Miriam Wredén Klefbeck

Miriam Wredén Klefbeck

Miriam Wredén Klefbeck är komminister i Södertälje församling med tjänst i S:ta Ragnhilds kyrka, och sitter i styrelsen för Tidskriften Evangelium.

På plats

För vems skull

Miriam Wredén Klefbeck

Nummer 1, publicerad 2 oktober 2012

Svenska kyrkan har ett stort program under Almedalsveckan, i S:ta Maria och på hamnplan. När Moderaternas partisekreterare Kent Persson intervjuas i Domkyrkan vill Miriam Wredén Klefbeck höra mer. Nedslag i Svenska kyrkans verksamhet i Almedalen låter ana att det är dags att börja passa sig för syndakataloger.

S:ta Maria Domkyrka i Visby är inte precis fullsatt – men klart välbesökt. Det är svårt för ett otränat öga att uppskatta antalet besökare, men säkert är det minst femtio personer på plats. Det är en onsdag kväll i början av juli, klockan närmar sig 22.00 och Moderaternas dag i Almedalen går mot sitt slut.

I domkyrkan ska det strax, som alla kvällar och vissa eftermiddagar under Almedalsveckan, föras ett så kallat Nikodemussamtal. Dessa samtal, åtföljda eller snarare omgärdade av en enkel nattvardsgudstjänst, har hållits i domkyrkan under Almedalsveckan sedan 2008. De beskrivs så på Svenska kyrkans hemsida: ”Ett samtal med företrädare för dagens parti om politiken, men också om livet och tron. Ett samtal i skärningspunkten mellan det existentiella och samhälleliga. Inte debatt eller utfrågning – utan ett öppet, ärligt och gott samtal.Ett samtal där också politikern som person får rum”.

Ikväll ska samtal föras med partisekreterare Kent Persson. Han är veckans tredje Nikodemus – för jag antar att det är den rollen politikern tänks ha.11. I Johannesevangeliet berättas om Nikodemus som kom till Jesus om natten med frågor. (länk till Joh 3)Den första var Sverigedemokraternas Julia Kronlid, den andra Miljöpartiets Åsa Romson och under resten av veckan ska i tur och ordning Jonas Sjöstedt (V), Carin Jämtin (S), Erik Ullenhag (FP), Stefan Attefall (KD) och slutligen Centerns Anna-Karin Hatt ta plats på podiet precis framför centralaltaret.

Skulle kunna ge utrymme för mer djup

”Det finns dom som är lite upprörda över sådana här samtal”, säger domprost Mats Hermansson strax innan klockringningen, och fortsätter med att beskriva samtalet som ska komma med uttryck som ”bortom de enkla svaren” och ”högt i tak”.

Därefter ställs 23 frågor till Kent Persson (ja, jag räknade). Utfrågarna, Barbro Matzols och Mikael Mogren är vänliga, något stillsamma men envetna, och partisekreteraren svarar, lika vänligt och envetet tillbaka. Frågorna rör sig från det personliga – relationen till kyrkor, egen tro, övergången från kommunpolitik till nationella strukturer, till det kyrkliga – partipolitikens plats i kyrkan – och så över till principer och sakpolitik. Det handlar om barns och ungdomars villkor, om fattigdom, om ökade klyftor, om vad man menar när man säger ”samhället” respektive ”nationalstaten” och så tillbaka till det personliga – ”vad är den viktigaste framtidsfrågan?”.

Barbro Matzols står för de mer personliga frågorna, och får Persson att rättframt medge hur jobbigt livet i offentligheten ibland kan vara. Det är också Matzols som ställer frågorna som berör Moderaternas plats i kyrkopolitiken, där Kent Persson varit en av de drivande bakom linjen att Moderaterna såsom politiskt parti inte längre ska ställa upp i kyrkovalet. På frågorna om hur detta tagits emot av de kyrkopolitiskt engagerade partivännerna, verkar Persson närmast frågande – konflikten som Matzols försiktigt lirkar efter, verkar inte ha förekommit. Eller så har Persson inte märkt av den.

