Möte

Jordgubben i gräddtårtan

Staffan Fredén

Nummer 4, publicerad 20 juni 2013

När Kerstin Norborg förlorade orden som journalist sökte hon sig till musiken, och från den till poesin och vidare till romanen. I ett samtal med Staffan Fredén berättar hon om sitt författarskap och hur det sammanlänkas med hennes eget liv. 

Foto: Simon Berg.

Kerstin Norborg fick något av ett genombrott med romanen Min faders hus från 2001. Skildringen av prästen Arvid som plågas av svårmod och tystnar i predikstolen nominerades till Augustpriset och skickade ut Kerstin Norborg på många uppläsningar och litteraturaftnar.

Men det var tolv år sedan och den Kerstin Norborg som möter mig på ett fik i Gamla stan i Stockholm utstrålar viss nervositet. Eller snarare självmedvetenhet.

- Usch, det var så länge sedan jag blev intervjuad, men nu tänker jag bara att vi sitter här och pratar, säger hon på mjuk lundaskånska.

Jag vill börja samtalet på någorlunda säker mark och frågar hur det kom sig att hon skrev Min faders hus.

- Jag hade en släkthistoria med det här prästerliga, schartauanska. Och den hade funnits som en familjemyt i vår familj sedan jag var liten. Men att boken blev angelägen för mig att skriva berodde på att jag drabbades av lite samma som Arvid gör, det vill säga att jag förlorade språket.

Kerstin Norborg började sitt yrkesliv som journalist men efter ett par år körde hon fast, tyckte inte att hon kunde skriva längre.

- Det var bara massa floskler. Det var för trångt. Så erfarenheten av att tystna, den var min egen.

Kerstin Norborg avbryter sig:

- Nu blir det ändå så att jag säger sådant som jag har sagt tusen gånger. Jag känner mig som att jag sitter och rabblar som på ett författarbesök. Men det kommer att gå över, tror jag.

Och det går över, rabblandet. När jag efteråt lyssnar på den inspelade intervjun klockar jag Kerstin Norborgs många tankepauser till i flera fall långt över 30 sekunder.

Farfar blev inspiration till skrivandet

Arvid i Min faders hus är en allvarstyngd kyrkoherde under det tidiga 1900-talet. Han lider av tungsinne och vad hans läkare kallar för ”en plågsam känslighet”. Hans Gud är skräckinjagande och oresonligt sträng. All sin vakna tid ägnar Arvid åt att försöka rädda sig och sin familj från synden, från helvetet. ”Fader, döda mig inte”, ber han på kvällen före nattvardsgången.

Med stigande förtvivlan bläddrar Arvid i Bibeln. Slår på måfå efter tröst. Han läser Jesu liknelse om de tre tjänarna som sattes att förvalta sin herres pund. Två av dem lyckades förvalta pengarna så väl att de gav avkastning. Men den tredje tjänaren fruktade sin herre och gömde pundet i jorden. Svaret blir skoningslöst:

”Kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför. Där skall vara gråt och tandagnisslan.”

Dessa ord lämnar Arvid utan ro:

”Varför hjälpte ingen tjänaren? Varför öppnade inte Fadern sin famn? Den stackars mannen ville ju ingenting hellre. Han var ju rädd. Han ville ju bara att någon skulle lägga handen på hans axel, trösta.”

Jag frågar Kerstin Norborg om denna stränga gudsbild, som också var hennes farfars, har präglat hennes uppväxt.

- Min pappa gjorde ju allt för att inte föra över den gudsbild han var uppväxt med på oss. Med en sträng och straffande Gud, rädsla för Gud och rädsla för helvetet. Men i det avståndstagandet finns också något som präglar en. Och han tog inte avstånd från tron som sådan utan sökte sig hela tiden till en annan sorts tro. Han tyckte mycket om KG Hammar till exempel. Men han var ju ändå aldrig fri.

Denna insikt, att aldrig vara fri, ansätter också romanens Arvid. Han läser i Johannesevangeliet:

”Då sade Jesus till de tolv: Icke viljen väl också I gå bort? Simon Petrus svarade honom: Herre, till vem skulle vi gå?”

De flesta tolkar nog dessa bibelord som förtröstansfulla. Men inte Arvid. För honom är de hotfulla.

Inför hans ögon sviker orden, förvränger sin betydelse. Psaltarpsalmen han förut sökt tröst i skrämmer honom nu:

”Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig.”

I sin anteckningsbok skriver Arvid: ”Det finns ingenstans att fly.”

Arvids ångest och depression växer tills han inte längre förmår yttra ett ord från predikstolen, inte kan röra sig ur fläcken vid nattvardsgången.

