På plats

Klokt om barn

Anna Menzies

Nummer 2, publicerad 18 december 2012

Bland seminarier, gudstjänster och kungligheter såg Anna Menzies, informatör i Nyköping, också några barn på Ärkebiskopens möte för barn och unga i Uppsala i november. Om barnen inte kunde delta i samtalen på vuxnas villkor hade det kanske kunnat gå att göra på något annat sätt? Annars var det ett väl genomfört möte som förhoppningsvis får en fortsättning i församlingarna.

Ärkebiskop Anders Wejryd inledningstalar vid öppningsmötet i Uppsala Konsert & Kongress. Foto: Magnus Aronson/IKON.

Ärkebiskop Anders Wejryd inledningstalar vid öppningsmötet i Uppsala Konsert & Kongress. Foto: Magnus Aronson/IKON.

Det är populärt att ”lyfta” en fråga. Att samla en mängd människor som från olika vinklar och ingångar diskuterar ett gemensamt ämne. Utan att på något sätt förringa den arbetsinsats som krävts för att planera och genomföra ”Barn och unga – ärkebiskopens möte 2012” – som verkligen var ett fantastiskt möte – så är utmaningen nu att hålla samtalet om barn och unga igång, även när själva dagarna förbleknar i fjärran. Och inte minst att samtalet utmynnar i konkreta resultat.

Att ”Barn och unga – ärkebiskopens möte 2012” gick av stapeln i Uppsala i november gick nog få förbi, i alla fall medarbetare och engagerade i Svenska kyrkan. Mötet var mycket välplanerat med ett gediget och brett programutbud och föregicks av en rejäl informationssatsning. Frågan om barns och ungas livsmod skulle lyftas.

En av utgångspunkterna för mötet var FN:s barnkonvention som slår fast att varje barn har rätt till liv, hälsa och utveckling – även andlig utveckling – och att hela samhället har ansvar för att främja barnets bästa. Därför var också ett av mötets syften att kyrkan skulle ta plats i det offentliga samtalet, och ett 60-tal myndigheter och organisationer var inbjudna att delta eller medverka under de två dagar mötet pågick.

Drottning Silvia pratar med Alma Faxén, 10, som spelade orgel i öppningsmötet. Ärkebiskop anders Wejryd i bakgrunden. Foto: Magnus Aronson/IKON.

Drottning Silvia pratar med Alma Faxén, 10, som spelade orgel i öppningsmötet. Ärkebiskop Anders Wejryd i bakgrunden. Foto: Magnus Aronson/IKON.

Även drottning Silvia och kronprinsessan Victoria fanns på plats och några frågade sig kanske varför. En förklaring gav skådespelaren och författaren Morgan Alling, som agerade konferencier tillsammans med prästen Annika Borg, när han presenterade drottning Silvia som en person som alltid stått upp för barn och unga och gett barnkonventionen en röst. Jag fick mig dock en tankeställare när en av mina medresenärer påpekade att man i Kyrkans Tidning dagen innan hade kunnat läsa en artikel med rubriken ”Konfirmationen på väg att bli en klassfråga”. Artikeln handlade om en ny studie som Svenska kyrkan gjort och som visar på tendenser att personer med ett starkt förtroende för Svenska kyrkan ofta även uttrycker förtroende för kungahuset och försvaret. Jonas Bromander, analyschef på kyrkokansliet och den som utfört studien, sänder en liten varning till församlingarna att för många överklassignaler kan göra det svårare för personer som har det mindre bra ställt att känna förtroende för kyrkan.

Det är möjligt att man inte ska hänga upp sig för mycket på detta utan bara konstatera att lite kunglig glans ibland behövs i ett evenemang av den här storleken. Dessutom är drottning Silvia en god företrädare för barn och unga. Att döma av Upsala Nya Tidnings lördagsnummer är drottningen också tacksamt bildmaterial. Ärkebiskopens möte förärades en helsida och hela fem bilder, varav en på förstasidan. 1100 personer deltog i mötet. Ett mycket stort antal spännande och intressanta företrädare för olika myndigheter och organisationer bidrog med inlägg av djup och bredd. Ändå var det drottningen som var huvudmotivet på alla fem bilderna i UNT.

