Dag Sandahl

Dag Sandahl

Dag Sandahl är komminister i Högby på norra Öland och docent i kyrkovetenskap. Han har varit produktiv som författare och sitter för Frimodig kyrka i kyrkomötet. Doktorsavhandlingen från 1987 handlade om den socialetiska delegationen inom dåvarande Diakonistyrelsen 1952-1972; ett bidrag till forskningen om de svenska folkkyrkoideologiernas ursprung och komplexitet.

Essä

Folk + kyrka =

Dag Sandahl

Nummer 3, publicerad 12 mars 2013

Att det finns olika syn på folkkyrkan som inte utan vidare stämmer överens visste redan ungkyrkorörelsens teologer. I en essä tecknar prästen och TD Dag Sandahl bakgrunden till folkkyrkotanken med introduktioner till tre av de viktigaste företrädarna för denna ungkyrkorörelse: Manfred Björkquist, JA Eklund och Einar Billing. En ny avhandling om Billings folkkyrkobegrepp aktualiserar problematiken.

Bortom det förföriskt övertygande i ett slagord finns en mer komplicerad verklighet. Det är för att undgå komplikationerna som slagordet hamras in. Ordet ”folkkyrka” till exempel. Kombinationen av folk och kyrka blir oemotståndlig och motsatsen blir förstås ett kyrkoideal, som stänger dörren för vanligt folk och detta får inte ske. Inte bara för att evangeliet sänder Kyrkan ut i världen utan också därför att ekonomin kräver medlemmar, som måste tycka att Kyrkan är så relevant att de vill betala sin medlemsavgift.

Det var genom ungkyrkorörelsens ansträngningar under de första årtiondena av 1900-talet som folkkyrka blev själva bestämningen av vad Svenska kyrkan ville vara. Teologihistoriskt har begreppet folkkyrka ställts fram med frikyrkan som motpol – och detta var den historiska situationen. 1800-talets frikyrkliga väckelser hade åderlåtit Svenska kyrkan på engagerade människor, som hellre lät sitt engagemang få utlopp i en frikyrkoförsamling, där det var klart att man var ett i tron och inte vid nattvardsbordet behövde umgås med vem som helst så att det var tveksamt om man kom till ett ”rent” nattvardsbord. Där skulle bara övertygade kristna, ”riktiga kristna” finns. Metoden i Heliga Trefaldighets kyrka i Uppsala var att de omvända studenterna försökte skynda fram till nattvardsbordet och utgöra ett gemensamt duklag runt altaret, så att de visste att nattvardsbordet var just ”rent”. Andra studenter hade andra ideal och det blev det som kallas folkkyrka. När frikyrkligheten häcklade Svenska kyrkan för att Kyrkans medlemmar satt i fängelse (och alltså inte levt ett rätt kristet liv) kunde folkkyrkoteologerna se det som ett plus och när polemiken gällde att församlingsgränsen gick vid stadens avloppsdike blev det stillsamma svaret till en psalm om Svenska kyrkan, som vida famnade från strand till strand – från Östersjön till Kattegatt, alltså: psalmen Fädernas kyrka – nu utmönstrad ur psalmboken.

Vad betyder egentligen begreppet folkkyrka? Ungkyrkorörelsens teologer visste att det fanns olika syner på folkkyrkan, som inte utan vidare stämde överens. Vi kan hundra år senare se det rätt tydligt när man ställer frågan vilken roll folket har i folkkyrkan. Då behöver vi bege oss tre generationer tillbaka för att möta de olika folkkyrkligheterna i ungkyrkorörelsens sammanhang: Einar Billing (1871-1939), JA Eklund (1863-1945) och Manfred Björkquist (1884-1985). Och kanske skulle man försöka förstå vilka folkkyrkoteologer som inte längre kan användas på den kyrkliga arenan. Jag gör ett försök.

Manfred Björkquist, JA Eklund och Einar Billing. Källa: Riksarkivet.

