Prosa/Poesi

Gud åker skidor

Niklas Hellgren

Nummer 3, publicerad 12 mars 2013
Foto: Detroit Publishing Co, Library of Congress.

Foto: Detroit Publishing Co, Library of Congress.

Snön låg tjock på Varpans is i Dalarna dagen då far mötte Gud under en skidtur. Förmodligen var han iförd pösiga byxor i grå ull, sportjacka och öronlappsmössa – ja inte Gud, alltså, utan min far. Hur Gud tedde sig vet jag inte. Fars skidor var av trä, metallspiralen låg runt pjäxans häl och man kunde spänna ner dem i en så kallad låg fästpunkt för utförsåkning. Det är en hopplöst antikverad modell numera, men det visste förstås inte han. För honom var skidor självklara glädjespridare som han hade använt på fjällsluttningar och i blötsnö, vallade och ovallade, civilt och när han låg inkallad under andra världskriget. De var en förlängning av honom själv ungefär som den blindes käpp. Så han tänkte nog inte på dem, utan mest på det vackra vädret, vinden som bet i kinderna, den klara sikten.

Ja, och så fick han ett möte. Det var visst Gud som kom åkande, och om bilden inte var lika konkret som jag vill göra gällande var mötet ändå verkligt. Jag hade så gärna velat höra far beskriva sin upplevelse, men det blev aldrig av. Jag vet bara att jag växte upp med en djupt troende förälder som läste aftonbön med mig tills jag blev stor nog att säga nej. Det gjorde honom säkert ledsen. Far blev ofta ledsen, fick jag höra. Inte arg, det var han sällan. Men nu har far blivit ledsen, sa mor, och kunde jag inte gå och be om förlåtelse? Jag gjorde som hon sa.

Med tiden blev jag ännu mer upprorisk, jag som hade älskat att sjunga med honom vid pianot. Jag kan fortfarande andrastämman till Ett barn är fött eller Stilla natt, och minns hur roligt det var att sjunga Ja, jag vill Herren lova i kanon. Men klingade texten inte lite falskt? ”Hans lov, hans lov skall alltid vara i min mun…” Nej, det skall den inte. Egentligen hade jag aldrig trott på det där. Jag hade suttit i kyrkbänken av plikt, som en del av min uppfostran, för att far ville det. Men jag leddes. Dessutom retade jag mig alltid på hur församlingen släpade efter kantorn, liksom motvilligt, halvt generat, som om ingen ville förhäva sig. Mor puttade mig i sidan: ”Sjung högre, Niklas!” Och det gjorde jag, nästan revanschlystet högt och i takt – utan att tro på ett ord. Det var en märklig liten motståndsrörelse och det gjorde mig illa till mods att jag gick prästens ärenden. För prästen höll inte bara långtråkiga predikningar, han stod för allt jag avskydde: auktoritet, fromleri, makt. Han – det var alltid en han på den tiden – höll i kristendomsundervisningen i skolan. Senare skulle han leda det nya ämnet religionskunskap, men inte brydde han sig så mycket om hinduism eller buddhism. Förstås, tänkte jag. Han ville fortsätta hålla oss i sitt grepp. Rektorn var den världsliga representanten för samhällsordningen, prästen den andliga. Tillsammans tvingade de oss att böja våra huvuden inför överheten, inför det konventionella, invanda, konservativa, det som inte fick ifrågasättas. Inför Gud.

Men egentligen är ju prästen en avvikare. Det märktes kanske inte då, men det är uppenbart i dagens nyliberala samhälle. Kyrkan må ha avknoppats från staten, men prästen är ingen entreprenör. Hon – för det är ofta en hon numera – är en av de få som inte är upptagna av sin karriär. Bara en sån sak. Och visst finns det många andra av den sorten: kuratorer, terapeuter, sjukvårdsbiträden, socialarbetare, poliser och så vidare. För det mesta arbetar de med individer. De försöker utjämna skillnader, de undervisar, hjälper, skyddar och ställer till rätta, de plåstrar ihop våra kroppar och psyken.