Konsten gör världen större

Att kunglig glans fascinerar kan man dock leva med. När mer betydande delar av livet ses som ”dekoration” – det där lilla extra som tillför något trevligt men egentligen inte är livsnödvändigt – så blir det allvarligare. Detta diskuterades under seminariet ”Leva, inte bara överleva. Om kultur och livsmod” då författaren Åsa Anderberg Strollo, Måns Lagerlöf, teaterchef och VD på Örebro länsteater, Benny Marcel, tillförordnad generaldirektör på Statens kulturråd och Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan i Lunds domkyrka samtalade kring kulturens betydelse i barns liv.

Vi är bra på att underskatta kulturens betydelse. Vi ser det ofta som något som står utanför livet, någonting extra, i stället för att förstå att det snarare är något av essensen i livet, menade Måns Lagerlöf.

Paneldeltagarna gav flera exempel på egna kulturupplevelser i barndomen och den betydelse de haft i deras liv. Insikten att världen kan bli större genom att man kan ta del av någon annans liv, till exempel i en litterär eller konstnärlig upplevelse, delades av många i panelen. ”Det inre är större än det yttre”, som Måns Lagerlöf uttryckte det, och paralleller drogs till andliga och religiösa upplevelser.

Lena Sjöstrand beskrev korsbefruktningen mellan kultur och tro som betydande för att få en fördjupad förståelse av vad det är att vara människa. Måns Lagerlöf hakade på:

Att kunna kliva in i någon annans medvetande, att utveckla empati, är betydande för att kunna skapa ett fundament för ett gemensamt samhälle.

Ofta förringas barns behov av kultur och andlighet med förklaringen att det är för svårbegripligt för dem. Lena Sjöstrand menade att det är precis tvärtom:

Barn har ett behov av att komma i kontakt med det obegripliga för att växa.

Moderatorn Erika Hedenström, som till vardags är kultursekreterare på kyrkokansliet, höll med och berättade om egna kulturupplevelser från tidig barndom som hon rent intellektuellt kanske inte förstod i den åldern men där ”annorlundaheten” i upplevelsen vidgade hennes perspektiv.

Och som Benny Marcel uttryckte det:

När börjar livet? När börjar en människa räknas? Barndomen är ingen förberedelse för livet, den är livet. Därför måste barnen lyssnas till, bli synliggjorda och få tillgång till konst och kultur. Konst och kultur får inte bara bli dekoration.

 150 unga sångare från Uppsala domkyrkas gosskör och flickkör medverkade i sändningsmässan på lördagen. Foto: Magnus Aronson.

150 unga sångare från Uppsala domkyrkas gosskör och flickkör medverkade i sändningsmässan på lördagen. Foto: Magnus Aronson.

Barnens framträdanden som dekoration

Ja, barnen måste lyssnas till. Det var något av ett mantra under hela ärkebiskopens möte. Under estradprogrammet som öppnade mötet upprepades det gång på gång. BRIS generalsekreterare Kattis Ahlström betonade vikten av att samtala med barn och att det inte får bli en slump om barn kommer till tals eller inte. Barn- och äldreminister Maria Larsson framhöll barnens egna förslag till lösningar som viktiga. Författaren Ylva Eggehorn uppmanade att lyssna till vad barnet har att säga oss och efterlyste plats i det vuxna livet där starka andliga upplevelser från tonåren får en fortsättning. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg talade om att låta barn få vara aktörer och komma till tals.

I mötets programhäfte fanns en fem sidor lång teologisk reflektion där man bland annat kunde läsa att ”Unga människors resonemang om andlighet och kristen tro behöver synliggöras, lyftas fram och behandlas med större respekt än vad som sker i dag. … Ett seriöst förhållningssätt till ungas reflektioner innebär att man betraktar dem som fullvärdiga, bemöter dem sakligt och tar på allvar att de är en del av kyrkans liv. … En teologi som inte lyssnar på vad barn har att berätta om Gud går miste om mycket.”

