Möte

Från Ludvig till Evelina

Tidskriften Evangelium

Nummer 3, publicerad 12 mars 2013
Ludvig och Evelina. Foto: Privat.

Ludvig och Evelina. Foto: Privat.

Ludvig tycker att kvinnor kan bli präster. Evelina är präst. Frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet, den så kallade ämbetsfrågan, förefaller överspelad idag ett halvt sekel sedan de första kvinnorna prästvigdes i Svenska kyrkan. Ändå ligger den kvar på bordet. Har nya generationer fått ärva de äldres olösta konflikter, eller har ämbetsfrågan använts till att dölja andra problem? Vi bad Ludvig och Evelina brevväxla om sin syn på saken.

—-
Från: Ludvig Lindelöf
Skickat: 9 januari 2013

Till: Evelina Johansson

Hej Evelina!

Jag vet ju ingenting om dig – vilket får mig att tänka att du inte heller vet någonting om mig, så det bästa sättet att starta en diskussion är kanske genom att presentera varandra för att kunna förstå våra utgångspunkter och synsätt?

Jag heter alltså Ludvig, är 33 år, har varit prästvigd i ett år och spenderat den allra största delen av mitt liv i Göteborg och för tillfället har jag tjänst i en församling i de centrala delarna av Göteborg. Min första egentliga kontakt med kyrkan togs vid konfirmationen och sen dess har det rullat på kan man säga. Jag började i ungdomsgruppen, blev konfirmandledare på läger, arbetade på vikariat i församlingen som vaktmästare, på expeditionen och som församlingspedagog och 2006 började jag läsa till präst i Göteborg. Märkligt nog var det också första gången som jag upptäckte att det fanns en utbredd misstro mot kvinnliga präster och även mot de homosexuellas tillvaro i kyrkan. Det säger kanske en hel del om den församling jag växte upp i som alltså kan klassas som ”liberal” (om man med det menar att den inte ser skillnad på människor och människor).

I ett stift som Göteborgs stift kan man ju tycka att jag borde stött på dessa frågor tidigare, och det hade jag kanske. Men då enbart som något man hör talas om, ingenting som jag hade stött på i verkliga livet. Därför blev det något av en ögonöppnare för mig att få träffa andra prästkandidater med helt andra åsikter och få se att kyrkans värld är mer mångfacetterad och komplex än vad man kan tro från en församlings perspektiv.

Ja, det var kanske en liten trevande ingång till vårt samtal?

Allt gott! /Ludvig

 


Från: Evelina Johansson
Skickat: 11 januari 2013

Till: Ludvig Lindelöf

Hej Ludvig!

Det var trevligt att få en bild av din bakgrund som inledning! Jag kontrar med något liknande. Själv är jag 28 år och har varit prästvigd i tre år. Jag är uppväxt i Ångermanland och vigdes för Härnösands stift, men har för närvarande tjänst i Västerfärnebo-Fläckebo församling i Västerås stift. Jag har varit kyrklig aktiv från början kan man väl säga; mina föräldrar är kristna och jag har firat gudstjänst, varit med i barngrupper osv från början. Efter gymnasiet började jag läsa teologi i Uppsala och bodde där fram till prästvigningen.

Jag var nog i tioårsåldern när jag så att säga upptäckte ”ämbetsfrågan”. Den var ingen stor fråga i min hemförsamling – det har den väl överlag inte varit i Härnösands stift – men jag träffade ibland personer som inte samtyckte till ämbetsreformen av år 1958. Då tyckte jag att det lät helt barockt, minns jag, men i efterhand ser jag det som mycket värdefullt att ha fått möta frågan tidigt och i närmiljön. De blev därigenom ett slags grundläggande självklarhet för mig att var och en måste ha rätt till sin uppfattning i frågan och att jag inte kunde kräva att någon skulle byta åsikt bara för att det skulle kännas bättre för mig.