Mikael Mogrens frågor har en tydligare samhällsinriktning, och hans tema är ökade skillnader och klyftor i samhället. ”Det drar isär”, säger han på sin milda sydnärkingska, om rapporterna om att de kommuner där barn har det sämst, fått det sämre, medan de kommuner där barn haft det bättre, fått det ännu bättre. Oroar det Kent Persson? Givetvis gör det det. Och på frågorna om vad han vill göra åt det, så är det skolan som hamnar i centrum, skolan som en oas, där allt det jobbiga kan ”hängas av i hallen”.

Personligen ser jag skåprummet på Vivallaskolan i Örebro framför mig tydligt, när Kent Persson säger så där. En stor högstadieskola där (tror jag) både Persson och jag varit elever, om än med nästan 10 års mellanrum. Först känns det som en tilltalande, varm bild av en skola som inte gör skillnad, och där allt det jobbiga hemma och alla skillnader i förutsättningar liksom lämnas utanför. Sedan tänker jag på hur det var inne i klassrummen i samma skola, och blir genast skeptisk. Ingen kan lämna delar av livet i kapprummet. Det vet säkert Kent Persson lika väl som jag, och säkert skulle han kunna förklara sin tanke närmare, men samtalet går vidare till samhällsstrukturer och folkrörelser och domkyrkans utställning med glasskulpturer och ganska snart så är det slut.

Min första reaktion på detta är besvikelse. Det började ju just bli intressant, det började ju just bli läge att liksom koppla ihop frågorna och börja gå på djupet och ställa resonerande följdfrågor.

Som till exempel varför Kent Perssons tro är viktig i hans liv, vad som är centrum i den och vilka konkreta följder den får. Inte minst i politiken – om och i så fall hur påverkar tron hans syn på samhället, livet och människan, eller hur han ser på människor av en annan tro, eller med ett annat förhållningssätt till tro och/eller politik. En timme hade jag utan tvekan kunnat lyssna, både på honom, men också på Matzols och Mogren, vars stillsamma samtalsteknik helt klart skulle kunna ge utrymme för avsevärt mer djup än tidsramen tillåter. En hel timme hade kunnat pröva både det höga taket, och gett plats för att faktiskt gå bortom de enkla svaren. Istället ägnas resten av timmen åt en till formen enkel och ordfattig, men för den skull inte särskilt lättillgänglig, nattvardsgudstjänst. Detta efter att ett orgelstycke direkt efter samtalet gjort det möjligt för ungefär hälften av åhörarna att lämna kyrkan. Kent Persson får dela ut ljus i samband med nattvardsgången innan det hela avslutas, ganska exakt en timme efter att klockorna ringde samman, med att domprosten berättar vilka av Kent Perssons svar han tyckte var finast.

Allt är bra och öppet

När vi går tillbaka till bilen, har både jag och mitt sällskap lite svårt att beskriva vad vi egentligen tycker. För inte har vi varit med om något dåligt, eller förkastligt. Inte alls. Nog för att vi båda föredrar en mer konventionell nattvardsliturgi, där kyrkohandboken följs så att vana gudstjänstfirare kan vila i igenkänningen, och nya känna igen sig när de kommer till kyrkan nästa gång. Men det är en annan fråga och inte det som känns konstigt.[/indrag]

Inte för att det är något som är fel. Snarare som om det är något som saknas. ”Vad är syftet, liksom”, säger min vän Helena fundersamt. ”Varför gör man det här?”.

På Svenska Kyrkans hemsida får vi följande svar: ”Det behövs nya arenor och nya allianser för samtidens ödesfrågor. Kyrkan vill vara platsen där vi vaknar upp och finner nya vänner i kampen för skapelsens överlevnad.”

Det är ju helt korrekt – det är klart att det behövs nya arenor, nya allianser, nya vänner. Det är klart att vi ska kämpa för skapelsens överlevnad. Men – igen – varför? Varför vill Svenska kyrkan vara platsen för uppvaknande och kamp? Vad driver oss till det, liksom? Det är ett därför jag saknar.