- Han är instängd i sin egen reflexion och depression. Oförmögen att möta vare sig Gud eller människor, säger Kerstin Norborg och berättar att mycket av Arvids plågor också var hennes farfars.

- Farfar tystnade i predikstolen. Det var sådant jag hörde berättas om i min barndom. Han var, tror jag, deprimerad. Han träffade en psykiater och han for, precis som Arvid, iväg på ett nervhem. Och i alla fall för Arvid tänker jag att detta är en lättnad, att få erkänna sig sjuk.

Foto: Simon Berg.

Lättnaden bestod inte minst i att för en tid få vila från kallet, från prästämbetet.

- Fast han är så svag ska han hela tiden upprätthålla att vara den som alla ser upp till och som har alla förklaringarna. Men på nervhemmet slipper han det. Han tar av sig prästkragen.

Hon berättar om brev hon läst från sin farfar till sin pappa.

- Där ser jag det där maniska också hos min farfar. Han täcker hela papperet med ord. Det tar liksom aldrig slut. Det eviga förmanandet, att han inte kan låta bli. Att man inte får underlåta någonting, man måste ha gjort allt som står i ens makt för att hindra barnen från synden.

Kerstin Norborg har få egna minnen av sin farfar och vet inte hur hans depressivitet utvecklade sig.

- Som jag minns berättelserna satt familjen sedan i kyrkbänken och var nervösa för att farfar skulle tystna igen. Och jag vet inte hur det var för farfar, men Arvid upplever att tidens gång är något försonande i hans liv. Jag tror att det finns en lättnad i åldrandet, att det faktiskt är försent. Att livet blev som det blev och jag gjorde så gott jag kunde.

Men en mer försonande gudsbild lyckades inte Kerstin Norborgs farfar överföra till sina barn.

Gick ni i kyrkan?

- Ja, ibland. När farmor var på besök, skrattar hon.

- Nej men vi gick annars också. Vi gick i söndagsskola och vi bad bordsbön. Det vet jag att grannbarnen skojade om. Men det var inte en varm religiositet, därför att för pappa var det så förknippat med att det är svårt det här med Gud.

Jag frågar om hon har ett mer avspänt förhållande till Gud än vad hennes pappa hade.

- Ja det tror jag. Men enkelt blir det ju aldrig. Jag har en väldig Gudslängtan, men det är mer eller mindre aktivt. Just nu är det inte så aktivt tror jag.

Kerstin Norborg gör en lång paus.

- Hur ska jag säga detta nu så det blir bra?

“Men i det avståndstagandet finns också något som präglar en.”

Sedan går hon vidare i en annan riktning. Det är ofta så under vårt samtal. Kerstin Norborg slinker i väg i bisatser som leder till nya bisatser i flera led tills jag har glömt var vi började någonstans.

Nu börjar hon berätta att hon nyligen varit och lyssnat på sin dotter som sjöng i Göteborgs domkyrka och att det då var nattvard.

- Och då är det alltid jätteladdat för mig. Då tänker jag att det finns ingen Gud som säger att jag inte får gå fram – som min farfar höll på – men sen tänker jag också att ingen annan ska tänka att jag bör gå fram. Och så sitter jag och förhåller mig jättemycket till om jag ska gå fram eller inte. Det slutar oftast med att jag låter bli. Men sen var det till min förvåning en ganska fin präst, trots att det var i Göteborg, så då gick jag fram. Men då kan det bli på andra sättet, att jag tänker ’jag får inte börja gråta’, för jag har ingen lust att bjuda henne på det. Men det är på gränsen till att jag gör det för det är så känslosamt.

Kerstin Norborg ursäktar sig och säger ”du ska snart få prata också” innan hon fortsätter.

- Tar man konsekvensen av att vara kristen, tar man nattvarden på allvar, är det så förpliktigande. Så det är ju gravallvarligt, samtidigt som en del av mig vill att det inte ska vara det.

Kerstin Norborg associerar vidare till en annan gudstjänst hon var på i våras.

- Det var så tillrättalagt, så menlöst. Och jag gick inte fram.

Dagen efter kyrkobesöket publicerade Dagens Nyheter sin första artikel i sin omtalade serie om tiggarna i Stockholm.

- Den artikeln fick mig plötsligt att se tiggarna som individer. Den artikeln fick mig att bestämma mig för att, även om jag inte ger pengar, ska jag inte titta bort. Och då slog det mig att ”det är detta som är nattvarden”. Och det går ju inte att bära det. Det går ju inte att ge till alla. Men artikeln i DN var för mig mycket mer av en nattvardsritual än vad den prästen gjorde.

