Vi behöver inse skönheten i återupptäckten av ord. Med tankar väckta på en teaterföreställning på Stockholms Stadsteater reflekterar Christoffer Skogholt över språkets förminskning och skapelsens frihet.
”Du har inte insett skönheten med ordutplåning. (…) Vet du att Nyspråk är det enda språk i världen vars ordförråd minskar för varje år?” säger Syme till Winston i George Orwells klassiska roman 1984. Syme jobbar på Sanningsministeriet, den myndighet som har till uppgift att formulera och upprätthålla den för tillfället rådande statliga verklighetsbeskrivningen, vilket ofta innebär omfattande omarbetningar av historieböcker och uppslagsverk – eftersom staten aldrig kan ha fel måste historien kontinuerligt skrivas om i takt med att staten ändrar sig. Symes uppdrag är att minska ordförrådet; syftet med det är att kritik emot staten ska bli svårare att formulera och således tänka. Nyspråk innehåller exempelvis inga synonymer. Istället för fin, utmärkt, utsökt finns bara ”bra”. Om man vill säga att något är underbart säger man ”plusbra” eller ”dubbelplusbra”. För att ytterligare rationalisera ordförrådet blir antonymer negationer av det ursprungliga ordet: ”dåligt” blir o-bra och så vidare.
”Freuds sista möte” med Tomas Bolme och Ole Forsberg. Foto: Stockholms Stadsteater
Språket förminskas
Ibland tänker jag på den här förminskningen av språket, designad för att försvåra tänkandet, när jag stöter på resonemang om att frågor om Gud, meningen med livet och andra existentiella och religiösa spörsmål är ”meningslösa”. De logiska positivisterna (en filosofisk inriktning som växte fram på 1920-talet och utövade ett starkt inflytande under ett antal decennier) hävdade till exempel att alla utsagor som har en innebörd antingen utgörs av rena logiskt självevidenta påståenden som ”alla fyrkanter har fyra kanter” eller också påståenden som är avgörbara genom empiriska undersökningar. De logiska positivisterna kunde därför nyktert konstatera att påståendet ”Gud finns” saknar innebörd (det går ej att konstruera ett experiment som verifierar eller falsifierar att Gud finns) och att frågan om livet har en ”mening” är ett kategorimisstag: ”mening” är något som språkliga uttryck har. Det vi syftar på när vi frågar om ”livets mening” är inte meningen hos ett språkligt uttryck (de flesta förstår vad ordet ”livet” betyder och om inte så kan de slå upp det i en ordbok och behöver inte förlora alltför mycket sömn över frågan) och därför har man helt enkelt blandat ihop korten när man ställer frågan om livet har en ”mening”. De logiska positivisterna vinner på så vis en enkelhet i sin världsbild som många uppfattar som elegant. (De har, så att säga, insett skönheten med ordutplåning. Nu finns det förstås en form av begreppslig rensning som gör att vi tänker klarare, men detta blir enligt min mening inte en klargörande rensning utan snarare en form av kastrering av språket.)
Den infantila eller neurotiska religionen
Men det finns också andra sätt att försöka marginalisera denna typ av frågor. Psykoanalysens fader, Sigmund Freud skriver till exempel i ett brev att ”I samma ögonblick som en människa ställer frågor om livets mening och värde så är hon sjuk. (…) Denna undran visar endast på ett lager av otillfredsställd libido, med vilket något har hänt – en slags jäsning som har lett till sorgsenhet och depression.” Det är alltid och endast ett uttryck för en frustrerad libido (livsenergi) när man undrar över livets mening. Religionen är i sin tur enligt Freud antingen infantil eller neurotisk: infantil i den mån den är ett försök att uppfinna en kosmisk fadersfigur som i likhet med barnets fader garanterar trygghet eller neurotisk om den är ett försök att kontrollera sig själv och sin omgivning, ungefär som den som fastnat i det anala stadiet enligt Freud kan bli oerhört kontrollerad i sin livsföring.
