”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij på Uppsala stadsteater
Regi: Eugenia Gorelik
Medverkande: Francisco Sobrado
Brott och straff på Uppsala Stadsteater (Fotograf: Patrik Lundin).
Vad gör det med en människa att tvingas fråga om ett lån fast han vet att han inte kommer att få det? Frågan ställs alldeles i början av Uppsala stadsteaters enmansuppsättning av Brott och straff, och sätter tonen för hela föreställningen. Frågorna om fattigdom, skuld och skam och människors reaktioner, strategier och desperation i relation till dem är centrala i den här läsningen av Dostojevskijs verk, och återkommer i olika versioner under den cirka en och en halv timme som skådespelaren Francisco Sobrado berättar och spelar olika stycken ur den monumentala romanen.
Regissören Eugenia Gorelik har satt huvudpersonen Raskolnikov i centrum, men även andras berättelser ur romanen skymtar fram. Kronologin är uppbruten och berättandet fragmentariskt, och för den som inte känner till romanens huvudberättelse är det inte alldeles enkelt att hänga med i turerna runt de olika personerna och händelseförloppen.
Denna fragmentariska tolkning av boken gör att föreställningen blir mindre av en enhetlig berättelse och mer av en upplevelse, och där frågor ställs utan att egentligen ges några svar. Upplevelsen som sådan förstärks av Sobrados enorma prestation – han inte bara fångar och håller fast vår uppmärksamhet hela tiden, det är också fråga om en oerhört fysisk föreställning med passager som mer liknar dans än skådespeleri. De frågor som ställs handlar om fattigdom och mänsklig gemenskap, om moral och ansvar.
Brottning med sitt samvete
”En människa i misär är den första att uteslutas ur den mänskliga gemenskapen” säger Raskolnikov i pjäsens inledning. Just gemenskap i relation till skam och skuld är återkommande i pjäsens tematik. Raskolnikov pendlar mellan att sträva efter att få respekt av andra – där rikedom tycks vara centralt – och att kunna respektera sig själv – där det snarare är hans egen moral som är det centrala.
När polisen kommer och ställer frågor till Raskolnikov drabbas han av svår ångest men blir oerhört lättad när han inser att polisens ärende är en penningstöld och inte det brott som plågar honom, mordet på en hjärtlös pantlånerska. Raskolnikov försöker berättiga sitt handlande med att moralen är en social konstruktion som den med makten i ett samhälle styr över. Men Raskolnikov lyckas inte övertyga sig själv. ”Huvudparten av mänsklighetens välgörare var sannerligen blodtörstiga” säger han och menar att den som vinner makten inte heller bedöms som mördare. Det är övermänniskan som bryter mot normen och lyckas vinna makten som avgör vad som är rätt och fel, och blir inte heller dömd av sin omgivning: ”Vem idag anser sig inte vara en Napoleon?”. Men Raskolnikov har ett samvete och det låter sig inte övertygas.
En parallell till nazismen
En parallell kan dras mellan Raskolnikovs förhållningssätt till sitt brott och den nazistiske byråkraten Adolf Eichmann, som var ansvarig för att organisera deportationerna till Auschwitz. Eichmann porträtteras i filmen om Hannah Arendt som nyligen hade premiär, den judiska filosofen som bevakade rättegången mot Eichmann för tidningen New Yorkers räkning. Eichmann menade sig endast göra sitt jobb, ett jobb som han inte tog moralisk ställning till. Deportationerna var en fråga om logistik, inte ideologi för Eichmann. Huruvida det är rimligt att tänka sig att en person som gick med i nazistpartiet och SS innan nazisterna tog makten och dessutom var med på den så kallade Wannsee-konferensen där beslutet om den ”slutgiltiga lösningen” togs kan vara en ren byråkrat kan såklart diskuteras – men det var den tolkning som Hannah Arendt gjorde av Eichmanns person och argumentationsstrategi under rättegången.
Skillnaden mellan Eichmann och Raskolnikov är att Raskolnikov har mött sitt offer, offret är inte en siffra på ett papper utan en verklig person av kött och blod. Raskolnikov skulle nog vilja vara psykopatisk, det vill säga inte styras av sin empati för pantlånerskan, men kan inte. Eichmann, vars brott måste väga många gånger tyngre än Raskolnikovs, tycks däremot inte lida några kval och säger sig bara ha gjort vad som förväntades av honom.
Den polske sociologen Zygmunt Baumann menar att en anledning till att förintelsen kunde genomföras var just detta att den byråkratiska organisationen och arbetsfördelningen förflyttade själva den brottsliga handlingen i många led från de som bestämde och planerade den. Det gjorde att många som deltog i förintelsen inte behövde konfronteras direkt med den. En annan judisk filosof, Emanuel Levinas, talar om ansiktets etik. Vi kan inte grundlägga någon etik i abstrakta resonemang, menar Levinas. Men i det konkreta mötet med den Andre väcks vår empati och den andres nöd möter oss som något vi måste förhålla oss till, svara på.
Men ”ansiktets etik” fungerar inte i den värld där många beslut tas långt ifrån den som drabbas. Ansiktets etik måste kombineras med en principiell etik.
Raskolnikovs mänsklighet vinner till slut – kanske
I Raskolnikovs brottning med sitt samvete, ömsom stursk och tvärsäker, ömsom ynklig och utom sig av samvetskval, ger föreställningen inte riktigt svar på frågorna den själv ställer. Inte bara bryter Raskolnikovs medvetna moralfilosofi mot hans egen upplevelse av skuld och skam – som är något centralt i ursprungsberättelsen – utan också ges i pjäsen en något oklar bild av hur genomtänkt Raskolnikovs syn egentligen är. I föreställningen kommer hans etiska resonemang sent i berättelsen, och genom det starka fokuset på yttre omständigheter eller samhällsstrukturer framstår mycket av hans tankar som efterhandskonstruktioner, rationaliseringar av desperata handlingar snarare än genomtänkt moralfilosofi.
Dock ligger ändå tyngdpunkten på Raskolnikovs mänsklighet. Oavsett hur han rationaliserar eller planerar, kommer hans mänsklighet, hans samvete, ikapp honom och övertrumfar varje försök att lägga brottet bakom sig. Kanske vinner i slutändan trots allt behovet av att kunna respektera sig själv, men denna självrespekt är inte en narcissistisk självspegling utan en respekt i ljuset av en moralisk måttstock han inte själv styr över. Moralen visar sig för Raskolnikov vara inte en produkt eller ett ”objekt” som han kan manipulera efter eget gottfinnande – fastän han försöker – utan ett Du, ett subjekt som möter honom snarare än ett Det.
Marta Axner är präst och doktorand i religionssociologi i Uppsala. Disputerar i höst på en avhandling om religiösa aktörer i svensk samhällsdebatt.
Christoffer Skogholt studerar på psykologprogrammet och masterprogrammet i tros- och livsåskådningsvetenskap i Uppsala.