När jag först stötte på kyrkoordningens bestämmelser [1] kring det hela såg jag det därför som en rent praktisk fråga – det blir ju så knöligt om samarbetet inte fungerar. När jag märkte att många uppfattade bestämmelserna som ett förbud mot en åsikt och att de också tillämpades så föreföll det mig mycket märkligt.

Under studietiden kom jag alltmer i kontakt med den högkyrkliga traditionen inom Svenska kyrkan och mötte därigenom fler människor som inte samtyckte till ämbetsreformen. Jag mötte i dessa sammanhang inget annat än vänlighet och respekt (med ytterst få undantag och sådana undantag finns väl i alla sammanhang där det finns människor) och det framstod som allt märkligare att denna fråga skulle vara något slags främsta sållningskriterium vid prästvigning, tjänstetillsättningar, tilldelning av församlingskollekter med mera.

Det är ju intressant hur frågan är fläckvis närvarande i vårt land – att du i Göteborgs stift ändå mötte den sent, medan jag mötte den tidigt i Härnösands stift.

Frid och all gott!/Evelina

P. S. Nu åker jag på konfirmandläger över helgen, men jag återkommer söndag eftermiddag. DS.

 

1. 31 kap. 2 § Kyrkoordningen: Behörig att utöva uppdraget som präst är den som har vigts till präst i Svenska kyrkans ordning eller som har förklarats behörig av ett domkapitel. Domkapitlet får förklara den behörig att utöva uppdraget som präst som (…) har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.

 


Från: Ludvig Lindelöf
Skickat: 14 januari 2013

Till: Evelina Johansson

Hej Evelina!

Hoppas helgens läger var bra!

Det är intressant det du påpekar i ditt mail, att ämbetsfrågan är ”fläckvis närvarande” i vårt land. Varför denna fläckvisa närvaro? Det får i alla fall mig att ifrågasätta frågans grundproblem, för om det hade varit en verklig fråga hade den väl varit lika aktuell överallt? Jag antar förresten att vi med ”ämbetsfrågan”, detta diffusa ord, egentligen menar ”frågan kring vilket kön en präst skall ha”. Och bara där kan jag känna att frågan är märklig.

Varför är könet ett problem? Varför spelar det någon roll? I mitt tycke är det mycket besynnerligt att människor får för sig att jämföra kön på varandra. Och därför undrar jag nu om det verkligen är där skon klämmer eller om det bara blivit till en symbolfråga för de två kyrkliga läger i vårt land som oftast går under namnen ”konservatism” och ”liberalism”? Jag är som sagt dåligt insatt i frågan, eftersom det från min ståndpunkt är en självklarhet att en präst är en präst så länge den av en biskop i vår kyrka har avskilts till att vara detta. Och någon biblisk grund ser jag inte att frågan har. De citat från Paulus som ofta anges om kvinnans roll i församlingen [2] vägs samtidigt upp av hans uttalande att ”…alla är ni nu ett i Kristus Jesus” [3]. Det faktiska förhållandet står så emot det ideala förhållandet.

Så vad är då egentligen frågans grund? Tolkningsföreträde? ”Den rätta läran”? Bibelsyn? Kyrkopolitik? Jag skriver nu för att förstå inte bara hur andra agerar, utan också hur jag själv agerar och tänker. Det måste ju någonstans finnas en kamp, en kamp för det man tror på, en kamp för det man vill stå upp för. Men vad är kampens kärna och vilka uttryck tar den sig i periferin? Det här behovet vi alla har att urskilja människor, att kategorisera, att anklaga och att döma, är inte det ett överflödigt behov? Har inte Jesus, som den ultimata syndabocken, redan blivit urskiljd, kategoriserad, anklagad och dömd för att vi skall kunna göra det som är viktigt? Är det inte det som Paulus menar med att vi alla är ”ett i Kristus”? Att vi är en gemenskap där ingen behöver stötas ut, särskiljas eller dömas?

