Möte

Ikonmålaren

Judith Fagrell

Nummer 5, publicerad 29 oktober 2013

”Ikonmålaren likställs med en predikant vars uppgift det är inte att förvränga utan att förvalta och förmedla kyrkans tradition”, säger Robin Johansson som lever och verkar utanför Lidköping. Ikonen närvarandegör den som avbildas. Det snuddar vid en sakramental syn, reflekterar prästen Judith Fagrell i detta samtal mellan henne och målaren på Kållandsö.

Ikonmålaren-099_RED-copy

Det är en vacker oktobermorgon när jag kör den slingriga vägen ut mot Kållandsö, en ö i Vänern utanför Lidköping. Träden sprakar i gult, rött och orange. Jag stannar till vid Otterstads kyrka och ringer Robin Johansson, ikonmålaren som jag är på väg till, får ytterligare vägbeskrivning över telefon och kör vidare. Vägen blir smalare, den vindlar sig fram, upp och ner, svänger nittio grader åt ena sidan och tillbaka åt nästa. Som livet, hinner jag tänka mellan krökarna. Robin har cyklat till mötes och jag kör efter honom den sista biten, ungefär trehundra meter på en grusväg. Sista huset är det. Fram till för en dryg vecka sedan visste jag inte ens om att en ikonograf verkade här, bara några mil från mitt eget hem.

En gammal kyrklig legend gör gällande att evangelisten Lukas var den förste ikonmålaren. Oavsett svårigheten att vetenskapligt kunna belägga tesen är det en fascinerande tanke; att ikonmåleriet skulle gå tillbaka ända till urkyrkan. Tänk om – tänk om! – Kristusikonen som jag möter varje morgon på väg från sovrummet till badrummet bär en rest av hur Jesus verkligen såg ut. Legenden säger att det är så. Jag vill att det ska vara så. Det som inte kan skildras tar gestalt, urbilden tar kontakt med avbilden. Jag vill att det ska vara så.

– Själva måleriet är en bön och ikonmåleriet bör omges av bön.

Till skillnad från många ikonmålare som lever och utför sitt arbete i ett kloster är Robin familjefar och lever tillsammans med hustru och barn mitt bland ekdungar och åkerplättar ute på Kållandsö. Han tillhör Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka-Säby och lever enligt dess regel; att be minst en daglig tidebön, fira en eukaristisk gudstjänst i veckan i den församling man tillhör samt att delta i minst en retreat årligen. Det var också på Bjärka-Säby som han upptäckte ikonmåleriet genom en kurs som han och hans fru deltog i. Idag kan han leva som ikonmålare, och i sin lilla verkstad i anslutning till svärföräldrarnas hus målar han sina ikoner som sänds vidare till församlingar och privatpersoner runt om i Sverige.

Ikonverkstaden är ett litet rum med ljusa väggar och två små fönster på ena väggen. En bokhylla med vackra konstböcker, två bord varav det ena verkar vara äldre, en liten pall och en stol. En bönepall och på den tidegärdsboken. En trasmatta på golvet. Jag får sitta på stolen, Robin sätter sig snett emot på pallen. Över det gamla arbetsbordet lyser en dagsljuslampa, nödvändigt för en konstnär i det mörka Sverige. På bordet står burkar med pigment, kanske tio olika färger. En flaska med äggula till färgblandandet. Robin ställer in den i ett litet kylskåp. Allt känns litet, måttfullt och perfekt. Robin säger att han har städat för min och fotografens ankomst, men någonting ger mig känslan av att den andliga traditionen också hör samman med ordning och reda, var sak på sin plats, långsamhet och måttfullhet. Den monastiska traditionen gör sig påmind trots barncyklarna som lutar mot husfasaden och en Iphonehögtalare i ett hörn. Traditionen har hållit i tvåtusen år, och idag sprider den sig också utanför de historiska kyrkornas domäner; bland de yngre kyrkosamfunden finns en tydlig rörelse i ett sökande efter rötter, efter det som är hållbart inte bara för oss som lever just nu utan om femtio och hundra och tvåhundra år. Robins andliga hemvist finns i trosrörelsen och pingströrelsen, och bland sina förebilder nämner han Ulf och Birgitta Ekman och Peter Halldorf, företrädare för unga samfund som tagit sitt eget sammanhang ett steg vidare efter att ha gjort andliga upptäckter i de historiska kyrkornas tradition.

Ikonmålaren-053_RED-copy

Robin har valt att stanna kvar i den kyrkotradition han är uppvuxen i. Viljan att verka där man är och inte fly undan den mylla man är satt i kan jag känna igen. Frestelsen att lämna och söka någon annanstans är alltid överhängande och vi som är barn av ett samhälle drivet av kickar och känsloupplevelser har än svårare att stå emot. Kallelsen är inte att lämna, kallelsen är att stanna kvar. Utmaningen är inte att söka nya vägar, den verkliga utmaningen är att förbli där jag är.

