en uppsträckt hand” för att citera Svenska Dagbladets kritiska recension. Eller den scen som alluderar på Rembrandts berömda målning ”Doktor Tulps anatomilektion”. Den föreställer en obduktion. I den ”skulptur” med två döda plastinerade män som vi här fick se är både obducenten och den döde redan dissekerade.

Efter vår egen ”anatomilektion” gav vi oss direkt hem till mig och ett välförsett kaffebord. Skulle vi ha aptit på sådant efter denna upplevelse? Jo, faktiskt. ”Människan är vad hon äter”, var en av deviserna på en vägg i utställningen. Är det så enkelt? Vårt samtal sammanfattas i artikeln härintill.

Läs: ”Du spelar roll, du är viktig”.

Ett samtal i döden och livets tecken. Foto: Simon Berg

Ett samtal i döden och livets tecken. Foto: Simon Berg

 

 

 

Skriv ut