Ibland undrar jag om inte många av konflikterna i vår kyrka bara är en undanflykt. Ett sätt att säga ”tillvaron är inte perfekt, och det är ditt fel!”. Det är som om att vi försöker återvända till paradiset, till det rena och ursprungliga utan att inse att det inte går. Och istället för att inse det och tänka om så skyller vi på någon annan och bråkar om småsaker. Konflikterna blir så till tidsfördriv och tar bort fokus från den riktiga kampen. Jag menar nu inte att förringa de konflikter som vår kyrka har, men jag ifrågasätter bara dess grund och förhållande till helheten. Världen blir inte en bättre plats om alla tänker som en själv. Det måste man inse tror jag. Och sen, därifrån, försöka urskilja det som ändå kan göra världen och kyrkan bättre.

Allt gott!/Ludvig

 

2. 1 Kor. 14:33-35 Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten.

3. Gal. 3:28 Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

 


Från: Evelina Johansson
Skickat: 22 januari 2013

Till: Ludvig Lindelöf

Hej igen!

Tack, lägret var jättetrevligt! Hoppas du också har det bra! Ledsen att svaret dröjt denna gång!

Du får gärna utveckla hur du menar med att en fråga måste finnas överallt för att vara en ”riktig fråga”. Jag förstår nog inte riktigt vad du menar med en riktig fråga? Tänker du dig att ingen egentligen motsätter sig ämbetsreformen på allvar?

Ska man dra några växlar på våra olika erfarenheter (det kanske man i och för sig inte ska – det är ju ganska slumpartat vilka människor man råkar stöta på) ligger väl annars den motsatta slutsatsen närmare till hands: Om man kan vara skeptisk mot ämbetsreformen även i regioner där den uppfattningen varit mer sporadiskt förekommande och kanske bekämpats tydligare av stiftsledningen, så visar det väl om något att frågan har ett självständigt liv och inte bara finns i Göteborgs stift på grund av biskoparna Giertz och Gärtner, saliga i åminnelse.

Frågan som symbolfråga för olika fraktioner i Svenska kyrkan… ja, så kan man kanske i någon mån säga att det blivit. Emellertid förekommer ju motståndet mot ämbetsreformen i flera olika fromhetstraditioner i Svenska kyrkan, som inte har någon fullständig gemenskap i övrigt (lågkyrkliga, högkyrkliga och gammalkyrkliga till exempel.).

När det gäller Bibelordet tror jag inte så mycket på att ställa Gal 3:28 mot de kyrkoordningsliknande föreskrifterna om kvinnor i Pauli brev. Galaterbrevsversen handlar ju om frälsningen och kan svårligen användas som argument för att kön är betydelselöst i den jordiska tillvaron eller att kvinnor och män skall ha samma uppgifter i alla sammanhang (ingenstans i debatten hävdar väl någon att man måste vara präst för att få evigt liv?). Möjligen kan man avfärda 1 Kor 14:33-36 i sammanhanget med att det inte gäller frågan om vem som skall undervisa i församlingen utan huruvida man får avbryta den som faktiskt har ordet (för att ställa frågor till exempel och då är svaret nej, man ska fråga sin man efteråt istället). Större problem erbjuder i så fall 1 Tim 2:11-12 [4], tycker jag, där kvinnan som meddelare av undervisning berörs.

Att Jesus skulle upphäva kategorier i allmänhet eller kön som kategori i synnerhet, går det verkligen så bra att belägga det? I hans retorik finns ju kategorierna närvarande: Matt 10:35: far mot son, svärdotter mot svärmor etc [5] Om det inte är meningen att kristna kvinnor ska kunna prästvigas så innebär det knappast någon kränkning av deras himmelska medborgarskap, mer än för de män som inte heller är ämnade till präster. Att alla kristna inte skall prästvigas upphäver väl inte enheten i Kristus?