I detta liknar Kerstin Norborg ändå sin farfar, eller Arvid. I känslan att det aldrig är gott nog. Man har aldrig gjort tillräckligt. Och min tanke går till min egen gammelmorfar, Nathan Söderblom, vars gravsten i Uppsala domkyrka har ett ingraverat bibelord från Lukasevangeliet:

”När I hafven gjort allt som har blivit eder befallet, då skolen i säga: Vi äro odugliga tjänare. Vi hafva allenast gjort det som vi voro pliktiga att göra.” 

Att svepas med i musiken

När orden svek Kerstin Norborg fann hon, liksom Arvid, sin tröst i ett rent rituellt ögonblick och fick därigenom sin ingång till att börja skriva Min faders hus.

Tidigare hade hon gett ut diktsamlingarna Vakenlandet (1994) och Så fort jag går ut (1998), men detta var Kerstin Norborgs första roman.

- Min första anteckning till Min faders hus skrev jag på Capri. Jag gick i mässan, som ju var katolsk, och jag tyckte att det var så otroligt befriande att jag faktiskt inte förstod. Att det var på latin. Det var så skönt! Då gjorde jag en anteckning på en lapp: ’Man ber på ett språk som jag inte förstår. Min farfar var präst’.

Bön på ett främmande språk, eller musik som inte passerar hjärnan på vägen till hjärtat utövar en stor lockelse på Arvid i Min faders hus.

- I boken finns en barndomsbild när Arvid hör sin pappa läsa Fader vår och så lutar han sig mot pappans ben och lyssnar till mumlet.

När Arvid går på en av sina många rastlösa promenader kommer han förbi ett tältmöte som Lewi Pethrus håller. Han hör väckelsesångerna och känner att de skulle kunna svepa honom med sig.

- Han dras ju jättemycket till det samtidigt som det är skrämmande och han inte riktigt kan tro på det. Och det där kan jag känna igen mig i. Jag är också en skeptiker, en reflekterande person, och jag vill ju vara det. Det är den där balansen mellan hängivenhet och misstro, säger Kerstin Norborg.

När orden skrämmer söker Arvid skydd i musiken. Han går och lyssnar på Johannespassionen. Och han tycker om det. Njuter till och med. Av koralerna och av körklangen. Inledningskören ”Herr! Unser Herrscher!” är det vackraste han har hört.

När Kerstin Norborg förlorade orden som journalist sökte även hon sig till musiken. Hon hade spelat fiol sedan tredje klass men aldrig tidigare vågat tänka tanken att försöka försörja sig på spelandet.

- Men jag var 22 år och hade ju ändå gått klart en yrkesutbildning och det var känslan att ’är det klart nu? Är det såhär livet ska vara?’

I stället sökte hon sig till en musikfolkhögskola och började försörja sig bland annat som teatermusiker och kompositör.

- Och då blev det nästan så att jag genom musiken närmade mig orden igen. Jag ville tillbaka till orden. Jag ville inte vara i den här rena musikmiljön.

Efter genombrottet som författare har Kerstin Norbergs violinspelande återgått till att vara ett nöje på amatörnivå. Hon spelar i en stråkkvartett tillsammans med några vänner.

- Men jag övar aldrig, ler Kerstin.

Foto: Simon Berg.

Det togs inte emot särskilt väl i familjen när Kerstin Norborg övergav journalistiken för en karriär som musiker.

- De kunde säga sådant som ’inte ska du spela fiol, vi är så omusikaliska i vår familj förstår du’. Det fanns något sådant. Men för mig var musiken verkligen en jättestark längtan som jag aldrig riktigt fått bejaka.

Att bära på en stark längtan var inte alldeles okomplicerat i Kerstin Norborgs barndomshem.

- Allt som var för känslosamt var så laddat i vår familj. Det var så laddat med pappas helvetesskräck. Han fann sin frihet i det akademiska. Där var det ordning och reda och han var väldigt strukturerad. Men jag tänker att han också var en väldigt känslosam person. Han lyssnade mycket på Bach och så men det var inte alls det här att jag skulle hålla på och spela.

Jordgubben i gräddtårtan

Och Kerstin Norborgs pappa påverkade inte bara hennes musicerande. Pappas och farfars historia hängde som en skugga över hela uppväxten.

- Hela vår familj har haft väldigt lätt att identifiera sig med min pappas problematik. Det har funnits ett slags hänsynstagande, en enorm lyhördhet för det som var han och hans problem. Och det är jag uppvuxen i.

Kerstin Norborg förebrår sig själv en aning för att hon dessutom med Min faders hus fortsatte på den inslagna vägen, ”som en jordgubbe i den här gräddtårtan”.