JA Eklund, Manfred Björkquist och Einar Billing. Källa: Riksarkivet.

Manfred Björkquist

Manfred Björkquist är en nationell, idealistisk och politiskt konservativ aktivist och entreprenör, där folket mycket konkret är det svenska folk där väckelsen snart ska bryta in. På ett sätt är folket främst objekt i Björkquists teologi. Visserligen finns det en kyrkkärna av trogna gudstjänstfirare, men riktigt vilken funktion denna kärna har, utvecklar inte Björkquist – kanske främst därför att han vill undvika att det kyrkliga uppfattas vara ett slags parti. Folkkyrkan ska vara ”ett levande vittne om att Gud har med varje människa att skaffa”. Budskapet förmedlas till en mottagare, objektet för förkunnelsen.

Manfred Björkquist ville inte blunda för kristecknen. Skulle sekulariseringen fortsätta blir framtiden dyster för folkkyrkan liksom för varje slags kristen kyrka och i den situationen måste Svenska kyrkan bli ”en stridande frikyrka” – men ”det unga kyrkofolket” har ett växande hopp om en ny (kristen) enhetskultur. Björkquist tänker nämligen att en fortsatt sekularisering upplöser kulturen i första hand: ”Ingen stor kultur har någonsin överlevt sin religiösa tros undergång.”11. Manfred Björkquist, Den bundna och den fria kyrkan. Sveriges Kristliga Studentrörelses Bokförlag, Stockholm 1929

När Manfred Björkquist skrev detta år 1929 var det i en tid där det svenska skolväsendet hade ämnet kristendomskunskap på schemat och där regeringens medlemmar måste tillhöra Svenska kyrkan. I någon mening var kulturen då kristen, ifrågasatt av politiskt radikala krafter men likväl. Manfred Björkquists folkkyrkosyn åberopas numera sällan av ett rätt uppenbart skäl. Hans idealistiska samhällsideal är sedan länge avskrivet. Sekulariseringen är grundhållning. Vi ska leva i ett sekulärt samhälle med olika värderingar sida vid sida och det gamla kristna enhetssamhället som en gång kunde tänkas är nu otänkbart. Björkquist hade uppfattat att ett sådant samhälle som vårt är dömt till undergång. Mycket av det han uppfattade som nödvändiga förutsättningar för både kultur och samhällsliv är sedan länge borta. Manfred Björkquist har blivit en främling.

Johan Alfred Eklund

För J A Eklund, med bakgrund i torparlivet i Västergötland, är folket subjekt. Han har sett det kristna folket gå till kyrkan på söndagen och självklart på kyrkstämman tillsammans med prästen ta ansvar för församlingens liv. Han ser vad det kristna folket betyder. Hans personliga historia är den vanliga om hur kyrkoherden i församlingen ser till att sonen i ett småbrukarhem får läsa vidare. Svenska kyrkan har varit stabilt förankrad i bondesamhället och rekryterat präster också därifrån, inte bara bland prästbarnen.

Eklund är i sin tid en vass och produktiv kulturkritiker men han är också församlingsbyggare. Han räknar med att folket vill vara med och besluta om församlingshemsbygge och de nya församlingsaktiviteter som står på ungkyrkorörelsens och församlingsrörelsens agenda. Han söker moderna kyrkliga arbetsformer i det unga 1900-talet.

När hans svärson Gunnar Hultgren, biskop i Visby och Härnösand och sedan ärkebiskop, under tiden efter andra världskriget ska hantera frågan om folk och kyrka, blir den så kallade socialetiska delegationen instrumentet. Där finns en ny folkkyrkoversion där folket är subjekt, nämligen genom det kyrkopolitiska arbetet, inte som gudstjänstfirare. Detta är en folkkyrkosyn där folket gör folkkyrkan genom sitt arbete och genom detta arbete ska Kyrkan bättre anpassas – just som folkkyrka. Stora mängder förtroendevalda rekryteras via de politiska partierna för att fatta beslut i kyrkofullmäktige, kyrkoråd och kyrkomöte.