Därtill handlar ju frågan inte bara om vad en kvinna som prästvigts faktiskt är (präst eller inte präst – det beror ju ganska mycket på hur man betraktar prästvigningen; högkyrkliga kan ju till exempel vara mer benägna att lägga vikt vid effekten av prästvigningen som sakramental handling även när det är en kvinna som prästvigs), utan om huruvida det är rätt att prästviga kvinnor. Handlingar kan ju utföras i strid mot Guds vilja även när det handlar om heliga ting.

Det är ju en intressant tanke att konflikten skulle vara ett sätt att bearbeta vånda inför världens ofullkomlighet. Men hur förenar du den tanken med det faktum att i stort sett alla riktningar som avvisar ämbetsreformen håller den fallna skapelsen för en självklar del av den kristna trosläran? Varför skulle dessa bli besvikna över att världen i dess fallna tillstånd är ofullkomlig?  Det är väl snarare grupper som helt eller delvis avvisar arvssynden som förväntar sig att hitta eller åstadkomma Guds rike förverkligat på jorden, än exempelvis Bibeltrogna vänner?

Jag håller med dig om att man nog måste inse att vi kommer att få leva med flera uppfattningar i den här frågan. Just därför är det så ledsamt, tycker jag, att argumentationen för ämbetsreformen allt som oftast börjar från fel håll, med att förutsätta reformen som något självklart. Mot detta kan alltid ställas universalargumentet: ”Kyrkan har inte gjort så.” Detta är inte nödvändigtvis ett absolut argument mot en reform, men det placerar bevisbördan på reformivraren och där måste bevisbördan alltid ligga när det gäller kyrkliga reformer (kanske rentav reformer över huvud taget – för att kunna döma det befintliga skyldigt krävs bevis). Det kan därför inte vara någons uppgift att förklara varför det inte skall vigas kvinnliga präster – det är någons uppgift att förklara varför sådana ska vigas, om de nu ska det – annars har man avsvurit sig kontinuiteten med Kyrkan genom tiderna.

Jag tycker att det vore mer klädsamt och även mer fruktbart om förespråkare för ämbetsreformen bakade in mer ödmjukhet i sitt sätt att resonera – vi har ju faktiskt större delen av kristenheten emot oss och det är nog nödvändigt att ta med sig in i samtal om den här frågan. Självklarhets-argumentation kan ju dessutom lätt användas till att rättfärdiga ganska obehagliga verktyg, som till exempel samvetsklausulens avskaffande [6]. Om det är självklart att det ska finnas kvinnor som är präster då kan man ju lika självklart anta att det är något grundläggande fel på dem som inte kan förstå detta. Om det inte handlar om självklarheter däremot, då är det ju rimligt att det kan finnas olika uppfattningar i frågan och att de som tycker på annat vis kan vara lika kloka, snälla och så vidare som alla andra. Då är det ju också svårt att förklara vad som gör dem kollektivt olämpliga för prästvigning.

Om en fruktbar samexistens skall bli möjlig i Svenska Kyrkan – och det tror jag nog att den skulle kunna bli – så tror jag att det måste skapas många fler möjligheter till samtal om frågan, men det är ju så svårt idag när det är ganska riskabelt att bli förknippad med den över huvud taget.

Frid och allt gott! /Evelina

 

4. 1 Tim 2:11-12 Kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet och alltid underordna sig. Att själv undervisa tillåter jag henne inte och inte heller att bestämma över mannen, utan hon skall hålla sig tyst och stilla.

5. Matt 10:35 Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor.

6. Med ”samvetsklausulen” avses en skrivning i ett utskottsbetänkande från Kyrkomötet 1958, (som också var ett förarbete till lagen 1958:514) inför beslutet om att ge både kvinnor och män möjligheten att vigas till präster i Svenska Kyrkan. Utskottet slog fast att det var viktigt att  präster och biskopar som för ”sin religiöst grundade övertygelses skull” inte accepterade beslutets riktighet, inte skulle tvingas att prästviga eller tjänstgöra tillsammans med prästvigda kvinnor. Samvetsklausulen blev föremål för debatt i riksdag såväl som kyrkomöte under 1970-talets slut, och 1982 upphävdes den.