- Det finns ju något så otroligt självmedvetet i de här prästsläkterna. Alla farfars brev fanns sorterade i bokstavsordning. Att man tar sin egen betydelse för så given att man bryr sig om att spara. Det är både vackert och lite…, säger hon och låter meningen hänga i luften.

I Kommer aldrig att få veta om hon hör, romanen som följde åtta år efter Min faders hus, ger sig därför Kerstin Norborg på att utforska sin mammas och mormors historia.

Den namnlösa huvudpersonen i Kommer aldrig att få veta om hon hör har som mycket liten blivit bortlämnad av sin dödssjuka mamma. Baksidestexten beskriver berättelsen som ”en längtan efter att få ingå i en berättelse, en helhet, och hur bristen på detta präglar denna kvinnas hela liv”.

- I mammas släkt fanns nästan inga skriftliga dokument och det fanns nästan ingen som ville berätta de där historierna. Det var en mycket större tafatthet.

Grundhistorien är mammans men Kerstin Norborg får själv fylla i alla luckorna.

- Berättaren i boken är ett barn med delvis min mammas förtecken.

Huvudpersonen försöker som tonåring hitta en personlighet att fästa sitt jag vid. Hon lyssnar på jazz och klär sig i sin morbrors kavajer:

”Det skorrar av tillgjord inställsamhet, av en vilja att vara originell. Och det är alltså inte bara nu efteråt jag ser och hör detta. Nej på något obehagligt sätt visste jag det redan då, genomskådade mig själv. Det var, tror jag, som att jag i varje ögonblick, i varje gest var medveten om vad jag gjorde, som att jag visste vad jag var ute efter, vad jag ville få tillbaka. Ja just så måste det ha varit: att jag hela tiden ville få tillbaka något. Att ingenting var nog i sig självt.”

I brist på ett eget sammanhang tar berättaren på sig storasyskonens minnen:

”Jag försökte göra deras minnen till mina för att få tillgång till mitt ursprung, jag låtsades återigen vara någon som jag inte var.”

Boken dignar under sorg över en förlorad förankring i världen. Något tungt och något verkligt. En plats dit den som Kerstin Norborg i boken kallar ”overklighetsdjävulen” inte kan nå. På bokens sista sidor återvänder berättaren till det första och största i en rad svek. Hur hon som bebis låg på ovanvåningen och skrek med sin dödssjuka mamma Estrid i vanmakt vilandes på nedervåningen:

”Hela mitt liv har jag längtat efter något som är verkligt, att få gripa tag i detta verkliga, att det ska avge en smak, en lukt. Ja jag ligger där på ovanvåningen, skriker, vill att Estrid ska höra, att mina skrik åtminstone ska göra avtryck i hennes kropp. Jag kommer aldrig att få veta om det var så.”

Foto: Simon Berg.

”Jag försöker alltid dra mig ur på olika sätt”

Till det här numret av Evangelium har Kerstin Norborg skrivit en helt ny novell, Eskimåprofet. Inte helt utan ruelser, medger hon.

- Jag tycker alltid att jag inte kan. Jag försöker alltid dra mig ur på olika sätt. Så jag skickade en gammal novell men då sa Sofia (chefredaktör för Evangelium) nej, det måste vara nyskrivet. Det var en sådan seger att jag lyckades skriva den här novellen, berättar hon.

I novellen närmar hon sig på nytt, varsamt, faders- och modersrollerna i familjen. En pappa med ett stormrikt yttre och inre liv och en mamma som står i köket och värker av en obestämd längtan.

”Det finns så många berättelser om pappa. Som den där om hur han köpte sin första cykel och sedan cyklade 15-20 mil om dagen en hel sommar. De uppkavlade vita skjortärmarna, leendet, och skjortryggen som blåser upp till en kudde av farten i nerförsbackarna. Eller den om hur han åker skridskor på en sjö i Västergötland och blir tillsagd att åka fort för att isen ska hålla. Eller den gången, en sommarmorgon, när en metkrok fastnar med hullingen i hans hand och farmor är tvungen att ta en sax och klippa bort den (…)

Från mammas barndom har jag egentligen bara två berättelser. Den ena: att hon älskade kanten på ugnspannkaka och lovade sig själv att som vuxen uppfinna en form med fler kantbitar (…)

Den andra: Att hon en gång lekte fråga glaset och att glaset svarade ”Eskimåprofet” när hon frågade vad hon skulle bli när hon blev stor.”