J A Eklunds folkkyrkosyn stöps alltså i en mening om, eftersom den för honom självklara kopplingen att folket som firar gudstjänst också fattar beslut inte blir så självklar längre. Nu fattar folket beslut och de förtroendevalda är det egentliga kyrkfolket genom sitt beslutsfattande. De politiska partiernas företrädare i de kyrkliga organen har fått ett teologiskt alibi för detta system. Systemet finns ännu kvar men bantas idag ner. Det finns uppenbarligen inte längre tillräckligt med folk och partipolitiskt intresse för att hålla ett resurskrävande kyrkligt beslutsmaskineri igång. Nu läggs betoningen annorlunda – och det är då Einar Billing på nytt blir intressant.

Einar Billing

I Einar Billings folkkyrkosyn är folket objekt. Kyrkan har ett ärende till folket och folkkyrka betyder då inte majoritetskyrka utan en kyrka medveten om detta ärende. Folkkyrkan uppstod då det första barnet döptes, kan Billing mena, och markerar att folkkyrkan egentligen är en familjekyrka. Prästen sitter med församlingsböckerna framför sig och ser människors familje- och släktband och ber för dem allihop – men det är individer som avtecknar sig.

Prästen blir i praktiken subjekt och folket objekt för hans (det var en han) andliga omsorg. Han ber för alla, inte bara för dem som avgjort sig för Jesus, som i frikyrkan. Till denna folkkyrkosyn hör också det ivrigt uppsökande arbetet, inte minst bland ungdomar.

Ungkyrkorörelsen var ett tidsfenomen. Det uppstod många rörelser för ungdomlig entusiasm – scouter, politiska ungdomsförbund, friluftsrörelser – och när ungkyrkorörelsen blev en församlingsrörelse var det självklart att rusta Svenska kyrkan med folkhögskolor, församlingshem och utbildningscentra. Läger för ungdom och ett medvetet arbete både bland arbetarungdom och studenter blev självklarheter men betoningen låg på individer – den enskilde eller personligheten – som kallades och greps av Guds kallelse, inte på folket.22. Man kan läsa Einar Billings skrifter och se betoningen på just den enskilde: Vår kallelse, 3 uppl Uppsala 1916 och De heligas gemenskap, 2 uppl 1919 – båda skrifterna utgivna i Sveriges Kristliga Studentrörelses skriftserie, Uppsala som nr 5 resp nr 16.

Ecklesiologisk huvudfoting – lysande begrepp!

Jan Eckerdals avhandling Folkkyrkans kropp. Einar Billings ecklesiologi i postsekulär belysning, Artos 2012, tar upp just begreppet folkkyrka som identitetsmarkör för Svenska kyrkan under 1900-talet och in i denna tid. Jan Eckerdal belyser Billings kyrkosyn på ett konstruktivt kritiskt sätt men kan man göra en teolog rättvisa som formulerade sig i en helt annan situation, för 100 år sedan eller mer?

Här myntar Jan Eckerdal ett slagkraftigt begrepp och kallar Billings kyrkosyn för ecklesiologisk huvudfoting. Så ritar små barn en teckning av människan. Armar och ben sitter direkt på huvudet. Kroppen saknas. Så är det med Einar Billings kyrkotänkande: ”I fokus står hela tiden de enskilda lemmarnas relation till huvudet”, Kristus. Inte gemenskapen.