 


Från: Ludvig Lindelöf
Skickat: 23 januari 2013

Till: Evelina Johansson

Hej Evelina!

Tack för ditt mail! Jag känner att vi börjar snurra in oss i stora och komplicerade frågeställningar nu. Mitt senaste mail var nog något färgat av den omgivande tiden, en mörk måndag i januari och kanske därför något dystert i ton, men jag skall försöka reda ut några saker nu.

Min formulering ”en riktig fråga” var nog ett försök att hitta en mer grundläggande konflikt bakom ämbetsfrågan, en konflikt som ligger på ett djupare plan än könstillhörighet. Men det är kanske för att jag känner att ämbetsfrågan är en perifer fråga och att jag inte riktigt förstår vad den har med den kristna trons centrum att göra. Därför ifrågasatte jag dess grund och sökte eventuellt ett svar som kunde ligga bakom.

Vad gäller bibelorden så tänker jag att man visst kan ställa dem emot varandra. Frälsningen har ju redan skett genom Jesus Kristus – det är idealet vi strävar efter. Och även om vi inte skulle kunna förverkliga Guds rike här på jorden, vad är problemet med att försöka? Att exempelvis försöka upplösa de patriarkala normer som vårt samhälle har och forma ett samhälle som mer liknar Guds rike? Det rike som Paulus beskriver i Gal 3:28? Att Jesus nämner ord som svärdotter är ju svårt att jämställa med att han vill behålla biologiska och sociologiska könsnormer. Hur mycket Gud än Jesus var så måste han väl ändå tala det språk som den faktiska tiden han levde i talade?

Men det var en annan sak du skrev som jag tyckte var intressant att diskutera. Detta om att ”…handlingar kan utföras i strid mot Guds vilja även när det handlar om heliga ting.” Hur tänker du då? Kan man exempelvis döpa någon mot Guds vilja? Kan man handla sakramentalt MOT Gud? Är det inte Gud som handlar och vi som tar emot? Hur tänker du exempelvis på kallet och prästvigningen då? Är det en yttre (kyrkans) eller inre (Guds) bekräftelse? Eller är det kanske båda? Jag har inte tänkt på det sättet som du beskriver så jag är nyfiken på att veta mer om hur du tänker kring det påståendet.

Allt gott! /Ludvig

 

 


Från: Evelina Johansson
Skickat: 30 januari 2013

Till: Ludvig Lindelöf

Hej!

Tack för ditt brev!

Att ämbetsfrågan är perifer i jämförelse med mer centrala frågor, håller jag verkligen med dig om, försoningsläran till exempel, och det finns nog få som inte skulle hålla med om det. Det tycks ju dock som att frågan betraktas som tämligen central av kyrkoledningen, då prästkandidaterna prövas så noggrant i just denna fråga. Men visst skulle man i och för sig kunna tänka sig att det inte är det verkliga skälet bakom bestämmelsen.

Å andra sidan: Sakramenten kan väl inte gärna betraktas som perifera i Kyrkans liv (med tanke på hur Augsburgska bekännelsen definierar Kyrkan till exempel [7]? Givet att sakramentsförvaltningen tillhör prästens grundläggande uppgifter blir det då ändå så att frågan om vem som kan vara präst och inte kommer att tangera trons centrum. Till någon som aldrig kan gå i nattvarden i sin hemförsamling känner jag inte att jag gärna kan säga: ”Den här frågan är perifer – den berör inte trons centrum.” Jag tror att det kanske ibland blir för mycket fokus på vad präster tror eller inte tror i den här frågan, så att vi riskerar att glömma att det faktiskt finns lekmän, vanliga gudstjänstfirare inblandade också. Vad tänker den som är med om att det betraktas som en förolämpning mot celebranten när man väljer att sitta kvar i bänken under kommunionen? Är det inte lite bakvänt? Är det inte i den situationen mest synd om den som inte fick sakramentet?

