Jan Eckerdal

Jan Eckerdal

Jan Eckerdal är präst i Nyköping och TD i systematisk teologi. I avhandlingen "Folkkyrkans kropp" om biskopen Einar Billings folkkyrkobegrepp undersöks bland annat nationalistiska strömningar i 1900-talets Sverige.

Essä

Guds rike?

Jan Eckerdal

Nummer 2, publicerad 18 december 2012

I Sverigedemokraternas kyrkopolitiska vision är kyrkans tradition är mer eller mindre liktydig med det gamla enhetliga Sverige. Det tillstånd av ”nu men ännu inte” som hör till den historiska kyrkans existensvillkor ersätts hos förbundet Fädernas kyrka av ett Svea rike. ”Nu men ännu inte” har blivit till ett ”förr, men knappast längre”. 

"Suprematism" av Kazimir Malevich

”Suprematism” av Kazimir Malevich 

Sverigedemokraternas kyrkopolitiska förbund har valt namnet Fädernas kyrka. Enligt egen utsago står Fädernas kyrka för en vilja att slå vakt om Svenska kyrkans tradition och lära. Förbundet har gjort just kontinuiteten med traditionen till något av en profilfråga, som man i starka ordalag pläderar för.

Att det verkligen är väsentligt att en kyrka har en levande relation till sin egen tradition har Sverigedemokraterna visserligen helt rätt i. Om en kyrka förlorar kontakten med sin egen tradition kan det nämligen få mycket obehagliga konsekvenser. I kyrkliga miljöer där det inte finns någon livaktig relation till de berättelser, myter, trossatser och praktiker som hör till allmänkyrklig tro, förloras den prövoinstans som tillhörigheten till en tolkningstradition innebär. På den beprövade mytens plats kan då andra myter få fäste och kläs i kristna kläder, men utan att prövas mot de redskap som den kristna traditionen erbjuder. Därför är de tecken på att exempelvis förkunnelsen i Svenska kyrkan delvis har förlorat förbindelsen med kristen tolkningstradition något som man bör se allvarligt på.11. Se analysen av nutida svenskkyrkliga predikningar i Eriksson, Anne-Louise, Att predika en tradition: Om tro och teologisk literacy, Arcus, 2012. En sådan uppmaning att värna kontinuiteten med kyrkans tradition skulle naturligtvis kunna förväxlas med en okritisk traditionalism, men jag menar att det faktiskt är tvärtom – det är bara den som är förtrogen med sin egen tradition som också på ett meningsfullt sätt kan förhålla sig kritisk till dess mörkare inslag.

För denna tradition menar sig alltså Sverigedemokraternas kyrkopolitiska förbund, Fädernas kyrka, höja en lans. Det ironiska är bara att förbundets skildring av den tradition som skall återupprättas samtidigt kan ses som ett paradexempel på hur traditionslöshet öppnar dörren för att nyuppfunna myter skall flyttas in i kyrkans mitt. I beskrivningen av den tradition som Fädernas kyrka vill återföra Svenska kyrkan till framträder snarare berättelsen om ett svenskt enhetssamhälle, än berättelsen om Jesus Kristus.

Valmanifestet för Fädernas kyrka

Den enda text på förbundets hemsida där man mer utförligt uttrycker sina ståndpunkter är ett valmanifest.22. Valmanifest 2009 finns på fadernaskyrka.se Utgångspunkten i manifestet är att de samhällsomvandlingar som Sverige har genomgått under de senaste decennierna har inneburit att stora värden har gått förlorade. Samtliga exemplifieringar av vad det senmoderna samhället har medfört uttrycks i starkt negativa ordalag. Traditioner, gemenskaper, moral och normer har ”raserats” och ersatts av en skenande ”individualism, otrygghet, hedonism och rotlöshet”. Den mångkulturella situationen har förstärkt utraderandet av de värden som det gamla Sverige bar. Svenska kyrkan har, på grund av ett ledarskap som okritiskt spelat med i denna utveckling, ytterligare bidragit till normlösheten och upplösningen av den tradition som kyrkan är satt att förvalta (ordet ”tradition” är ett nyckelord i texten och används sju gånger).

