Monica Eckerdal

Monica Eckerdal

Monica Eckerdal är präst och sedan 2009 nationell samordnare för tjänsten ”jourhavande präst”.

Essä

Hålla hemligheter

Monica Eckerdal

Nummer 3, publicerad 12 mars 2013

Prästen har enligt lag absolut tystnadsplikt och får inte avslöja någonting som framkommit vid bikt eller enskild själavård, inte ens om gäller att rädda livet. Monica Eckerdal är nationell samordnare för akuttjänsten Jourhavande präst som man når via 112. Här delar hon med sig av några inblickar i arbetet för den som lyssnar och håller hemligheter.

Beslutet att man skulle se över sekretess och tystnadsplikt i Svenska kyrkan var efterlängtat. Det slirades på många håll, man balanserade på slak lina när man skulle försöka tydliggöra var gränsen gick. Vad kunde man som präst egentligen ta upp i samtal med en handledare? Hade man avidentifierat konfidenten tillräckligt? Två motioner som handlade om tystnadsplikt i 2006 års Kyrkomöte ledde så småningom fram till att Kyrkostyrelsen 2008 beslutade om direktiv för en utredning om tystnadsplikten. Utredningen ”Ett skyddat rum, tystnadsplikt i Svenska kyrkan” (SKU 2010:3) blev klar under 2010. Utredningen belyser tystnadsplikten i ett historiskt, teologiskt och ekumeniskt perspektiv. Utredningen ger också en sammanställning av rättsläget och behandlar själavård och tystnadsplikt i praktiken. Efter remissförfarande behandlades utredningen av Kyrkomötet 2011, som beslutade om ändringar i Kyrkohandboken och Kyrkoordningen.

För att själavård skall kunna uppstå måste det finnas en själasörjare som tar emot, och en konfident som anförtror sig. För både själasörjare och konfident är det viktigt att veta vilka ramar som gäller i själavårdens rum. Vad betyder det att prästen har absolut tystnadsplikt kring det som han eller hon tar emot? Finns det några undantag? Kan konfidenten ”plantera” en berättelse hos prästen för att sedan hänvisa till att säga att ”det har jag berättat för min präst för länge sedan så det kan ni kontrollera med honom/henne”? Kan konfidenten be prästen att vara budbärare så att konfidenten själv slipper lämna över ett obehagligt meddelande?

Nej, själavårdens rum är ett slutet rum.

Hur svårt kan det vara?

Att varken präst eller konfident kan använda något av det som sagts inne i det slutna rummet utanför det rummet, är som jag uppfattar det en styrka. Det ger en frihet som erbjuder öppenhet och ärlighet i samtalet. Det går inte att utnyttja den tystnad som är kopplad till själavårdens slutna rum. Att det ibland förekommer annat utnyttjande inne i själavårdsrummet är jag medveten om. Det är en allvarlig problematik som jag dock inte går in på här.

Å ena sidan är det glasklart att prästen ska vara tyst. Å andra sidan läcker det ibland när det inte går att härbärgera allt som tagits emot i den enskilda själavården. Å ena sidan är tystnadsplikten en tillgång och en gåva. Å andra sidan är det en börda som ibland blir för tung att bära.

Foto: John Bottega, Library of Congress/okänd fotograf. Vet du mer? Kontakta oss.

Foto: John Bottega, Library of Congress/okänd fotograf. Vet du mer? Kontakta oss.

Hur svårt kan det då vara att bara vara tyst? Lars Collmar myntade för en del år sedan uttrycket ”randiga samtal”. Det var ett sätt att beskriva hur ett pågående samtal kan pendla mellan enskild själavård och, som en del i det pågående samtalet, plötsligt innehålla praktisk information av väldigt vardaglig karaktär, och så svänger det tillbaka till att bli enskild själavård igen. Det är viktigt att vara uppmärksam på denna pendling, denna randning. Vad ligger under tystnadsplikten och vad hör inte hemma där utan är praktiskt information som ska användas och hanteras? Det är alltid viktigt att vara medveten om när samtalet sker i själavårdens rum och när vi befinner oss i annat, mer öppet samtalsrum.

Telefonsjälavården erbjuder ett själavårdsrum. Situationen är given: en konfident som söker en präst (själavårdare) för att anförtro sig till. Det är enskild själavård. Visst kan det hända att någon ringer ”jourhavande präst” och ställer en faktafråga som ju inte är enskild själavård, eller att det är någon inringare som hoppas på ett sexsamtal. De samtalen avslutas fort. För tystnadspliktens del är de samtalen inget bekymmer.

Prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrand har under mer än 20 år drivit frågan om en tudelad tystnadsplikt, dels en absolut tystnadsplikt kopplad till bikten och dels en sträng tystnadsplikt kopplad till enskild själavård. Han har helt enkelt velat återinföra den tystnadsplikt som tidigare gällt i vår kyrka. Den nya regeringsformen 1974 krävde lagstöd för att tystnadsplikt skulle föreligga. I Kyrkolagens föreskrifter omfattades inte själavårdssamtal av tystnadsplikt. Man kunde inte längre hänvisa till det som tidigare varit sedvanerättsligt tystnadsplikt för präst. Nu var det enbart det som präst mottagit under bikt som låg under tystnadsplikten eftersom det var det som var reglerat i lag. Denna situation var inte tillfredsställande. Utredningar och beslut ledde fram till att regeringen överlämnade en skrivelse (RegSkr 1979:3) till 1979 års kyrkomöte med förslag till ändring av kyrkolagen där både bikt (hemligt skriftermål) och själavårdande samtal lades under tystnadsplikten.

Kyrkomötet beslutade i enlighet med förslaget och en lag med följande lydelse trädde i kraft 1 januari 1981:

Den som är prästvigd i Svenska kyrkan har tystnadsplikt i fråga om det som han har erfarit under enskilt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt. (Lag 1979:26)

Enligt Göran Bergstrand var den tidigare tudelningen till gagn för både konfidenten och prästen. Prästen kunde, för konfidentens bästa, agera på uppdrag av konfidenten. Prästen kunde rådfråga en erfaren kollega i ett själavårdsärende, alltså få handledning, utan att det var ett brott mot tystnadsplikten. När Kyrkomötet fattade sitt beslut 2011 blev det inte den tudelade tystnadsplikt som Göran Bergstrand önskade.

För präster finns det nu en tystnadsplikt och den är absolut. En del av de ändringar som kyrkomötet beslutat om har gjort det tydligare. Att den motivering som finns för tystnadsplikten idag är en motivering som har relevans både för enskild själavård och bikt är ett viktigt förtydligande. Att tystnaden explicit nämns i vigningsordningen understryker hur central kyrkan tycker att den är för prästens (och diakonens, även om den tystnadsplikten inte —) arbete. Det är en viktig markering.

Prästen är inte fri att agera

Som jag ser det finns två alternativ. Det ena är Göran Bergstrands linje med en tudelad tystnadsplikt där den strängare tystnadsplikten erbjuder möjlighet till konsultation, handledning och teamarbete. Det andra alternativet, det som fastställts i Kyrkomötets beslut 2011, är en absolut tystnadsplikt som omfattar det som präst tagit emot under bikt och enskild själavård och som innebär att prästen inte får yppa någonting av vad som kommit fram i samtal med en konfident.

I tystnadspliktsutredningens avsnitt om själavård i praktiken belyser man olika situationer där detta ställs på sin spets. Och det är i dessa situationer, som det enligt utredningen, plötsligt blir möjligt med någonting annat än helt tyst.

Jourhavande präst är en akut telefonjour som man når via 112. Om man inte har någon kontant laddning på sin mobil är endast nödsamtal möjligt, man kan alltså ändå nå 112. Syftet när tjänsten startade var att arbeta suicidpreventivt. Det är fortfarande tjänstens syfte. Alla samtal är inte av den akuta karaktären. De flesta som ringer är människor som ”bara” är ledsna, ensamma, oroliga, fattiga, misshandlade eller rädda och i sin utsatthet söker de en själasörjare. Den som ringer har rätt att vara anonym. Själasörjaren är anonym, alltid någon som är präst i Svenska kyrkan. Sedan 2008 har antalet samtal till Jourhavande präst ökat med 40 %. Svarsfrekvensen ligger trots denna ökning på 90 %.

“Under samtalet får konfidenten tag på en ”krok” som hakar tag i livet igen. Självmordsförsöket ska avbrytas. Kan den jourhavande prästen ringa efter ambulans?”

I telefonjouren kan olika typer av gränsdragningsproblem uppstå. Det ringer någon till Jourhavande präst och berättar om sina självmordsplaner. Kanske har självmordet redan påbörjats. Tabletterna är tagna. Under samtalet får konfidenten tag på en ”krok” som hakar tag i livet igen. Självmordsförsöket ska avbrytas. Kan den jourhavande prästen ringa efter ambulans? Genom åren har präster kommit fram till olika svar i just denna konkreta situation. Människor har räddats till livet. Några av dem som räddats har varit tacksamma. Andra har varit ursinniga. Prästen har övertolkat signalen och beställningen från konfidenten. De ville inte ha ambulans, de ville dö i fred. De ville inte kämpa mer.

