Essä

Helighet på museum

Helena Wangefelt Ström

Nummer 2, publicerad 18 december 2012

Vad innebär det att tända ett ljus framför ett huvudlöst Jesusbarn? Mötet med en skulptur blev avgörande för Helena Wangefelt Ström. Kan något vara musealt kulturarv och heligt på samma gång – och är det alls viktigt att hålla isär begreppen?

"Maria med det sovande barnet" av Hans Baldung

”Maria med det sovande barnet” av Hans Baldung

Det hör till undantagen, men ibland är det möjligt att exakt tidsfästa när en tanke slår rot. För min del började resan mot det som skulle bli mitt avhandlingsämne inom ämnet museologi när jag besökte en domkyrka i Sverige och blev visad till en skulptur föreställande Maria med barnet. ”Vi har återfört Maria in i kyrkan!” berättade vännen och förevisade den medeltida mariabilden som var placerad i en nisch i den murade väggen, framför vilken ett levande ljus och en färsk ros var placerade på ett altare.

Ingenting av detta är särskilt anmärkningsvärt, varken i ett globalt perspektiv eller i Svenska kyrkan idag. Det tog en stund innan jag såg det: Jesusbarnet i Marias famn saknade huvud.

Nu hände det märkliga, att min uppfattning av bilden framför mig på ett ögonblick – och alldeles ofrivilligt – växlade från ”helighet” till ”museum”. Jag frågade mig: Vad innebär det att tända ett ljus framför ett huvudlöst Jesusbarn? Blir det ett böneljus till en gudomlig makt eller ett ljus till minne av något som varit, men inte längre är? Kan något vara musealt kulturarv och heligt på samma gång – och är det alls viktigt att hålla isär begreppen?

Det kritiska utforskandet av kulturarvssfären, där en mångfald av aspekter som mänskliga rättigheter, kolonialism, turistindustrins utveckling eller synen på materialitet ryms, har på relativt kort tid blivit en stor och snabbt växande del av den globala forskningen. Owe Ronström skriver om detta på annan plats i det här numret av Evangelium. Kulturarv och helighet har flera likheter när man börjar skärskåda dem: förmågan att skapa såväl intimitet och närhet till det osynliga som en vördnadsfull distans, eller det centrala temat död och återfödelse med samma yttre form men med nytt innehåll.

Att vara en del av ett kulturarv framstår nog för många som något odiskutabelt positivt – men om kulturarvsstatusen innebär att man blir fången i museimontern, till allmän beskådan och med krav på att aldrig förändras, hur betraktas den då?

Debatten kring skolavslutningar i kyrkan har blossat upp vid flera tillfällen under de senaste åren, nu senast i år. Återkommande är hävdandet av kyrkan och kristendomen som ett svenskt kulturarv; Svenska kyrkans kulturarvssamordnare menar till exempel att ”barn har rätt att få uppleva kyrkligt kulturarv” och den fackliga tidskriften Skolledaren konstaterar att frågan är problematisk men att ”tända adventsljus, sjunga en psalm i lektionssalen, ha julstjärnor, luciatåg eller julgranar i skolan möter inga problem. Dessa saker anses tillhöra vårt kulturarv, trots att de har klart religiöst ursprung.”

En bild framträder av en kyrka som är oönskad som religion, men omhuldad som kulturarv. Till detta kommer den brännande frågan om vem som ska betala för bevarandet av de många kyrkorummen: antikvariska myndigheter eller kyrkan och församlingarna – kulturarv eller helighet?

Frågorna kring vad som händer när det som är eller en gång var heligt ometiketteras och ges kulturarvsstatus – ett evigt (materiellt) liv i utbyte mot ursprunglig identitet, om man vill se det så – och kring vem som har makten att utföra denna process, är relevanta långt utanför Sveriges gränser.

 

 

Läs vidare i essän ”Den gamla goda tiden” av Owe Ronström.

Helena Wangefelt Ström är doktorand i museologi vid Umeå universitet. Arbetstiteln på hennes avhandling är Enchanted heritage – disenchanted sacredness: The heritageisation of religion as an act of control. Hon har tidigare skrivit artikeln ”Heligt – Hotfullt – Historiskt: Kulturarvifieringen av det katolska i 1600-talets Sverige” i Lychnos – årsbok för idé- och lärdomshistoria (2011).

Skriv ut