Några dagar senare, står jag i solgasset i Svenska Kyrkans tält på Hamnplan. Två trevliga tjejer ger oss material, erbjuder vatten i värmen, och är precis lagom uppmärksamma och tillmötesgående. Bra bemötande, helt enkelt. Materialet vi får är också bra. Det är ett checkhäfte som man kan använda för att peppa företag och organisationer man tycker gör ett bra arbete för miljö och rättvisa, eller för att sätta press på dem som inte gör ett lika bra arbete. Det är ett material om Svenska Kyrkans internationella arbete, och en tidning om tro och HBTQ-frågor. Jag läser igenom dem i bilen i färjekön och, som sagt, det är jättebra. Välskrivet, smart och snyggt och riktigt, riktigt viktiga frågor. Men samma känsla av ofullständighet som på Nikodemuskvällen infinner sig. Det saknas öppenhet om vad det är som driver engagemanget, ett tydligt därför.

Våra gärningar och förhållningssätt som självändamål

Ännu senare, i vilstolen i aktersalongen, börjar jag tänka på de kyrkliga syndakataloger jag är för ung och kanske också för svenskkyrklig för att själv ha upplevt, men som jag ofta hört suckas över. Listorna över saker alla kristna ”no-nos”; som att dansa, gå på bio, onödiga lyxartiklar, alkohol och ja, ni vet. Allt det där som kom fick kristendomen att förknippas med förbud och moralism, istället för frihet och upprättelse. Detta trots att de tillkom i bästa vilja att följa Jesus och skydda sig själva och andra mot det som är ont, och gör ont.

Det kan tyckas långt mellan fördömandet av biografer och smink, och Svenska Kyrkans engagemang i Almedalen. Men jag tycker mig ana en stor gemensam nämnare. Nämligen att det saknas ett därför.

Följderna, utmaningarna som kommer av att tro på Jesus och ta det på allvar blir själva grejen. Att inte dansa och supa respektive att ge plats för samtal bortom de enkla svaren, och kämpa för en hållbar framtid blir det som utåt definierar vad kristen tro är, det vi visar upp som vår identitet. Det kan bero på olika saker. Antingen på att vi menar att kärnan, att Gud är kärlek och att Jesus är Guds son som vill rädda oss från allt ont, är så självklar att vi inte behöver prata om den. Eller, på att vi menar att samma kärnbudskap är för abstrakt och för svårhanterligt för att göra sig i offentligheten. Eller kanske är det så att vi själva saknar orden, och modet, att tala om detta på ett sätt som vi finner bekvämt.

“ Därifrån är steget inte långt till känslan av att vi inte är älskade för dem vi är, utan för det vi gör.”

Oavsett vilket så lär oss erfarenheterna från syndakatalogerna att detta inte är hållbara förhållningssätt. Ingen kan engagera sig, eller samtala sig in i himmelriket. Att försöka hålla kärleksbudet, i personliga såväl som i globala relationer, är inte frälsande i sig. Hur goda våra gärningar än är, hur mycket vi än försöker älska i handling och sanning, så ökar risken markant att vi börjar se våra gärningar och förhållningssätt som självändamål, om vi kopplar loss dem från det faktum att det är Guds kärlek som tvingar oss, Guds kärlek som blivit vår räddning i och med att Jesus kom till oss och dog för oss. Därifrån är steget inte långt till känslan av att vi inte är älskade för dem vi är, utan för det vi gör.

Dessutom borde det väl också handla om öppenhet gentemot de människor vi möter, att tala om varför, på vems uppdrag, på vems kärleks tvång, det är som vi ordnar Nikodemussamtal, finns på plats i Almedalen, handlar rättvisemärkt, äter vegetariskt, avstår alkohol eller väntar med sex?

Vi är inte där ännu. Men mina små nedslag i Svenska Kyrkans verksamhet i Almedalen får mig att ana att det är dags att börja passa sig. Annars blir det kanske syndakataloger om igen, om än med andra kategorier, där Svenska Kyrkan framstår som en kyrka där kärleken blir moralism och handlingen och sanningen en uppvisning och där (själv)rättfärdiga jagar syndare. Det betyder inte att Svenska Kyrkan ska lägga ned sitt samhällsengagemang, och upphöra med kampen för Skapelsen och livet. Tvärtom. Men det betyder att vi ska vara tydligare på vems uppdrag och för vems skull det är vi kämpar.

 

 

Skriv ut