- Det är som jag skriver i novellen att om pappa finns det så många berättelser men om mamma finns det bara två. Hon är så diffus den där mamman och bara står där och vill vara någon annanstans. I den här novellen kommer mamman och tar mycket mer plats än vad jag hade tänkt från början.

- Men båda berättelserna om mamman är om saker som aldrig blev. Hon blev aldrig eskimåprofet och hon gjorde aldrig den där pannkaksformen.

Utgångspunkten för Evangeliums beställning av Kerstin Norborgs novell var att den skulle anknyta till temat ”avförtrollning”.

Kerstin Norborgs ansats blev det växande barnets världsbild. I novellen dessutom accentuerad av att familjen det handlar om nyligen har flyttat till ett nytt, mer färglöst hus. Man får känslan att det är ganska nybyggt och utan en ordentlig trädgård. Eller så är det bara det växande barnet som inte längre har kvar sin magiska blick. Att det nya huset, till skillnad från det gamla, är just bara ett hus.

- Jag tänker att det här är ett barn på gränsen att bli tonåring. Det finns ett liv utanför. Utanför det nya huset. Om barndomen har varit icke-reflekterande är hon på väg in i någonting där hon plötsligt ser mammans ansikte och minnen av det gamla huset där allting hade starka färger. Där det var mer magiskt. Det finns en bild av en idyll där som inte längre finns, säger Kerstin Norborg.

Pappors rabalder

- Jag funderade när jag var 14-15 över det. När blev jag sådan här? En som längtar efter något annat, som är otillfredsställd. När kom alla de här frågorna om livet? Jag letade efter den där brytpunkten. Som barn är man hänvisad till de livsomständigheter som finns. Det är lite skrämmande. Man är så otroligt utlämnad till den miljö man finns i.

Kerstin Norborg drar sig till minnes en dikt ur sin första diktsamling Vakenlandet om en flicka som har ett prydnadsäppelträd utanför fönstret. Varje år hoppas hon att trädet ska bjuda på goda äpplen, men varje år blir hon besviken över de hårda, beska små karten.

Pappan i novellen Eskimåprofet är, liksom Arvid, en orolig natur. Han cyklar iväg på sin cykel, han sitter på sitt rum och arbetar frenetiskt med något för oss läsare ganska oklart. Samtidigt står mamman vid fönstret och saknar något lika oklart. Lika präglad av sin man som Kerstin Norborg i sin barndom var av pappans villkor. Hans liv och berättelser har företräde.

Kerstin Norborg frågar sig om dessa män, dessa pappor, är medvetna om det rabalder de skapar. Om de märker hur hela familjen kretsar kring hur de mår och vad de gör.

Hon håller som bäst på att slutföra en ny roman där hon synar detta spel lite närmare.

- Huvudpersonen, en kvinna, minns sin pappas oro. Att han aldrig kunde vara stilla. Och att han alltid gick ut på tidiga morgonpromenader. Men var det verkligen en oro? Var han inte i stället glad och nöjd när han återvände, uppfylld av det han hade upplevt och sett medan de andra satt där i huset. I oron?

Fästet

När vi bryter upp och Kerstin Norborg följer mig till tunnelbanan närmar jag mig frågan om hennes eget familjeliv. Hon berättar att hon har två barn, tvillingar, som är 11 år nu. Och att hennes man är blind sedan en tid tillbaka.

- Så det blir ju att jag får göra ganska mycket.

Familjen bor sedan många år i ett uråldrigt hus i Gamla stan utan hiss eller möjlighet att dra in en klumpig barnvagn.

Var det inte hemskt jobbigt?

- Jag hade ett barn i bärsele, ett på armen och kanske någon kasse i den andra handen. Och vi bor 2,5 trappor upp, berättar Kerstin Norborg.

Hon tvekar för sista gången under vårt samtal.

- Jo, det var nog jobbigt. Men jag var så tacksam att de levde.

Sedan stryker hon mig över armen, tackar för pratstunden och kliver in på Konsum för att köpa grillad kyckling till barnens skolavslutningspicknick.

Sådant, föreställer jag mig, gjorde aldrig Arvid. I kontrast till sin romanfigur, evigt fast i ett andligt omsorgsarbete, framstår Kerstin Norborg som en väldigt konkret och världslig ombesörjare.

Foto: Simon Berg.

Fotograf: Simon Berg.

 

 

Under våren har Evangelium läst Kerstin Norborgs roman Min faders hus om prästen Arvid och hans tvivel i en öppen läsecirkel. Under sommaren avslutas läsecirkeln. Vill du skriva ett inlägg? Hör av dig till judith@tidskriftenevangelium.se

Staffan Fredén är journalist.

 

Skriv ut