Ola Sigurdson

Ola Sigurdson

Ola Sigurdson är professor i tros- och livsåskådnings-vetenskap vid Göteborgs universitet. Hans forsknings-områden finns i skärnings-punkten mellan traditionell systematisk teologi och kontinental teoribildning. Ola Sigurdson har bland annat utgivit böckerna Himmelska kroppar (2006) och Det postsekulära tillståndet (2009).

Litteratur

Försoning och halleluja

Ola Sigurdson

Nummer 1, publicerad 2 oktober 2012

Ola Sigurdson finner viktiga poänger i prästen Ulla Karlssons bok men också smärtsamma påminnelser om den samtida teologins brister. Det är ett empiriskt konstaterbart faktum att vi lever i en värld som i radikal mening är ”ur led”. Berättelsen om korsfästelse, död och uppståndelse är ett erkännande av tragiska dimensioner av den mänskliga existensen, skriver Sigurdson, och den optimistiska människosyn som Karlsson presenterar riskerar att hamna i en hallelujateologi helt utan kors.

En av de mest ironiska termerna inom teologin och kyrkohistoria är användningen av beteckningen ”försoningsstriden” för en diskussion inom svensk kristenhet under andra halvan av 1800-talet. Striden stod om huruvida Gud behövde gottgöras för att förlåta människan eller inte. Kanske har vi nu fått en ny försoningsstrid. Våren 2011 vållade Ulla Karlsson uppmärksamhet i Kyrkans tidning genom två artiklar som ifrågasatte syndabegreppet och Jesus försoningsoffer. Den debatt som blossade upp blev stundtals häftig (för att uttrycka det milt) och ledde så småningom att Karlsson tog en paus från det praktiska arbetet som präst. I stället har hon färdigställt en bok, Människa du är någon!, där hon, inte oväntat, lägger ut texten både om sin syn på synd och försoning och om sin egen väg till präst inklusive uppmärksamheten kring hennes två artiklar. Boken är en blandning av olika genrer, alltifrån fiktiva samtal med Jesus till predikningar, långa bibelcitat och ömsom biografiska, ömsom resonerande partier. Genreblandningen skulle kunna ha lett till att boken ger ett splittrat intryck, men så är inte fallet. Tvärtom gör den boken lätt att läsa, och förutom ett antal passager med långa okommenterade bibelcitat för boken fram Karlssons position på ett effektivt sätt.

Vad är då bokens budskap, förutom att återberätta Karlssons egen andliga resa? Jag uppfattar fyra saker som Karlsson vill ha sagt. För det första anser hon att det traditionella försoningsspråket – och med denna menar hon för det mesta den så kallade juridiska försoningsläran – inte fungerar utan tvärtom ger en destruktiv bild av både Gud och människa. Om Kristus uppfattas som ett offer nödvändigt för att blidka en vred Gud och därmed åstadkomma försoning med människan, blir konsekvensen en despotisk gudsbild och en inskränkt människobild. Behovet av en sådan försoning härrör ur en, enligt Karlsson, förvriden syndauppfattning, och det är hennes andra punkt. Uppfattningen om arvsynden innebär att människan är en ”arm, fattig syndare” och således i behov av en försoning som hon inte kan skänka sig själv. Men talet om en arvsynd är inte trovärdigt, eftersom människan hela tiden befinner sig i utveckling. Fokus på människans tillkortakommanden leder till, i en tredje punkt, att kyrkan blir fixerad vid dessa i stället för det som enligt Karlsson var Jesus egentliga ärende, nämligen att upprätta människor. För det fjärde leder detta till en tystnadens kultur i Svenska kyrkan med negativa konsekvenser för såväl den öppna diskussion som för det andliga livet. En motbild mot dessa fyra punkter finner Karlsson däremot i Jesus, särskilt om man fokuserar mer på det liv han levde än den död han dog. För att summera de fyra punkterna så lider stora delar av kristendomen inklusive Svenska kyrkan av alltför mycket kors och alltför litet halleluja.

Den juridiska försoningsläran har redan tidigare parodierats av poeten Thomas Tidholm i dikten ”Guds son” där Jesus sitter för sig själv natten innan sin korsfästelse: ”Han hade helst velat slippa/ bli berömd och dö/ Det verkade så överdrivet/ när han satt där/ Men det var farsan hanses/ som låg efter honom och skulle sätta dit honom/ för allt skit/ i världen”.

“I boken har Karlsson otvivelaktigt identifierat en dunkel sida hos den kristna traditionen, när försoningsspråket i sin förlängning blir till en legitimering av lidandet på så vis att Jesus måste lida, och eftersom han har lidit för oss, står vi i en obetalbar skuld till honom.”

