En äldre generation präster har varit viktiga förebilder för många i kyrkan idag. Fastän de kan verka som två präster som står så långt ifrån varandra som man kan komma finns mycket gemensamt mellan Margit Sahlin (1914-2003) och Bo Giertz (1905-1998). När man lyssnar på dem framträder bilden av två idoga arbetare i Herrens trädgård som båda lade vikt vid bildning och kunskap, Sahlin som präst i det offentliga kultursamtalet och Giertz inom högkyrkligheten.
Margit Sahlin
Jag kom att lära känna Margit i min ungdom. Hon kom till mitt konfirmandläger utanför Norrtälje sommaren 1973 och talade med oss konfirmander om något som jag inte minns. Efter min konfirmandtid blev jag engagerad i Kyrkans Ungdom i Engelbrekts församling där Margit var kyrkoherde. Jag blev det lokala Kyrkans Ungdoms förste ordförande och fick komma till församlingens budgetberedning för att överlämna KU:s äskande för det kommande budgetåret. Jag minns att jag var en stursk ordförande (det skulle man vara på den tiden i Kyrkans Ungdom eftersom alla kyrkoråd var eländiga. Så var vår syn på ”överheten”). Någon dag senare, när vi hade bibelstudium i våra ungdomslokaler, kom Margit Sahlin susande, upprörd över mitt beteende inför budgetberedningens vördnadsbjudande herrar, och skällde på mig och på andra. Jag gick hem tvärarg och muttrade att Margit Sahlin var Engelbrekt-skatan (jag bodde på Engelbrektsgatan). Sen kom Margit att betyda mycket för mig.
Ganska snart efteråt var jag med på fantastiska bibelstudier som hon hade där hon på olika sätt öppnade bibeltexter för oss ungdomar och andra. Pil, ljus och frågetecken skulle man sätta vid bibelverserna. Pil för det som drabbade en och ljus där något blev klarare och frågetecken för det man inte förstod. Hon ledde oss alla in i den hemlighetsfulla bilderboken (namn på en bok om Bibeln som hon skrivit). Margit kom att bli min andliga moder och vi kom att dela många tankar genom åren. Hennes betydelse för Svenska kyrkans dialogarbete med näringsliv och kulturliv är ovärderligt och kan inte nog framhållas.
Åke Bonnier, biskop i Skara (texten är tidigare publicerad på ÅB:s blogg).
Margit Sahlin intervjuas i SVT där filmen ligger upplagd på Öppet arkiv.
Bo Giertz
Det är lördag den 1 september 1979. Göteborgs stift kallar till stormöte i Lindome, strax söder om Göteborg. Det är det första stormötet, som sedan under åttiotalet följs av många andra.
Carl Gustaf Stenbäck, då komminster i Lindome, får tanken. Bertil Gärtner, stiftets biskop, tänder på idén. Han uppdrar åt stiftsarbetare att arrangera. Vi sprider sångtemat ”Låt mig växa till alltmer och trösta mig igen”, en sång från Psaltaren 71:21 ff (Bibel 1917).
Kallelsen går ut. Lindome kyrkklockor sjunger välkomstsång. ”Kom! Kom! Skynda dig och kom!” Folk strömmar till från alla håll. Det är alldeles svart av folk. Men när vi lyfter blicken ser vi hur fälten vitnar till skörd (Joh 4:35).
Den stora kyrkan rymmer inte alla. Inledningsgudstjänsten måste dubbleras.
Utanför kyrkan har man rest mötestält, där olika seminarier skall hållas. Många olika ämnen behandlas. Ingegerd Stenbäck leder ett seminarium ”När en främling kommer till er”, där vi lär oss att ta emot invandrare. I ett annat tält får jag sitta och leda ett samtal om hur viktigt det är att det finns ”fäder och mödrar i Kristus”, som tar hand om ”nyfödingarna” i församlingen. Jag kommer ihåg att bland deltagarna sitter biskopsparet Ingefrid och Bertil Envall. I många år hör de till våra kärasate fäder och mödrar i Kristus. Han blir 102 år och hon 99. Deras kroppar stelnade till men i deras hjärtan brann bönens låga. Jag tänkte då, när jag satt i Lindometältet: De kommer till mig, men det var jag som behövde komma till dem.
Det stora föredraget hålls av Biskop Bo Giertz, då 74 år. Hans ämne är ”att bli gammal”. Vi möter vår gamle biskop, som med värme, kärlek och ömhet får både trösta, lära, förmana och varna oss. Han talar med Andens kraft och liv. Vi får verklig mat att leva på. Hans föredrag kan röra och beröra oss än idag. Lyssna på det!
Jag har ett personligt minne från detta stormöte. Jag råkar bli trött, ett mänskligt drag som jag ibland visar. Jag hittar en gräsmatta utanför kyrkan, där jag lägger mig ned och slumrar till. Någon tar ett foto som sedan kommer in i ett stiftsblad med texten: ”Bengt Pleijel vilar på Lindome Kyrkogård”.
Ja, man måste vila i Guds kärlek för att kunna ila med Guds kärlek. Det är då man vilar i Guds kärlek, som man växer till alltmer och får både ta emot tröst och kan ge tröst, (läs 2 Kor 3:3-7).Bengt Pleijel 86+, pensionerad präst och tidigare föreståndare för stiftsgården Åh.
Bo Giertz predikar här över åldrande och död vid ett möte i Lindome 1979. Ovanstående ljudfil är ett kort utdrag ur en predikan på över en timme. Hela predikan finns upplagd på Bibelskolan.com, som givit tillstånd att streama ljudet här.