Men även ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är deras funktion tydlig: de gör det möjligt för oss att ägna oss åt vår verkliga uppgift, nämligen att producera och konsumera så mycket vi orkar. För om vi inte gör det brakar samhällsekonomin ihop. Efterfrågan måste öka. Tillväxten måste öka. Det finns bara en väg: framåt, uppåt! Detta är doxan, den sanning som svårligen kan ifrågasättas inom vår kulturs ram.

Prästen är heterodox, ty hon avviker från denna nyliberala doxa. Hon arbetar inte enbart för individen även om hon ofta är själasörjare; hon arbetar för allas vår frälsning. Det är otidsenligt. Vår tid har inte mycket till övers för utopier, för stora idéer, för tankar om allas bästa, för en annan värld. Den ser till sitt.

Foto: Detroit Publishing Co, Library of Congress.

Foto: Detroit Publishing Co, Library of Congress.

Far hade läst Tyst vår av Rachel Carson. Han var djupt oroad över miljöförstöringen, och engagerad i u-landsproblemet som det kallades på den tiden. Var han heterodox genom sitt tidiga engagemang? Kanske. Men hans lösning var en samförståndslösning: man skulle informera, därefter skulle de informerade engagera sig för att göra slut på orättvisor, krig, nedsmutsning och elände. Vi är ju alla små kuggar i ett stort sammanhang, i Guds urverk. Det var i alla fall så jag uppfattade honom. Själv var jag som femtonåring engagerad i FNL-rörelsen och senare i Clarté. Jag hade inget tålamod med samförståndslösningar. Vietnams folk slaktades av USA-imperialismen. Kamp var av nöden, och min utopi var en annan: Ner med kapitalismen, all makt åt folket! Jag såg allt så klart. Jag var så ung.

Det gick några år. USA drog sig tillbaka från Vietnam. Mitt politiska engagemang avtog. Jag fyllde arton. Sent på hösten blev far oförklarligt deprimerad. Han gick i samtal hos en diakon. Jag tänkte att det var någon religiös kris. Men en natt väcktes jag av ett högljutt jämrande. Far kastade sig av och an under våldsamma smärtor i huvudet. Ambulansen kom ganska fort, liksom senare diagnosen: hjärntumör.

Julen blev en enda plåga. Efteråt följde jag med honom på ett sista besök hos hans äldsta bror i Östersund, och på hemvägen frågade han mig om konduktören hade kontrollerat våra biljetter. Ja, det hade han. Även den här gången och den här gången och nästa. När vi kom till Centralen och vi skulle ta tunnelbanan hem fick jag visa honom vägen, för han hittade inte längre. Det var lite lustigt, tyckte han. Det tyckte inte jag.

Några månader senare ringde telefonen på kvällen. Far hade lyckats ta sig ut till en telefonkiosk någonstans utanför Radiumhemmet. Han grät av rädsla. Han ville komma hem. Mor tog en taxi dit och följde honom upp. Hem fick han aldrig mer komma, och jag fick inte besöka honom, för han var så förändrad. Det var bättre om jag mindes honom så som han hade varit, sa hon, och kanske var det klokt.

En morgon i början av maj kom mor in på mitt rum tidigt på morgonen. ”Nu är det slut. Far dog i natt.” Jag minns inte hur de närmaste dagarna förflöt. Däremot minns jag begravningen. Inte steg för steg, inte psalmerna utom O Kriste, du som ljuset är. Han hade ju lärt mig att spela den på piano. Nej, det jag minns är mitt hat mot pastorn där framme, han som också varit min lärare i kristendomskunskap. Fanns det inte ett illa dolt stråk av triumf i hans blick när han såg på mig? Far hade ju fått venia och hållit flera gudstjänster redan, och hans predikningar var så mycket bättre, han sjöng så mycket vackrare. Han hade drömt om att bli präst på riktigt efter pensioneringen. Men Gud hade övergivit honom, tänkte jag. Jag hatade inte bara pastorn, jag hatade den icke-existerande gud som hade låtit far dö i svåra plågor, förvirrad och ensam. Där och då dog också den sista rest av barnatro jag egentligen aldrig haft. Men låt oss kalla den trygghet, tradition, en förmåga att trots allt uppskatta det vackra i det kristna. Jag hade ändå tyckt om kyrkan som byggnad och Bibeln som ett slags psykologibok. Men aldrig mer.