Utan att förneka att religion kan vara infantil eller neurotisk vill jag ändå med kraft hävda att det inte är en heltäckande bild av religion – och ärligt talat: vilka mänskliga verksamheter har inte infantila eller neurotiska eller destruktiva varianter? Politik kan bli en strävan efter makt för maktens skull, sex kan bli ett sätt att kontrollera sin omgivning och idrott kan absolut leda till infantil regression (och det behöver inte ens vara ett problem, i idrottens fall). Att religion, liksom alla andra mänskliga verksamheter, inte är immun mot människans svagheter kan inte legitimera ett totalt avvisande av denna dimension av mänskligt liv. Snarare handlar det om att göra distinktioner och kritisera olika former av religiositet (vilket vi ju redan gör när det gäller politik, sexualitet och olika supporterkulturer).
Det eviga sökandet efter meningen med livet
1900-talets återkommande uppgörelser med Gud till trots så ställer sig människor fortfarande frågor om Gud och meningen med livet. Det tycks nästan som att vi har en naturlig tendens att göra det och är detta ”patologiskt” så är det vi nog obotliga. På stadsteatern i Stockholm gestaltades ett fiktivt sådant samtal mellan den nyss nämnde Sigmund Freud (1856 – 1939) och författaren, litteraturvetaren och den kristne apologeten C S Lewis (1898 – 1963) i pjäsen Freuds sista möte. Mötet utspelar sig i Freuds vardagsrum i London 1939, samma dag som England går in i andra världskriget. Det är en så bra idé detta, i teorin, men i praktiken inte så väl genomförd.
Det råder nog ingen tvekan om att Freud är den av de bägge som skulle uppskattat sin egen rolltolkning mest. Freud, spelad av Tomas Bolme, är en engagerad, smart och osentimental på gränsen till cynisk karaktär. Lewis är defensiv, lågmäld och liknar en blodfattig kamrer. Det stämmer inte med min bild av Lewis som jag uppfattat som en excentrisk och bullrig, humoristisk och skarp person. Lewis i Ola Forsbergs tolkning verkar närmast besvärad av att behöva diskutera. Den verklige Lewis ansågs debattglad både bland sina vänner och i sin egenskap som ordförande för debattklubben The Socratic Club i Oxford vars syfte var att anordna debatter om intellektuella frågor relaterade till kristen tro.
Freuds personlighet kommer fram genom hur Bolme agerar. Lewis personlighet tycks tänkas komma fram genom återberättelser av fakta: han är god vän med Tolkien, han är medlem i ett litterärt sällskap (The Inklings – en ordlek som syftar både på ”aningarna” och på bläcket med vilket de skrev ner dessa sina aningar) han promenerade med Tolkien på Addisons Walk utanför Magdalen College i Oxford när denne övertygade Lewis om att de gamla myterna kan uttrycka sanningar och förebådade kristendomen som Tolkien beskrev som en ”sann myt”. Men pjäsens Lewis kan inte själv förmedla sådana insikter, han kan bara återberätta vid vilket tillfälle han blev övertygad om dem. Det verkar inte som att han har bottnat i dem.
En intellektuell boxningsmatch
Om pjäsen är en boxningsmatch så vinner Freud på poäng, både stilpoäng (det som i retoriken kallar för ethosargument) och argumentationspoäng (logosargument). Lewis får in någon stöt då och då – till exempel genom att framföra en och annan av sina käpphästar, som den att den till synes respektabla uppfattningen ”att Jesus var en bra person” är nonsens – antingen var han galen (eftersom han misstog sig om vem han var på ett fundamentalt vis), ond (eftersom han försökte lura sin omgivning) eller också var han vad han gjorde anspråk på, nämligen en person som visste mer om Gud än Mose själv och med makt att förlåta synder – vilket i dåtidens judiska kontext endast kunde tänkas om Gud själv.
Likaså kommer de in på tanken att människans längtan efter godhet och mening inte kan mötas helt och hållet i denna värld vilket enligt Lewis är ett tecken på att det finns en källa utanför vår värld som kan mätta denna längtan. Lewis använder det tyska begreppet Sehnsucht (ordagrant: ”längtan” men har en vidare innebörd) för att beskriva detta tillstånd av djup längtan efter mening och godhet. Alla andra mänskliga begär har en motsvarighet i verkligheten som kan uppfylla dem menar Lewis, varför inte längtan efter mening? Icke! säger Freud – människans djupaste begär blir aldrig mättade och är inte ett tecken på att det finns någon transcendent källa som kan fylla dem.