Jan Eckerdals avhandling är omfattande och för att belysa Billings ecklesiologi använder han sig av den US-amerikanske William T. Cavanaugh, romersk katolik och britten Graham Ward, anglikan – alltså två teologer som konfessionellt och nationellt befinner sig utanför den traditionella folkkyrkodiskussionen. Det ger, menar Eckerdal perspektiv från sidan och båda teologerna har teoretiskt arbetat med frågan om kyrkliga och sociala gemenskaper ur ett postsekulärt perspektiv. Men upptäcker vi med hjälp av Cavanaugh och Ward något vi inte tidigare kunnat se – det undrar jag också efter att ha läst Eckerdals avhandling. Blir det inte något tillfälligt att ta fram ett par teologer som just nu läses för att ge perspektiv på en man som varit död sedan 1939 och som faktiskt inte var den ende folkkyrkoteologen i Sverige? Ger verkligen teologer som Cavanaugh och Ward de intressanta analyserna av vad en stat är – eller ska vi vända oss utanför, till politiska analytiker av annat slag? Teologi skapas i en social verklighet. Perry Anderson skrev om den absoluta staten och Louis Althusser om statapparaten och ideologiska statsapparater. Är det inte den sortens analyser som gör det mer angeläget att fundera över kyrkosyn, ecklesiologi? Det frågar jag främst därför att Eckerdals avhandling stimulerat mig att fundera ett slag.

“Folkkyrkoteologi blir – och det ser Jan Eckerdal tydligt – en motivering för att låta kyrkan som tjänstelevererande marknadsanpassat företag få genomslag i kyrkans liv.”

Den folkkyrkotanke som formuleras hör samman med ungkyrkorörelsen och dess iver för mission och ekumenik. Den kristna studentrörelsen, evangelisk i vidaste mening och ekumenisk, bildades 1895 i Vadstena och hade gett visionerna om kristen enhet konkretion och blivit en viktig ekumenisk aktör. Nathan Söderblom hörde till rörelsen och med honom som ärkebiskop markerades Svenska kyrkans ekumeniska ansvar och Svenska kyrkan började förstå sig som brokyrka, en förmedlande kyrka. Det nationella blev också internationellt och detta markerades inte minst genom det ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Ungkyrkorörelsen var sannerligen inte bara försnävat nationell.

Billing nu?

Är Billing användbar i vår tid? Jag fruktar att svaret är ja. Jan Eckerdal vill lyfta fram Billings vilja att synliggöra vad det är att vara kyrka i världen och genom att postsekulärt belysa folkkyrkoteologin reflektera över hur Svenska kyrkan tar plats i den sociala verkligheten. Eckerdal vill med sin avhandling bidra till att kyrkan blir lite synligare. Jag övertygas inte riktigt av metoden att läsa Billing postsekulärt. Folkkyrkoteologin är inte en utan flera och viktigare kanske är att låta en svenskkyrklig ecklesiologisk verklighet internkritiskt ställas samman och ifrågasättas. Billings folkkyrkoteologi blir användbar när de kyrkliga arbetslagen som subjekt producerar för avnämare. Folkkyrkoteologi blir – och det ser Jan Eckerdal tydligt – en motivering för att låta kyrkan som tjänstelevererande marknadsanpassat företag få genomslag i kyrkans liv. Här är den fara jag ser och som andra uppfattar vara den stora möjligheten och ett utslag av vad det är att vara folkkyrka. Och så måste det bli om det inte finns ett Guds folk på orten som bär tron och bär den ut i världen.

Billing kom från de fina kyrkliga kretsarna med präster och biskopar i familjen. Det kan på ett sätt tyckas rätt självklart att folket i hans tänkande blir objekt för kyrkliga (prästerliga) omsorg. Det är detta han sett – Kyrkan från sändarperspektiv. Må vara att han har en ”låg ämbetssyn” men den sociala verkligheten har skapat en självklar roll för prästen som inte har så mycket med ämbetssyn att göra. Det är bara givet att prästen i den folkkyrkliga församlingen står placerad mitt i också om prästens ämbete inte särskilt analyseras. Och det är fortfarande så att den svenska folkkyrkan är en integrerad del av Sverige, det Sverige som fanns under Billings livstid.

 

 

 

Skriv ut