Mot en vägg står nygjorda pannåer lutade. En finsnickare på Kållandsö tillverkar dem av lindträ. En närproducerad ikon, skrattar vi. Pannån behandlas, bestryks med flera lager krita och slipas. Skissen färdigställs. Färgerna blandas lite i taget och stryks på, lager för lager. Så växer bilden fram steg för steg i ett långsamt arbete. På väggar och stafflin i det lilla intima rummet ser jag ikoner med olika storlek och motiv hänga på tork. Korsfästelsen, Förklaringsberget, den heliga Treenigheten, Kristus allhärskaren. Flera av motiven pryder väggarna också hemma hos mig.

Jag försöker ådra mig minnet av den första ikon som jag köpte. Något år efter studenten reste jag till Taizé och innan avresan köpte jag en liten diptyk från hemförsamlingens bokbord, på ena sidan Jesus och på den andra Maria. Jag la Jesus och mor Maria i ryggsäcken. Plötsligt är jag tillbaka där, för femton år sedan. Jag sitter i den trånga, varma bussen och jag gråter hela vägen dit. Varför gråter jag? Jag minns inte längre. Inte av rädsla, mer av rotlöshet? Där, på jakt efter allt som inte var hemtamt, lärde jag mig att trofasthet är en frukt av Anden och även tålamod och vänlighet. Jag såg för första gången tydligt att min plats redan var beredd, att Gud hade en plan för mitt liv. Jesus och Maria följde med på resan och kom hem tillsammans med mig. Det slår mig nu att just denna lilla plastiga ikon står på mitt skrivbord än idag. Jag har inte tänkt på det förut, men det är samma ikon. En skärva av förflutenhet och framtid. Ett påkallande av uppmärksamhet, närvaro. Vem är du, säger den. Här är vi, var är du?

– Ikonerna erbjuder ett möte med någon annan. Den gestaltar och gör närvarande personen som avbildas.

Närvaro är ett ord som Robin återkommer till i vårt samtal. Ikonen påkallar uppmärksamheten hos sin betraktare och hjälper oss att bli närvarande i nuet. Ögonen som ser tillbaka på mig är uppfordrande, frågar mig om hur jag lever mitt liv. Ikonen närvarandegör den som avbildas. Inte så att ikonen är Kristus eller den som avbildas, men den gör närvarande. Det snuddar vid en sakramental syn. Bilden är långt mer än en tavla, den berättar om en historisk händelse men hjälper betraktaren att lyfta blicken och se att denna händelse har betydelse för livet idag. Bilden vidgas och får en andlig mening, större än det som först möter ögat. Ett fönster mot himlen. Precis som bibelordet, tänker jag samtidigt som Robin säger det själv.

– Ikonmålaren likställs med en predikant vars uppgift det är inte att förvränga utan att förvalta och förmedla kyrkans tradition.

Ikonen förmedlar kyrkans tradition och förkunnar ständigt. Ikonen är för ögat det som Guds ord är för örat, och i likhet med bibelordet ska ikonen inte betraktas som något endimensionellt. Både det lena och det sträva finns med, till exempel ska Kristusikonen förmedla både barmhärtighet och stränghet, en svår uppgift men som anknyter till bilden av Jesus så som den målas fram i Bibeln. Vi möter inte en alltigenom vänlig Jesus i Nya Testamentet, utan ofta är Frälsaren både sträng och hård. Ikonen ska förmedla allt det. Vad som träder fram och i vilket sammanhang beror på betraktaren. Ikonen talar ett eget språk, inte ett språk som ersätter det lästa eller talade men ett annat språk, ett språk utan ord och mellanhänder eftersom trons erfarenhet inte går att klä i ord.

Jag frågar Robin om man kan tala om konstnärlig frihet inom ikonmåleriet. Var finns konstnären, vilken är tolkningsramen? Återigen går associationerna till förkunnaren och bibelläraren. Friheten ligger inte i frihet från traditionen utan i den intima samhörigheten med traditionen. Att känna att man står i en linje från evangelisten Lukas ända till idag är att kunna luta sig mot de som gått före, att veta att den kristna tron inte uppfinns genom mig. Det ger frihet. Det är som de liturgiska kläderna, säger jag för mig själv när jag kommit hem. Alban, stolan, mässhaken, alla hjälper de mig att träda ut ur mitt eget och in i traditionen, in i kyrkans famn. Där är det inte längre jag, utan Gud i mig och vid varje mässa påminns jag om den osynliga delen av altarringen, den där mina himmelska syskon knäfaller tillsammans med mig.

Under hela vårt samtal har musik från den ekumeniska kommuniteten i Bose i Italien gått på repeat borta i hörnet. Klostret har betytt mycket för Robin, både som andligt hem och för dess lärare i ikonmåleri. Klockornas klang och de finstämda hallelujaropen ackompanjerar vårt lågmälda samtal, och när jag lyssnar på inspelningen av mötet efteråt slår det mig att jag knappt ens hörde musiken efter ett tag, den blev en naturlig del av samtalet. Det blev som en andakt, och i blickfånget fanns en stor ikon över den heliga Treenigheten. Vännerna följde mig med blicken under hela samtalet, frågandes; ”Vi är här, var är du?”.

Ikonmålaren-114_red-copy

 

 

 Judith Fagrell är präst i Skara och Evangeliums litteraturredaktör.

 

Skriv ut