Freud ser teologin som ett uttryck för människans psykologiska dynamik och Satan är en projicering av mänsklig aggression: ”Vi klarar oss inte utan våra fiender” som Freud säger. Gud är en tröstefigur, Satan en projektion av våra inre skuggsidor.
Samtidigt som hin håle för de kristna enligt Freud alltså är ett uttryck för projektioner funderar jag på om detta inte är tillämpbart på Gud i relation till de mer militanta nyateisterna. De projicerar, kan man misstänka, i alla fall lite grann – inte på djävulen utan på Gudstron. Richard Dawkins sade till exempel när han utsågs till ”Årets humanist” 1996 av en amerikansk ateistisk organisation att:
”Det är populärt att tala i apokalyptiska termer om hoten som AIDS, galna ko-sjukan och andra virus ställer människan inför, men jag tror att det går att argumentera för att religiös tro är en av världens stora ondskor, jämförbart med smittkoppor men svårare att utrota.”
Om du hämtar din identitet främst i vad du är emot, kan det bli hotande för din självbild om din fiende inte är fullt så rakt igenom banal, antiintellektuell eller rent av ond som man kanske först trodde. Det problematiska i alla sådana kategoriska avvisanden av religion är att religion antas vara ett homogent fenomen. Men att inte våga se nyanser är ett tecken på fundamentalism. Nu faller inte Freud för detta i denna teater men vissa av hans uttalanden om religion gör faktiskt det.
God Gud – ond värld?
Det mesta av diskussionen mellan Freud och Lewis handlar om teodicéproblemet – det vill säga frågan om hur en god Gud kan tillåta det onda. Diskussionen blir regelbundet avbruten av flyglarmen och av Freuds eget hostande av blod som kommer av den skavande gomprotes som Freud fått inopererad då stora delar av gommen opererats bort på grund av muncancer. Lewis kommer med en del tafatta försök att förklara det onda som något som Gud kan använda för att forma människor, men när Freud hostar blod och när flyglarmen går då tystnar alla ord och alla argument. Då finns bara mänsklig närvaro – åt båda håll. Kanske är det också det enda svar som de kristna har att ge på lidandets problem, att Gud själv går in i lidandet och lider med oss. Jesus är ju Emanuel – Gud-med-oss – i lidandet och döden. I den meningen är kärleksfull närvaro det enda som hjälper mot lidandets problem, inga ord och inga teorier. Som Lewis själv sa, inte i pjäsen men i verkligheten: ”Jag vet nu, Herre, varför du inte kommer med svar. Du är själv svaret.”
Även om det ondas problem inte kan lösas behöver kristendomen ändå någon form av förståelse av varför Gud har skapat världen på det här viset. En traditionell teodicé utgår ifrån Augustinus (354 – 430) tanke att människan skapades fullkomlig i ett fullkomligt harmoniskt paradis och sedan vände sig ifrån Gud vilket orsakade ett brott både i relationerna till andra människor, till Gud men också i naturens ordning. I en evolutionär världsbild är detta inte en möjlig teodicé. En annan variant anknyter till den fornkyrklige teologen Irenaeus (130 – 202). Enligt Irenaeus har människan inte fötts fullkomlig och inte heller i en fullkomlig värld. En av poängerna med livet är istället att människan ska mogna och växa: hon är skapad till Guds avbild men skall formas till Guds likhet.
Skapelsens frihet
Den anglikanske prästen och professorn i matematisk fysik i Cambridge John Polkinghorne (f. 1930) talar om inte bara den fria viljans försvar – det vill säga att Gud respekterar människans fria vilja och inte hindrar henne från att synda, vilket kan förklara delar av det moraliska onda – utan också vad han kallar ”den fria processens försvar” i relation till det som brukar kallas för det naturliga onda. Gud har gett skapelsen en frihet att utvecklas i enlighet med sina grundläggande egenskaper. Poängen med detta är att skapelsen på det viset kan växa och göra det i enlighet med sin natur. Det är inte så att Gud lite då och då stoppar in nya entiteter i Universum, utan det finns en kreativ dynamik som är inbyggd i skapelsen, som i sin helhet ständigt upprätthålls i sin existens av Gud. För att nya arter ska kunna uppkomma i den evolutionära processen kan inte kopieringen av DNA vara helt perfekt, det måste kunna bli ”fel” för att det ska kunna bli nytt. Möjligheten till mutationer innebär dock också möjligheten till cancer. Skapelsens kreativitet och sårbarhet är två sidor av samma mynt.