Eftersom problemet i bestämd form ringas in såsom något som har att göra med de senaste årens samhällsutveckling, är receptet för hur problemet skall adresseras tämligen okomplicerat. Lösningen är helt enkelt att återvända till allt det som kyrkan var innan det började gå utför:

”Vi vill återskapa fädernas kyrka och önskar att kyrkan genom att åter betona värden som tradition, trygghet och kontinuitet skall återfå en del av sin forna styrka och komma att utgöra en fast punkt i en alltmer ytlig och osäker värld.”

Tillbaka till en tid då kyrkan var tryggare, kontinuerligare, starkare och mer traditionsenlig alltså. Vilken kyrkohistorisk tid som man mer exakt menar att dessa kvalitéer korresponderar mot är oklart. Men det rör sig i alla fall om en tid innan allt började gå överstyr och framför allt, en tid innan det mångkulturella samhällets genombrott i Sverige.

“Då skulle visionen nämligen inte bara kunna stämmas av gentemot den bild av fädernas kyrka som psalmen med samma namn utmålar såsom ”kärast bland samfund på jorden”. Då skulle det också vara möjligt att ställa den gentemot ett visst historiskt kyrkligt tillstånd.”

Mina associationer går till en vän som passionerat ägnat sig åt att förbereda och delta i historiska lajv-rollspel. Han berättade en gång om hur det i vissa rollspelskretsar har utvecklats en typisk lajv-tidsålder som man kan förlägga spelet till. Det handlar om ett sorts odefinierat ”förr i tiden”, som snarare påminner om Sagan om ringen än om det ena eller andra historiska århundradet. Detta samtidigt som man behåller känslan av att man förflyttar sig just bakåt i historien och ingen annanstans. Min vän såg det som en pragmatisk tankekonstruktion som i rollspelssammanhang undanröjer en del friktion, eftersom det innebär en mer förlåtande attityd i spelets regelverk. Exempelvis kan man då kombinera olika rekvisita som hade dömts ut såsom anakronistiska, om en mer nogräknad historiesyn tillämpats. Men så länge man befinner sig i ”lägereldarnas och sagornas tid”, som Jonathan Lejonhjärta uttrycker saken, är det fullt möjligt att konstruera en bild av historien som lämpar sig för det spel man vill iscensätta.

Historiesynen i Sverigedemokraternas kyrkopolitiska manifest bär på ett liknande sätt drag av ett odefinierat ’förr i tiden’. Argumenten är faktiskt beroende av att den fädernas kyrka som skall återupprättas ges samma vaga historiska förankring som lajv-rollspelets ’lägereldarnas och sagornas tid’. För i samma stund som man mer specifikt skulle definiera vilken tid som man menar verkligen härbärgerade allt det som har gått förlorat – vilken Fädernas kyrka som skall återupprättas, vilket arv det är som skall förvaltas – skulle resonemangets sprickor stå i öppen dager. Då skulle visionen nämligen inte bara kunna stämmas av gentemot den bild av fädernas kyrka som psalmen med samma namn utmålar såsom ”kärast bland samfund på jorden”. Då skulle det också vara möjligt att ställa den gentemot ett visst historiskt kyrkligt tillstånd. Och det historiska kyrkliga tillståndet har i varje tid alltid varit mer ambivalent än vad romantiska tillbakablickar vill göra gällande.

En himmelsk dåtid

Det var år 1907 som biskop J.A. Eklund i nationalistiska ordalag diktade om Fädernas kyrka. Är det den tiden som avses? Vid ungefär samma tid vittnar andra inomkyrkliga röster om att den samtida kyrkan knappast uppfattade att den befann sig i en gyllene kyrklig tidsålder, utan snarare i en djup kristid. Somliga kyrkliga företrädare upplevde vid den tiden Svenska kyrkans situation som så akut att man på allvar laborerade med tanken att man kanske tillhörde den sista generationen kristna i Sverige. Är det denna Fädernas kyrka som skall återupprättas? Mycket i valmanifestet tyder på det. Den sammanfogning av ”det svenska” och ”det kristna” som förbundet Fädernas kyrka ger uttryck för har i vilket fall aldrig – varken förr eller senare – varit starkare än åren strax efter sekelskiftet 1900.

