Att det i år är hundra år sedan den engelske tonsättaren Benjamin Britten föddes märks på flera håll i landet. På Kungliga operan i Stockholm spelar man Peter Grimes, i samma stad kan man under våren i Berwaldhallen höra både Sinfoniettan och ståtliga Spring Symphony, Göteborgs symfoniorkester gör Nocturne för tenor och kammarorkester och barnoperan Noye’s fludd, i Norrköping spelas Sinfonia da requiem och Violinkonserten och så vidare. Brittens operor och symfoniska verk har annars varit generande ospelade i Sverige, medan han i sitt hemland ses som en av 1900-talets största kompositörer, om inte den störste. Dock har han här länge haft en säker plats på körernas repertoar.
Lagom till hundraårsjubileet kommer Choir of New College Oxford under ledning av Edward Higginbottom ut med en dubbel-CD med Brittens samlade sakrala körmusik, enkelt titulerad Benjamin Britten – The Sacred Choral Music. Kören är en gosskör av klassisk brittisk modell med manliga altar, så kallade counter tenors. De har en diger diskografi med en repertoar förknippad med brittiska gosskörer: Byrd, Purcell, tidigare inspelningar av just Britten, carols, evensongs med mera. Enligt det upplysande texthäfte som följer med skivan står det att kören har ett särskilt intresse för liturgi; vad det betyder i realiteten är dock svårt att få något egentligt svar på.
Klangligt ligger Choir of New College Oxford rätt långt från det som utomlands har kommit att kallas ”the Eric Ericson sound” – slanka, ljusa röster med litet vibrato. De har istället en mustig klang med rätt mycket vibrato. Till en början saknas det svenska köridealet men man tar mer och mer till sig deras varma ton som känns hämtad från mitten av 1900-talet. Och mycket riktigt, enligt texthäftet liknar körens klang Brittens ideal. Dock är det genomgående svårt att höra texten, den försvinner i det fylliga ljudet.
De bägge skivorna innehåller totalt sexton stycken (varav två längre kantater, A Ceremony of Carols och Rejoice in the Lamb, samt en mässa) skrivna under en period på drygt trettio år.
Skivans första spår är den ståtliga hyllningen till musikens skyddshelgon, Hymn to St Cecilia. I detta intrikata a cappella-verk kan jag faktiskt sakna mer slankhet i klangen för att få fram musikens olika skikt. Körens sammansättning med sexton gossopraner, fem altar, fem tenorer och sex basar gör det dessutom svårt att urskilja mellanstämmorna.
Nya favoriter trots spretiga röster
Benjamin Britten lär ha haft ett komplicerat förhållande till den anglikanska kyrkan och lejonparten av hans sakrala musik är beställningsverk. Flera stycken på skivan ligger tryggt i den traditionellt brittiska fåran av anthems och hymns med doft av föregångare från Henry Purcell till John Ireland, dock utan att sakna Brittens egna ton. Det är inte alltid intressant men väldigt kompetent framfört. Här är man verkligen på hemmaplan.
Både intressant och nyskapande är dock Rejoice in the Lamb för kör och orgel med text av den mentalsjuke 1700-talspoeten Christopher Smart, i vilken kör och solister briljerar med både rytmisk lekfullhet och öm, mjuk tillbedjan. Här precis som i andra stycken är tyvärr orgeln långt bort i ljudbilden och dränks nästan av kören.
Två verk på skivan är skrivna för enbart diskantröster, Missa brevis med orgel och A Ceremony of Carols med harpa. I den intima och mystiska mässan finns en fantastisk gemensam ton hos gossopranerna medan rösterna spretar betydligt mer i A Ceremony of Carols. Saknar sångarna här ett tryggt fundament att stå på i form av en orgel eller mansröster?
Överlag är detta en fin antologi av Benjamin Brittens sakrala körmusik. Jag har hittat nya personliga favoriter, som bröllopsmusiken Amo ergo sum med sina jublande återkommande Ave Maria eller Whoso dwelleth under the defence of the Most High ur radiokantaten The Company of Heaven med inslag av gregorianik eller den harmoniskt enkla, men rytmiskt intrikata Te Deum. Förhoppningsvis kan körledare i våra kyrkor hitta material hos denna lättillgängliga modernist.