Var var då barnen på ärkebiskopens möte? 1100 deltagare men inga barn? På de två gemensamma estradprogrammen medverkade barn i form av sång- och musikframträdanden, några inspelade filmer som visade olika exempel på barns livssituation i Sverige och andra länder, ett par brev som lästes upp av Hanna Igelström från Nätverket för Barnkonventionen, samt genom ett återkommande bildspel av teckningar ritade av barn från olika länder. Allt var mycket fint, tänkvärt och engagerande. De framträdanden som gjordes var alla mycket proffsiga och sång- och musiknumren imponerade och hade en fin relevans till temat – om det råder inget tvivel. Ändå kunde jag inte låta bli att tänka att trots alla uppmaningar att vi måste lyssna till barnen så reducerades deras medverkan till underhållningsnummer – hur genomtänkta och fina de än var – till ”dekoration”, som vi applåderade glatt innan vi återgick till det ”riktiga” samtalet. Varför fick inga barn delta i samtalet, när vi nu sa att det var så viktigt?

“Barndomen är ingen förberedelse för livet, den är livet.”

Maria Södling, projektledare för mötet, bemöter frågan i Kyrkans Tidning den 22 november (47/2012). Hon berättar att de hade velat att barn och unga skulle få berätta själva om sina erfarenheter men att det är tufft att stå på scen framför en stor publik. Därför var de inspelade filmsnuttarna med barn ett sätt att lösa problemet.

Utmaningen är att utveckla något konkret

Och visst inser jag att det inte är lätt att hitta en lösning där barn och unga hade kunnat delta i samtalet på ett självklart sätt som också blivit värdigt och bra för alla. Att utveckla ett språk för att tala om livsmod och andliga upplevelser tar sina år. Kanske var det sätt man gjorde det på helt enkelt det bästa. Men nog hade det varit roligt om man hade kunnat åka hem från ärkebiskopens möte och inte bara fått med sig mycket intressant och klokt som sagts, frågor som rört om och inspirerat, men också upplevelsen att här har faktiskt Svenska kyrkan visat hur man kan göra för att verkligen låta barnen komma till tals och delta på ett fullvärdigt sätt.

För det hade vi behövt få med oss hem till våra församlingar. Nog för att vi gärna säger att barnen har en särställning i Svenska kyrkan, och nog för att det finns många goda exempel på hur barn och unga synliggörs i församlingarna runtom i Sverige. Men ändå är nog barn- och ungdomsverksamheten i realiteten inte en så prioriterad verksamhet som ärkebiskopens möte fick den att verka. I gudstjänsterna i domkyrkan i anslutning till mötet medverkade många barn genom att läsa texter och dela ut nattvard. Ett lovvärt initiativ som fungerade alldeles utmärkt. Men i de flesta kyrkor i Sverige ser det nog inte ut så en vanlig söndag. Antagligen inte i Uppsala domkyrka heller.

Och häri ligger en stor utmaning. Många församlingspedagoger och andra som arbetar med barn och unga i församlingarna gick säkert stärkta från ärkebiskopens möte, glada och stolta över sitt viktiga arbete som lyfts fram så positivt. Och deras arbete behöver verkligen lyftas fram. Frågan om hur Svenska kyrkan – tillsammans med resten av samhället – kan stärka barns lust att leva behöver lyftas. Att detta skedde i Uppsala under två dagar i november är glädjande. Nu gäller det bara att samtalet inte var ett ögonblicks fyrverkeri utan fortsätter och resulterar i utveckling och konkreta lösningar. För som Svenska Kyrkans Ungas ordförande Johan Berkman sa:

Om inget händer efter ett samtal är det inte intressant att prata.

 

 

 

Skriv ut