Huruvida det skulle vara rätt eller fel att försöka återskapa Guds rike på jorden är väl en fråga för sig, förvisso en intressant sådan. Jag uppfattade av ditt förra brev (och kanske missförstod jag dig?) att de som motsätter sig ämbetsreformen skulle göra detta för att kanalisera sin besvikelse över att Guds rike inte är perfekt manifesterat på jorden. Det jag menar är att man inte gärna kan söka en sådan förklaring, eftersom motstånd mot ämbetsreformen sällan samvarierar med tanken att det är möjligt för Guds rike att framträda på jorden i sin fulla perfektion och därför knappast heller med sådan besvikelse.

Jag skulle säga att det torde vara möjligt att utföra prästvigning mot Guds vilja. Man kan exempelvis hypotetiskt tänka sig att någon skulle prästvigas som inte tror på treenig Gud – det går mycket väl att genomföra detta, men vi har inte goda skäl att tro att Gud önskar sända ut någon för att döpa i Hans treeniga namn, utan att tro på det. Det är naturligtvis mycket vanskligt att försöka ge ett konkret exempel och inget jag personligen skulle vilja försöka mig på, men rent hypotetiskt borde man kunna räkna med möjligheten. ”Gud som handlar och vi som tar emot” – javisst är det Gud som handlar i sakramenten. Man skulle kanske kunna tänka sig att Gud inte alltid så att säga låter sakramentet ske när den yttre handlingen utförs – är det så du menar? Annars brukar man väl räkna med att Gud knutit sakramentens löften till ordet och det yttre tecknet i förening, att det är så de skiljer sig från Guds övriga ingripanden i världen.

Nej, det går knappast att använda Matt. 10:35 för att visa att Jesus sanktionerade en viss typ av könsroller, det håller jag med om. Jag använder det som ett exempel på att Jesus visst delade in människor i kategorier, att vi inte kan belägga motsatsen. Detta i sig bevisar naturligtvis inte att Jesus inte ville att kvinnor skulle vara präster – men det kan visa att man inte heller kan hävda att eftersom Jesus inte delade inte människor i könskategorier, spelar det ingen roll vilket kön prästen har – frågan är mer komplicerad än så, tror jag.

Frågan om huruvida Gud önskar eller önskat prästvigning av kvinnor är ju mycket svår att besvara med säkerhet givet dagens situation. Det vi däremot kan säga med säkerhet är att frågan inte verkar försvinna. Efter 50 år ifrågasätts ämbetsreformen fortfarande, inte bara av äldre människor som var med för 50 år sedan, och det trots att försök gjorts att utplåna detta ifrågasättande. Jag tror att vi måste lära oss att leva med den oenigheten. Just därför tror jag att det allra viktigaste att fundera kring är hur vi hanterar mångfalden i Svenska kyrkan, så att den inte bara blir en mångfald för vissa. Att just vissa åsikter i denna fråga, av alla åsikter och alla frågor, skall skiljas ut som något som inte får finnas, det känns väldigt märkligt, tycker jag. Hur tänker du kring det?

Frid och allt gott! /Evelina

 

7. Aug. bek. VII ”Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten.”

 


Från: Ludvig Lindelöf
Skickat: 4 februari 2013

Till: Evelina Johansson

Hej.

Ja, detta verkar, som du skriver i avslutningen av ditt brev, vara en fråga som vi får leva med ett tag till. Tråkigt nog. Och visst håller jag med om att det bästa hade varit om vi kunde hitta någon form av samförstånd och sätt att diskutera detta i vår kyrka utan att det blev personligt eller infekterat. Problemet som jag ser det är att det blir personligt hur man än gör det. Det handlar ju om två diametralt motsatta åsikter som skall försöka samsas. Det handlar om personers kön, om sakramentsförvaltning och om ens personliga syn på kyrkan och Gud. Det är inga lätta frågor att hitta bra samtalsformer för. Men förhoppningsvis har jag fel.

