Annika Spalde och Pelle Strindlund

Annika Spalde och Pelle Strindlund

Annika Spalde är diakon och Pelle Strindlund religionsvetare, men det är som kristna gräsrotsaktivister för fred och rättvisa som de uppmärksammats de senaste åren.

Litteratur

Hemlighetsfulla varelser

Annika Spalde och Pelle Strindlund

Nummer 4, publicerad 20 juni 2013

För den som vill försöka leva efter visdomsorden ‘älska din nästa’ är det naturligt att också inkludera djuren i sin omsorg, menar Annika Spalde och Pelle Strindlund. Det finns inget skäl att dra en gräns vid vår egen art; kärleken tar inte slut, medlidandet räcker till både människor och andra varelser. Djurvärlden är undanglidande. Den låter sig inte fångas.

"Ruine by the sea" av Arnold Böcklin, 1880 (Beskuren).

”Ruine by the sea” av Arnold Böcklin, 1880 (Beskuren).

Med ett utdrag ur Annika Spaldes och Pelle Strindlunds nya bok Kärlekens väg (2012) får vi chansen att se djuren på ett nytt sätt. Vi lottar ut boken bland er som skickar namn och adress till judith@tidskriftenevangelium.se. I förra numret lottade vi ut tre exemplar av den fina lilla boken Var min präst, utgiven på Silentium förlag med kommentarer av Peter Halldorf. De lyckliga vinnarna är: Ingvar Ideström, Torsten Schütte och Marianne Broström. Boken kommer på posten.

Ur boken Kärlekens väg: Djurrätt och kristen tro (Back to Being, 2012) av Pelle Strindlund och Annika Spalde.

Kärlekens väg: djurrätt och kristen tro

Människor som står beredda att gifta sig får ibland följande råd: ”Ni kommer att upptäcka nya sidor hos varandra, men tro inte att ni kan lära känna varandra fullständigt. Den andra personen kommer alltid att vara ett mysterium.” Denna insikt hjälper de älskande att bevara respekten för varandra och leva i kärlek. Detta gäller också relationen mellan en enskild människa och ett djur, samt mellan mänskligheten och de övriga arterna. Djuren har en hemlighetsfull sida som vi kan förundras över.

Djurens mystiska vetande är ett tema som återkommer i Bibeln. Första Samuelsboken skildrar hur två kor drar en kärra med Herrens ark, den träkista där de två lagtavlor som Mose fått av Gud på berget Sinai förvarades. Djuren släpar vagnen raka vägen till staden Bet-Shemesh ”utan att vika av åt vare sig höger eller vänster, och hela vägen råmade de”.11. Första Samuelsboken 6:12En orättfärdig profet straffas av ett lejon i Första Kungaboken.22. 13:24–28.Några kapitel senare förser två korpar den gode profeten Elia med bröd och kött både morgon och kväll.33. 17:1–5.De bibliska författarna uttrycker ofta beundran och vördnad för djurens visdom.

Till och med hägern i skyn
vet sin bestämda tid,
turturduvan och svalan
vet när de skall återvända.
Men mitt folk känner inte till
vad Herren kräver.44. Jeremia 8:7. Se även Jesaja 1:3.

Också de medeltida legenderna berättar om djurens gåtfulla insikter. När Columbas vita häst vilade sitt huvud mot helgonets bröst och tårar rann från ögonen, som på en människa, ville munken Diarmid jaga bort djuret. Men sankt Columba lät sin vän hästen stå kvar tätt intill honom och sörja. Till broder Diarmid förklarade han. ”Du som är en människa med ett förnuft hade inte vetat om min bortgång om jag inte hade berättat det för dig. Men för detta oskäliga djur har Skaparen uppenbarat att hans herre ska lämna honom.”

Naturforskare har samlat in djur: trätt upp fjärilar på nålar, stoppat upp ugglor och bevarat ormar i glasburkar med formalin. De har klassificerat, namngett, systematiserat, mätt och vägt och därmed försökt kartlägga de andra arterna. Men djurvärlden är undanglidande. Den låter sig inte fångas. Poeter har förstått detta. I början av sjuttonhundranittiotalet skrev William Blake:

Hur kan du veta att inte varje Fågel,
vars vingar luften skär,
är en oändlig värld av fröjd,
tillsluten av dina sinnen fem?55. Blake (1988), s. 22.

