Bild

Känslig konst

Sofia Lilly Jönsson

Nummer 1, publicerad 2 oktober 2012

Vi ville göra ett bildreportage med liturgisk dans och kroppen som bön. Men dansaren drog sig ur i sista stunden och där stod jag med en lånad kyrka och en professionell fotograf och ville inte avboka alltihop.

Fotografen fick en idé och kollade med mig samma eftermiddag som hon fick tillträde till kyrkorummet. Ja, sa jag, men jag vill tala med församlingen efteråt eftersom vi förankrat en annan idé förut.

Rebecca Miana Olsson är utbildad vid fotohögskolan i Göteborg och har i sin konst sysslat konceptuellt med kyrkan tidigare. I verket The Visible/The invisibe fotograferade hon människor hon mötte i kyrkan och lät dem skriva egna böner på baksidan av fotokopiorna. Texten syns igenom pappret men hölls dold för besökare vid utställningen. På så vis ville Rebecca lyfta frågor om bönens inre rum och osynlighet, som ibland skiner igenom oss men inte är helt synligt.

I vår lånade kyrka ställde Rebecca in en fåtölj, några citroner på ett fat och en kruka basilika. En cykel stod lutad mot altaret. Ett fat kanelbullar ställdes ovanpå. Hon iscensatte en mäklarannons för att ställa frågor om kyrkan som ett hem. Den är ett andligt hem, men kan den också bli ett fysiskt hem där vi kan sätta bo?

Rebeccas bilder skulle sättas i ett sammanhang där vi lyfter strukturfrågor. I första numret visar vi två filmer, en om en kyrka som byggs upp (Katarina) och en film där en kyrkobyggnad rivs ner (Maglarp). Att en kyrka säljs på den öppna marknaden som privatbostad är en tänkbar framtid för en del av de svenska kyrkorna – eller rättare sagt; Svenska kyrkan kommer förmodligen inte ha råd att ha dem kvar. ”Det är en mäktig väckarklocka vår Herre skaffat sig”, skriver signaturen Populisten i en kommentar till en bloggpost hos Frimodig kyrka. ”Många som sover idag kommer vakna när just deras sockenkyrka ligger på Hemnet”.

Vad är en kyrkorum? Är kyrkan ett hem? Vad för sorts hem? Finns det rum för vad som helst? Hur viktiga är pengar och ägodelar? Det här är vad jag kan se helt akuta frågor för vilken kyrka som helst, och allrahelst för Svenska kyrkan i denna tid av förändring.

Jag skrev till församlingen och skickade med Rebeccas nytagna bilder. Jag betonade att Tidskriften Evangelium drivs av en ideell förening, att i styrelse och redaktionsråd sätter församlingspräster från hela landet och flera forskare som är seriöst engagerade med de här frågorna. Läsarna är framförallt anställda, ideella och förtroendevalda i Svenska kyrkan. Bildreportaget är tillgängligt endast för prenumeranter. Det finns inga kommersiella intressen i publiceringen.

Men församlingsledningen ville inte att bilderna skulle publiceras, och jag har valt att respektera deras önskan. Det finns ingen anledning att hänga ut församlingen ifråga, så jag skriver inte ut namnet.

Däremot vill jag diskutera församlingens reaktion principiellt. Konst är känsligt. Konst SKA vara känsligt. En konstnärs uppgift är i hög grad att väcka tankar och känslor för att på så sätt få igång en dialog inom oss, mellan oss, mellan verket och åskådaren. På så vis är konst ofta, eller kanske alltid, en slags provokation.

Men en provokation som rör sig med finare verktyg än släggor och öppna dörrar når längre och djupare än en som väcker en debatt av det slag som tvingar in människor i positioner och gränsdragningar. Och det är det här som är svårigheten, att avgöra var gränsen går. För det är på gränsen som vi måste vara och peta, om konsten ska vara angelägen.

Den här konstnärliga gränsen är inte något som uppstår inom var och en av oss lite av en slump, utan något som formats av våra erfarenheter och kunskaper.

Det kräver mod att ställa frågor om kyrkan och kyrkorummet men när det gäller konst så kräver det också en kvalitetsdiskussion. En kvalitetsdiskussion hade i det här fallet med Rebecca Miana Olssons bilder, detta är jag övertygad om, lett till att församlingen tvärtom hade uppmuntrat publicering och varit glada för att få delta i det samtal som följde. Istället gjorde man halt vid formfrågorna.

Som ansvarig för en församling bör man ställa sig frågan vart man vänder sig när den här gränsdragningsproblematiken kommer upp. Vet man det? Kyrkan är själv den som många vänder sig till i behov av själavård, prästerna behärskar ett teologiskt språk, men är ofta dålig på insikten om att man kan lära sig något av andra. Att konsten är ett språk upprepas intill plattitydens gräns men detta konstnärliga språk förefaller vara något som alla människor förutsätts tala liksom naturligt. Såsom språket om Gud är språket om konsten inget som ska begränsas för några få – vi har alla lika rätt till det – men det behövs uttydare som kan tolka det föregivna materialet så att kommunikationen inte bryter samman eller förs på en alltför basal nivå.

Jag säger till Rebecca: se ditt arbete som att det, om än det inte nådde mottagaren på det sätt som du hade tänkt, ställer frågor om konsten i kyrkan på ett sätt som förhoppningsvis bär frukt ändå.

Om jag får bestämma är detta begrepp – kvalitet – därför det viktigaste ordet vi har att ta med oss från den här händelsen. Inte i betydelsen ‘snygga foton’ (fast det är de också) utan i betydelsen med vilket syfte man gör någonting. I vilket syfte ställer man kanelbullar på altaret, är det för att profanera eller tvärtom för att göra det heliga synligt? Hade inte en präst i en familjemässa egentligen kunnat göra exakt samma sak?

 

 

Rebecca Miana Olssons hemsida:

 

Skriv ut