Nej, jag menade inte att de som motsätter sig ämbetsreformen skulle göra det för att ”kanalisera sin besvikelse”. Det var mer en filosofisk fråga om alla konflikters grund. Kanske gick jag lite långt i just den passagen. Det var ett uttalande riktat åt båda sidor och åt många konflikter, en mer existentiell frågeställning kring konflikter överlag så att säga. Vi kan glömma det för tillfället.

Angående din fråga om hur jag tycker att ”just vissa åsikter i denna fråga, av alla frågor och åsikter” inte får finnas så kan jag nog komma på en uppsjö av andra åsikter som inte får finnas heller. Visst, de flesta av dessa åsikter är av ”sekulär” natur, såsom rasistiska åsikter eller homofoba åsikter, men också hädiska åsikter. Minns Ulla Karlsson och ”det finns ingen synd”-debatten [8]. Säga vad man vill om debatten, men det var ju verkligen en åsikt som inte fick finnas. Och i grund och botten handlar ju också de ”sekulära” åsikterna om teologi, det handlar om skapelsen, om människan som Guds avbild och om vårt ansvar för den skapade världen. Den här dikotomin mellan åsikt och dogm kanske borde synas i sömmarna och diskuteras vidare. Varför är just vissa frågor en ”åsikt” medan andra frågor är dogmatik? Det klassiska sättet att förringa dogmatiska ståndpunkter genom att kalla dem för en åsikt och sedan hävda att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap tror jag inte gynnar debatten nämnvärt, särskilt inte i det här fallet. En ärligare diskussion hade tagit sin utgångspunkt i de teologiska grundprinciperna som olika företrädare för olika åsikter har och sedan diskuterat detta vidare. Från en gemensam teologisk plattform.

Och varför den här frågan betraktas som ”tämligen central” av kyrkoledningen kanske är just därför? För att det är en teologisk grundprincip? Eller så är det som med trosbekännelsen, att kyrkan som institution måste sätta ramverket, gränserna för vår kristna gemenskap och kanske därför inte fokuserar lika mycket på trons centrum?

Allt gott! /Ludvig

 

8. Se Ola Sigurdssons recension av Ulla Karlssons bok ”Människa du är någon” i Evangelium nr 1.

 


Från: Evelina Johansson
Skickat: 21 februari

Till: Ludvig Lindelöf

Hej!

Jag håller verkligen med om att skillnaden mellan trosgemenskap och åsiktsgemenskap mest tycks vara en lek med ord, som inte brukar föra diskussionen framåt nämnvärt utan snarare döda den. Oavsett vad man kallar det är det ändå i mina ögon drastiskt att jämföra ett avvisande av ämbetsreformen med ett avvisande av Jesu försoningsdöd för våra synder. Du sätter där fingret på just det som jag menar att jag finner så märkligt – att handlingar – och även yttranden – som kan tolkas som ett avvisande av ämbetsreformen kan medföra samma påföljder som ett avvisande av Kristi offer på korset. Jag tänker dock att det lyfter fram något som vår brevväxling kanske gjort tydligt, nämligen att en första fråga att besvara för att möjliggöra samtal är hur central ämbetsfrågan egentligen är i förhållande till andra frågor.

Min erfarenhet är att just enighet i andra mer centrala frågor för den kristna tron – som exempelvis försoningen – kan utgöra en god grund för fina samtal om ämbetsfrågan trots olika uppfattningar i just den. Man enas så att säga om att ge den lägre prioritet i stunden och kan samtala utan att försöka övertyga varandra. Jag är kanske mer optimistisk vad gäller dylika samtal eftersom jag haft turen att få vara med om sådana – det förefaller ändå vara så att om man verkligen vill tala med varandra så går det också att göra det, till och med om det här.

Tack för denna möjlighet att samtala med dig i frågan!

Frid och allt gott! /Evelina

 

 *

Ludvig Lindelöf är präst i Göteborgs Carl Johans församling. 

Evelina Johansson är präst i Västerfärnebo-Fläckebo församling i Västerås.

 

Skriv ut