Henry Beston skrev 1928 ”Vi behöver en annan och visare och kanske mer mystisk förståelse av djuren … De är inte bröder, de är inte underhuggare; de är andra nationer, fångade med oss själva i livets och tidens nät, medfångar i jordens skönhet och smärta.”66. Citerat från Wynne-Tyson, red. (1990), s. 27.Diktare värjer sig mot människors benägenhet att betrakta andra arter som erövringsbara objekt. ”Jag hoppas det finns ett djur någonstans som ingen någonsin har sett,” skriver Wendell Berry i ”To the unseen animal”, ”Och jag hoppas att ingen någonsin ser det.”

Vi vet ingen som har uttryckt djurens hemlighetsfulla existens vackrare än den tyska poeten Nelly Sachs, i dikten ”Ack, ni djur!”, där hon återknyter till bibliska teman.77. Sachs (2001), s. 115.

Ert öde rör sig som sekundvisaren
med små steg
över mänsklighetens oförlösta timma.

Och endast hanegället,
månuppdraget,
känner förmodligen
er uråldriga tid!

Som övertäckt med stenar är för oss
er häftiga längtan
och vi vet icke vad som råmar
i den avskedsrykande ladugården
då kalven rycks
från modern.

Vad tiger i det lidandets element
där fisken flämtar mellan vatten och land?

Hur mycket krypande och bevingat stoft
under våra skosulor
som står som öppna gravar i aftonen?

Ack, hästens krigssplittrade kropp
som flugorna utan fråga stinger
och där åkerblommorna växer i de tomma ögonhålorna!

Inte kände stjärntydaren Bileam
er hemlighet
då hans åsninna
höll ett öga på ängeln!

Den Bileam som dikten talar om är en bibelgestalt i Fjärde Mosebok, vars åsna såg den Guds ängel han själv var blind för.88. Fjärde Mosebok 22:21–34.Berättelsen om denna märkvärdiga åsna hör till de bibelpassager som har ett djurteologiskt innehåll. En annan återfinns i Romarbrevet, där aposteln Paulus formulerar ett gåtfullt, svårtolkat stycke (och man kan höra ett eko av det i såväl Bestons reflektion som i Sachs dikt): ”Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. (Romarbrevet 8:19–22.)

***

När vi återvänder från fågelreservatet på eftermiddagen, det har redan börjat skymma, och vandrar in mot staden hör vi en ko råma på avstånd. Hennes rop klipper upp stillheten och rullar över åkrarna och de öppna fälten. Vad vill hon?

Industriell mjölkproduktion bygger på att kor tvångsinsemineras för att bli gravida, dräktiga, och när kalven har fötts tas han ifrån modern. Han är i vägen eftersom kon ska användas som mjölkmaskin åt människor. Till och med mjölkindustrin medger att det är dåligt för kon att skiljas från sin avkomma.99. Se Lantbrukarnas riksförbunds ”Sveriges bönder om djur och etik” (2003), s. 19.Det känslomässiga bandet mellan dem är starkt.

”Gäller ropet kalven?” frågar vi varandra medan vi går grusvägen fram. Tanken är inte långsökt. Kor använder sitt språk framför allt för att hålla ihop flocken, särskilt när de har skiljts åt av någon anledning. Råmanden är också viktiga i samspelet mellan ko och kalv.1010.  Jensen (1993), s. 233.Mörkret tätnar omkring oss, över gårdarna, hagen med de två shetlandsponnyerna, åkrarna och de sanka ängsmarkerna. Ropar hon efter sin kalv? Förhoppningsvis gäller råmandet något annat, något oskyldigt, något trivialt, säger vi till varandra. Kanske hälsar hon på någon, kanske är hon bara hungrig och längtar efter maten. Ändå känner vi oss illa till mods.

 

 

 

Skriv ut