Karlsson är här något på spåren som redan tidigare har uppmärksammats av såväl feministisk teologi som den franske antropologen René Girard, nämligen att vissa sätt att tala om försoning blir falska när de i själva verket låser fast människor i en beroende situation i stället för att upprätta dem. I sitt fiktiva samtal med Jesus låter hon honom säga att ”Gud kräver inga offer. Bara människor utser syndabockar och offer.” I boken har Karlsson otvivelaktigt identifierat en dunkel sida hos den kristna traditionen, när försoningsspråket i sin förlängning blir till en legitimering av lidandet på så vis att Jesus måste lida, och eftersom han har lidit för oss, står vi i en obetalbar skuld till honom. Med andra ord kan vi inte relatera till Jesus som vår broder utan endast som en gäldenär. Karlsson gör rätt i att kritisera dessa drag hos kristendomen. Om korset skall ha någon mening, måste denna mening förstås i relation till själva befrielsen och inte tvärtom.

Ett annat sätt att tänka om försoningen är emellertid att Jesus på korset inte lider för att Gud säger att han måste, men att detta var en konsekvens av ett självutgivande liv, och att den förblivande poängen med korset är att det avslöjar hur människans ständiga jakt på syndabockar i nationens, religionens eller statens namn är beredd att även offra oskyldiga. Antydningsvis är Karlsson inne på liknande resonemang, och hade hon fördjupat dem hade hennes kritik kunnat bli ännu mer bitande. Hennes egen idé om försoning riskerar dock emellanåt att bli en smula trivial, som när hon påpekar att vi alla gör våra misstag och att det då handlar om att erkänna detta, försonas och gå vidare. Det är givetvis helt riktigt. Men det som det mer radikala språket om ”syndafall” och ”arvsynd” försöker komma åt är det fundamentala främlingskap som kännetecknar den mänskliga situationen. Hon har återigen en poäng med att talet om en ”arvsynd” kan vara synnerligen misslyckat, särskilt när det leder tankarna till en biologiskt förmedlad synd. Men även om jag gärna skulle kunna vara utan termen, tror jag att den mer optimistiska människosyn som Karlsson ger prov på bör kritiskt skärskådas i relation till det för mig empiriskt konstaterbara faktum att vi lever i en värld som i radikal mening är ”ur led”. Berättelsen om korsfästelse, död och uppståndelse är, som jag förstår det, ett erkännande av just dessa tragiska dimensioner av den mänskliga existensen. För mig framstår den optimistiska människosyn som Karlsson presenterar som just optimistisk; det hopp som ryms i den kristna berättelsen är ett mer radikalt hopp i en situation som är mer desperat (på ett individuellt såväl som på ett socialt plan) än vad den syn hon presenterar verkar erkänna. Hon riskerar att hamna i en hallelujateologi helt utan kors.

Det betyder inte att Karlsson inte i långa stycken har rätt i sin kritik. Det finns en alltför stor fixering vid lidandet och synden som sådan, snarare än som något som skall övervinnas. Det samtal hon efterlyser är därför nödvändigt, men här finns mer resurser att hämta från den teologiska traditionen än vad hon redogör för i sin bok – eftersom den teologiska traditionen egentligen inte är en enda tradition, utan en ständig tolkningskonflikt. När hon resonerar om just försoningsteologi hanterar hon de olika modellerna – faktiskt inklusive den juridiska – tämligen stereotypt. Ibland verkar hon vilja vara av med talet om försoning, offer och synd helt och hållet, men ibland öppnar hon möjligheten för ett mer fruktbart språk kring dessa fenomen. Hon gör sig själv till förespråkare för en subjektiv försoningslära, men utan att närmare skriva ut dess innebörd. Nu är det visserligen sant att Karlsson inte ute efter att skriva en teologisk traktat utan mer ett personligt vittnesbörd där hon redogör för hur hon ser på sin karriär som präst, och det finns naturligtvis ingen anledning att recensera denna. För mig som teolog ligger det smärtsamma med boken snarast i att den samtida teologin har varit så dålig på att förse Karlsson med resurser för en annan teologi än den hon kritiserar, en som samtidigt lever upp till kravet att upprätta människor och gör rättvisa åt vår tragiska, desperata situation. Människa du är någon! har sin styrka i att visa på avigsidor hos den traditionella teologin om försoning, och som sådan är den viktig. Förhoppningsvis kan den bli anledning till om inte en ny försoningsstrid så snarare ett fördjupat arbete om vad försoning innebär. Är det något som Karlssons bok gör klart så är det att försoning är ett mångfacetterat problem, och att även om det krävs många språk för att tala om försoning, är alla inte lika lämpade.

 

 

Människa du är någon!

Ulla Karlsson

Recito förlag, 2012

Borås/Stockholm: 125 sidor.

Läs mer
Skriv ut