I de formuleringar som förbundet numera använder sig av är visserligen det nationalistiskt-kristna språkbruket väsentligt nedtonat, i jämförelse med de programförklaringar som tidigare legat utlagda på förbundets hemsida. Men även om många av de mer explicita formuleringarna har lyfts bort kvarstår grundstrukturen. Svenska kyrkans tradition är mer eller mindre liktydig med det gamla enhetliga Sverige. Inte minst visar det sig när valmanifestet mynnar ut i ett antal konkreta frågor som man lovar att driva. Här handlar det om att värna den ”särställning” som Svenska kyrkan genom sin historia har i vårt land; att försäkra sig om att Svenska kyrkans anställda inte arbetar för mångkultur; att sätta stopp för att kyrkorum används som asylplatser för flyktingar och att med en mer offensiv mission utgöra en motkraft mot utbredningen av ”främmande religioner som islam” i Sverige.

Om man fullföljer den tankelinje som det kyrkopolitiska förbundets tal om att återupprätta fädernas kyrka representerar är det inte bara en osedvanligt banal historieuppfattning som framträder. Det blir också synligt vilken besynnerlig kyrkoteologi som manifestet indirekt ger uttryck för; en kyrkoteologi där det himmelska framtidshoppet helt hamnar i skuggan av föreställningen av den himmelska dåtid som har gått förlorad.

Eskatologin är framåtriktad

Teologen Jürgen Moltmann påpekar ofta att såväl den kristna kyrkan som kristen tro över huvud taget, bara är begriplig i ett eskatologiskt ljus. Eskatologin, alltså läran om de yttersta tingen, om Guds slutgiltiga seger över ondskan och om världens förnyelse, är inte något som kan betraktas som ett teologiskt fristående appendix. Kristendomen är istället helt och hållet eskatologisk, i betydelsen att den lever på löften som ännu inte har blivit uppfyllda i sin fullhet. Detta tillstånd av ”nu men ännu inte” hör till den historiska kyrkans existensvillkor. Den historiska kyrkan måste förhålla sig till det faktum att den är ett provisorium som, i väntan på att Guds rike skall komma i sin fullhet, är satt att vara ett vittnesbörd i världen. Tanken får förstås inte förväxlas med utvecklingspositivism. Det finns inga teologiskt trovärdiga argument för att vi i vår gestaltning av kyrkan skulle vara närmare Guds rike än vad tidigare generationer har varit. Men rörelsen är inte desto mindre framåtriktad. Kyrkans uppdrag är att redan nu gestalta hoppet om en framtid tillsammans med Gud – och försätta oss i rörelse mot den Gud som kommer oss till mötes.

I den kyrkopolitiska vision som Sverigedemokraterna ger uttryck för har detta eskatologiska ”nu men ännu inte” på ett märkligt – om än långt från unikt – sätt ställts på ända. ”Nu men ännu inte” har blivit till ett ”förr, men knappast längre”. Tankemodellen känns igen som en strategi som går igen i populistiska politiska strategier. En gång var det bra, nu har det blivit dåligt, och vi måste tillbaka.

Den teologiska frontförkortning som det innebär att förflytta visionen om Guds rike från ett eskatologiskt laddat framtidshopp till en passerad historisk epok är monumental. Med ett sådant förhållningssätt berövar man dessutom just den tradition som man vill värna på dess möjligheter att ge konstruktiva bidrag till en trofast gestaltning av kyrkan i vår tid. Filosofen Alasdair MacIntyre sammanfattar vad han menar utmärker en frisk traditionstillhörighet med orden: ”En adekvat förståelse av tradition kännetecknas av att den famnar de framtida möjligheter som det förflutna gör närvarande i nuet”.33. Macintyre, Alasdair, After Virtue, Notre Dame UP, 3e upp 2007 s 223  (min översättning) MacIntyres innehållsmättade formulering andas inget av den statiska förståelse av tradition som förbundet Fädernas kyrka ger uttryck för. Att stå i kontinuitet med sin tradition karakteriseras inte av att försöka hålla fast vid en tid som inte längre är, utan istället av att låta sig utmanas av traditionen och kritiskt inventera vilka möjligheter den erbjuder i vår tid. Kyrkans traditionstillhörighet kan då skaka om och ge perspektiv som pekar utöver den samtida horisonten, mot framtida möjligheter, vilket är något helt annat än att låta traditionen yttra sig i en vilja att återskapa en gången tid.

 

 

 

Skriv ut