Som jag uppfattar tystnadsplikten kan inte konfidenten lösa prästen från tystnadsplikten så att prästen kan göra denna tjänst för dem. Just denna situation kommenteras i tystnadspliktsutredningen, och utredningens resonemang för att lösa dilemmat går ut på att i det ögonblick konfidenten ber om ambulans upphör det att vara enskild själavård. Prästen är därför inte bunden av någon tystnadsplikt och kan därför ringa efter ambulans. Vid första anblicken verkar det som en lösning!

Fast den fråga som sedan inställer sig är förstås vilka konsekvenser detta får. Kan konfidenten be om något annat än ambulans som gör att samtalet upphör att vara enskild själavård och prästen blir fri att agera?

Till exempel den människa som ringer Jourhavande präst och säger: ”I natt ska jag ta mitt liv. Jag vill diktera ett brev som jag vill att du ska ringa och läsa upp för mina barn i morgon!”

Eller: ”Jag har ingen laddning på min telefon så jag kan bara ringa 112. Skulle du kunna ringa sjukvårdsupplysningen åt mig. Jag har så fruktansvärt ont i hjärtat!”

Eller: ”Jag har influensa och har inte kunnat gå ut och handla på flera dagar. Jag har ingen laddning på min mobil så jag kan bara ringa 112. Kan du ringa min syster och be henne handla lite mat åt mig?”

Den omtolkning av tystnadsplikten som skulle göra det tydligt och underlätta i den konkreta situationen skapar alltså en ny gränsdragningsproblematik. Det är också en komplicerande faktor att själva innehållet i självmordssamtalet, som ju är just självmord, faktiskt röjs när man i den situationen ringer efter ambulans.

Den absoluta tystnadsplikten tydligaste alternativet

Ytterligare ett exempel från Jourhavande präst. Det finns människor som är så ensamma att de ringer hjälptelefonen varje natt. Prästerna har hört deras berättelser många gånger förut. Det är samtal som sliter därför att det inte finns något liv i berättelsen. Den är stillstående, och det är lätt att smittas av den vanmakt som dessa människor känner inför sina livsvillkor.

För att inte uppslukas av vanmakten behöver prästen handledning, men det är svårt att i handledningssituationen avidentifiera den återkommande inringaren så att ingen annan jourpräst förstår vem det är. Utredningen kommer här fram till att när konfidenter på detta sätt använder sig av många olika själavårdare diskvalificerar de sig själva för enskild själavård. Samma sak skulle ju också kunna hända i en storstad med flera olika församlingar där någon går runt och träffar flera olika präster och diakoner. Vem av själasörjarna är det då som ska säga: ”Det har kommit till vår kännedom att Du springer runt och har själavård hos flera präster/diakoner. Du har därmed diskvalificerat dig för enskild själavård och vi känner oss därför fria att tala om dig i handledning”?

Försöken som gjorts att tydliggöra en del punkter får konsekvenser som skapar nya gränsdragningsproblem. Den enskilde prästen måste utan vägledning ensam brottas med gränserna och inte förrän ett agerande blir anmält kan vi säkert veta var gränsen gick.

Göran Bergstrands förslag om en tudelad tystnadsplikt hade bra poänger. Det hade inneburit att präster visste att man inte gick över gränsen om man ringde efter ambulans eller när man drog ärenden med en handledare. Med en tudelad tystnadsplikt skulle präster kunna samverka med andra i team utan att det var problematiskt. En fråga är dock hur mycket osäkerhet det hade skapat hos konfidenterna, till exempel hos den som erkänner ett brott och väljer att inte bikta sig.

Tystnadspliktsutredningen och Kyrkomötet valde en enda tystnadsplikt och den är absolut.

Vill man det ska finnas möjligheter till undantag borde man i stället ha beslutat om en tudelad tystnadsplikt. Absolut tystnadsplikt kan inte kombineras med något undantag. Det är inte enkelt att som själavårdare hålla tyst, helt tyst och bara tyst. Men i längden är absolut tystnadsplikt det enklaste, bästa och tydligaste alternativet. Både för prästerna och för konfidenterna.

 

 

 

Skriv ut