Det gick många år. Jag var gift och skild och gift och skild och hade upptäckt att jag var bisexuell. Nu var jag tillbaka i Dalarna för första gången på många år och låg på min älskares arm. Jag sa att jag nästan avundades honom hans tro, för det måste ju kännas lite mindre ensamt. ”Nej, jag är precis lika ensam. Däremot är jag inte lika rädd”, svarade han och log mot mig. Senare stod jag på hans yttertrapp och tog en cigarett. Det var vinter och mörkt. Granarna böjde sig hotfullt mot mig i blåsten och jag kände mig så övergiven. Jag hade hoppats att den här gången… Ja, vad? Att jag skulle hitta mitt rätta jag, som homosexuell? Eller att han, i kraft av sina stora kunskaper om Gud skulle ge mig åter min tro? Men nej, inte heller här hade jag svaret, inte heller nu hade jag hittat hem. Jag var lika ensam, vilsen och rädd som jag alltid hade varit.

När jag hade berättat för mina yngsta systrar att jag var tillsammans med en präst blev de lite förvånade, men tog det bra. Och en av dem passade också på att komma ut – som kristen. Hon visade krucifixet runt sin hals. Det var så fint, och så typiskt för vår tid. Den kristne har blivit en avvikare, otidsenlig, nästan beklagansvärd. Ja, det som förut var förgivettaget i det gamla homogena Sverige har blivit närapå skamligt. Kyrkan har delvis sig själv att skylla eftersom så många arbetare i dess örtagård har motarbetat moderniseringen. Men i dag kan man ändå se kristna demonstrera utanför Migrationsverkets förvar. De gör det för att vi alla hör ihop. Internationell solidaritet behöver inte vara synonymt med parollen ”all makt åt folket” som jag tänkte. Men en bra början är all makt åt människorna och ingen åt de internationella storbankerna, oljelobbyisterna eller läkemedelsbolagen som bara ser till sin egen vinst.

Foto: Detroit Publishing Co, Library of Congress.

Foto: Detroit Publishing Co, Library of Congress.

Bodil Jönsson skriver i Tio tankar om tid att konflikter mellan två länder om vattenförsörjningen är något man är tvungen att ta itu med i dag. Men när vår generation påverkar framtida generationers vattenförsörjning ”gör bristen på samtidighet att man inte kan ta konflikten nu. Inga samtal kan föras mellan de olika parterna: de som förorsakar effekterna och de som utsätts för dem.” Jag tänker att någon måste representera framtidens generationer. För det fordras att man kan lyfta blicken från det personliga till det allmänna. Det krävs lösningar för flertalet: utopier. Vilka som är bäst lämpade att försvara de framtida generationerna återstår att se. Men vem ser mer av livet och döden i form av dop och begravningar än prästen? Vem är mer förankrad i historien, mer engagerad i allas vår framtid, mer upptagen av vad det innebär att vara människa?

Jo, far må haft mossiga teorier, men visst är vi alla är små delar av en större helhet, sen må vi kalla den vid olika namn. Någonstans där måste vi ta avstamp om vi vill forma de utopier som en dag kan rädda vår jord och de människor som bebor dem.

Snart är jag lika gammal som far när han dog. Jag är omgiven av kärlek från min familj, mina fantastiska barn. Visst är jag lycklig, inte är jag ensam och vilsen. Inte här hemma. Men en dag ska även jag ligga i en sjukhussäng och få lite vindruvor av en besökare som inte riktigt vet vad vi ska prata om. Livet utanför, det jag strax ska ta farväl av? Den svindlande lyckan, den stora kärleken existerar parallellt med sin motsats. Hur ska världen se ut när mina barn växer upp? Utplundrad, förödd av de generationer som satt den i pant mot löftet om en evig tillväxt? Jag önskar att jag kunde tro på något som gav mig ro, på en omslutande famn, på att få komma hem. Men jag verkar sakna all talang för en sådan tro.

Klockan är fem på morgonen. Utanför fönstret ligger snön tjock och vit. Det kommer att bli en vacker dag. Jag undrar om Gud åker skidor någonstans där ute.

 

 

Niklas Hellgren är dramatiker och översättare.

 

Skriv ut