Jakob

Jakob Nyhlén

Nummer 5, publicerad 29 oktober 2013

Som yngre hade jag en smula svårt för Jakob. Inte så mycket för namnet i sig, utan dess betydelse: ”Den som håller i hälen”. Underförstått, den som kommer tvåa. I barndomens diskussioner om vem som hade det bästa namnet slog det inte så högt. Som vuxen har jag kommit att uppskatta historien om min gammaltestamentlige namne bättre (som är den Jakob jag uppkallats efter, jag föddes med en höftskada).

Gamla testamentets Jakob växer upp med vetskapen om att han är just tvåa, att faderns speciella välsignelse helt tillhör hans äldre bror. Vad han än gör är han inte den som skall ärva välsignelsen, som han trots allt så gärna vill ha. När Jakob efter påstötning från sin mor till slut lurar Isak förklär han sig, ikläder sig väldigt konkret egenskaper han inte egentligen har, som om han fortfarande är övertygad om att han i sig själv inte är värd att välsignas. Trots att han fått Isaks välsignelse vågar han sedan inte riktigt lita på den, utan flyr av rädsla för sin brors hämnd, och lämnar på så sätt all faderns boskap och ägodelar, den uppenbara och fysiska delen av välsignelsen och födslorätten, bakom sig.

Mitt liv varken är eller har varit lika dramatiskt som min namnes, men även jag fastnar lätt i tanken att jag inte är bra nog för att förtjäna godhet, i relationer till andra människor och inte minst i relationen till Gud. Ofta drar jag precis som Jakob i bibelberättelsen slutsatsen att jag måste förställa mig, förklä mig, för att få del av det goda, för att accepteras, med följden att jag räds att det goda skall tas ifrån mig när folk ser vem jag verkligen är.

Jakob får redan under sin ensamma flykt till Laban uppleva Guds tilltal i den berömda drömmen. Även tomhänt, utan faderns rikedomar och utan sin förklädnad omfattas han fortsatt av ett löfte om att bli välsignad, något som Gud sedan visar upprepat under Jakobs liv. När jag tänker på mitt namn och min namne idag, är det just den här vändningen som jag försöker inspireras av.

 

 

 

Skriv ut