Men denna sårbarhet och detta lidande är inget Gud relaterar till som en neutral åskådare – som varandes kärlek är han delaktig i den och inkarnationen är det tydligaste uttrycket för detta. Inkarnationen är ett klimax på Guds generella relation till skapelsen, att Gud är med-lidande i relation till hela sin skapelse. Som det heter i psalmen: ”Gud, du känner ondskan i din egen kropp. Att du delar smärtan ger mig hopp.” (Sv ps. 769)
Pjäsen avslutas i en form av samförstånd: ”Vilka dårar vi är som försökte lösa frågan om Gud på bara en timme”, säger Lewis. ”Ja, bara en sak vore dåraktigare: att inte försöka alls”, säger Freud. Om det kan man förstås hålla med. Man kan ju också önska att sådana samtal var lite mer ständigt pågående i det offentliga rummet. Om vi på ett meningsfullt sätt ska försöka närma oss den här typen av frågor måste vi ta avstånd från fundamentalism – både religiös och sekulär. I kristna sammanhang tar det sig uttryck i en ovilja att filosofiskt och teologiskt brottas med dessa frågor och säga att man ”bara tror” – i sekulära sammanhang genom att på förhand avvisa att Gud skulle kunna finnas eller att hävda att all religion är irrationell eller destruktiv. Kardinal Ravasi, som nyligen var i Sverige och deltog i ett samtal om Gud på Kungliga vetenskapsakademin sa att ”fundamentalism är inte tro – det är en av trons avarter”. Det är fantastiskt väl uttryckt. Men medier jobbar ofta efter logiken att det är konflikterna som är det intressanta, så man låter gärna de mer extrema ståndpunkterna komma till tals och representera respektive sida.
Samtidigt räcker det inte med att vi tar avstånd från fundamentalism – vilket ibland verkar ske på ett ytligt vis för att visa att vi tillhör ”de goda” eller ”de sofistikerade”. Ibland omfamnas i stället en form av relativism – men både relativisten och fundamentalisten har samma grundläggande problem: en bristande respekt för verkligheten. Och är det något där en ateist och en kristen borde kunna enas är det i utgångspunkten att det inte är vi som dikterar hur verkligheten är beskaffad – verkligheten föregår oss och det gäller i högsta grad Gud, om han finns.
Vi behöver också fördjupning och här är nog en stor hjälp inte minst den kristna filosofiska och teologiska tanketraditionen. Conor O’Cunningham som skrivit boken Darwin’s pious idea – ett långt försvar för tanken att kristen tro och evolutionen är förenliga – svarar på frågan hur kristna teologer bör gå i dialog med naturvetenskapen att: ”Teologerna behöver se till att de är grundligt insatta i traditionen, så att förståelsen av Gud och skapelsen, lärans utveckling och så vidare är adekvat, vilket tenderar att lösa många problem till att börja med.”
Förlusten av begreppsliga redskap
Den lutherska betoningen på skriften allena innebar här ett brott med en månghundraårig filosofisk-teologisk tradition och det har inte varit till vår fördel. Vi tappade många av de begreppsliga redskap med vilka teologin och filosofin eller tron och förnuftet (till vilket naturvetenskapen förstås hör) kunde relateras till varandra. Syme försökte som sagt försvåra tänkandet genom utplånandet av ord, vi kan tänka att vi försöker bredda tänkandet genom att fördjupa oss i den filosofiska och teologiska traditionen: vi behöver inse skönheten i återupptäckten av ord. Precis som vi behöver inse skönheten i en ständigt växande kunskap om den här världen genom de olika vetenskapliga disciplinerna. Då finns goda förutsättningar för ett meningsfullt samtal om tro och vetande, om Gud och världen.
